Krönika, Dagens Industri
Weekend 8 oktober
Krönika
Jan Gradvall
Nobelpristagaren i alla ära men nästa veckas mest twittrade poet och författare kommer ändå att fortsätta vara Philip Larkin. Söker man på Twitter eller Facebook hittar man varje dag hundratals som refererar till eller citerar Philip Larkin.
En av årets mest omtalade kärleksromaner, David Nicholls “En dag”, som ges ut på svenska om tre veckor (Printz Publishing) och nästa år blir film, inleds med och utgår från ett Philip Larkin-citat. När författaren Ian McEwan nyligen var i Sverige och intervjuades på Kulturhuset nämnde han Philip Larkin.
Philip Larkin (1922-1985) har fram till nu annars varit ganska okänd i Sverige, men hemma i England har han blivit utsedd till de senaste 50 årens mest älskade poet. 2008 rankade The Times honom som Storbritanniens främste författare under efterkrigstiden.
En anledning till den pågående Larkin-renässansen är att det denna höst är 25 år sedan Philip Larkin gick bort. I hans hemstad Hull har jubileet firats ända sedan i juni med kulturfestivalen “Larkin 25”. På själva årsdagen av hans död, den 2 december, avtäcks en staty i brons på Hulls tågstation föreställande Larkin väntande på perrongen
Men den kanske främsta anledningen till att så många nu upptäcker Philip Larkin – inte minst så många unga – är att hans poesi är så konkret användbar i vardagen och så tacksam att citera.
Varje gång det känns som livet faller samman över en finns ett Larkin-citat som beskriver hur det känns. Påfallande många av Philip Larkins mest berömda rader ryms även i fältet för en statusuppdatering på 140 tecken.
Ett av de Larkin-citat man oftast stöter på är: “Life has a practice of living you, if you don”t live it”. Ett annat är: “They fuck you up, your mom and dad. They may not mean to, but they do”.
I en intervju har Philip Larkin själv sagt: “I think writing about unhappiness is probably the source of my popularity, if I have any. After all, most people are unhappy, don”t you think?”
Börjar man läsa Larkin dyker hans ord ofta upp i vardagssituationer, som när man sitter i väntrummet hos distriktsköterskan eller släpper ned blodpudding i Icakorgen. En kritiker har beskrivit honom som “the saddest heart in the post-war supermarket”.
Få kunde beskriva vardagen lika grått, lika vemodigt saklig, lika torrt ironiskt – ja, lika vardagligt – som Philip Larkin. Vardagen var också hans liv: Philip Larkin var poet men kunde inte försörja sig på det utan jobbade som bibliotekarie i 30 år.
Dikten “Aubade” inleds med raden “I work all day, and get half drunk at night”. Jaget i dikten vaknar 04.00, stirrar in i mörkret, innan han till slut ser vad som finns där: “Unresting death, a whole day nearer now”.
Philip Larkins melankoli blir ännu tydligare i brevsamlingen “Letters to Monica” som Faber and Faber ger ut 21 oktober. Från december 1946 till april 1984 skrev Philip Larkin 1 421 brev och 521 vykort till sin älskade Monica Jones. En korrespondens som troddes var förstörd men upptäcktes av Monica Jones dödsbo och nu ges ut i samband med jubileet.
Ett utdrag från boken som publicerats i Daily Telegraph inleds med att Philip Larkin – Englands mest älskade poet – i ett brev 1968 skriver “I slave at filthy work” för att sedan brista ut i “FUCK IT FUCK IT FUCK IT FUCK IT”.
Lita på att den statusuppdateringen kommer att dyka på Twitter och Facebook.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
SAMLING
“The Essential Dixie Chicks” (Sony). Om någon fortfarande tvivlar på det oskattbara värdet av Dixie Chicks sångkatalog bländar detta förlängda pärlband.
STOCKHOLMIANA
Gratistidningen City har blivit bäst på Stockholm. Har örat närmare asfalten än både Nöjesguiden, Metro, DN och SvD.
TRAILER
“The Promise: The making of “Darkness on the edge of town””. På Vimeo.com kan man se Springseen 1977 sjunga “Sherry darling”, en av de 60 sånger som inte platsade.
+
BONUS NR 1:
På torsdag den 8 oktober skriver den geniala komediserien “30 Rock” amerikansk tv-historia. “30 Rock” sänder då ett avsnitt live.
Inte nog med det: med tanke på att västkusten och östkusten har olika sändningstider får skådespelarna dessutom spela upp avsnittet två gånger. Vi svenska tittare som följer serien via streamingsajter får därmed en unik möjlighet att jämföra mellan två livetagningar av samma avsnitt.
Genom att sända ett avsnitt live tar “30 Rock” tillbaka situationskomedin till dess ursprung.
Alla sitcoms i amerikansk tv har rötter som kan härledas tillbaka till “The Goldbergs”, en serie om en judisk familj i Bronx. “The Goldbergs” började som en vaudevilleshow i semesterområdet Catskills 1925 för att sedan sändas live i amerikansk radio och därefter flytta över till tv 1949.
Även “I love Lucy”, med Lucille Ball, började som en livesänd radioshow som senare blev en tv-show.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Humorteckningar kategoriseras nästan alltid av att det är fyndiga. En kombination av bild och text framkallar någon form av dråplig situation eller igenkänning. Detta gäller för alla de svenska klassikerna i genren: från Tecknar-Anders och Ströyer till Berglins.
Däremot gäller det inte alls för engelsmannen David Shrigley. Vad David Shrigley gör med humorteckningen som konstform är att behålla själva konstruktionen med text och statisk bild – men sedan helt ta bort finessen och fyndigheten.
Resultatet blir brutalt roliga humorteckningar som ser ut att komma från det undermedvetna snarare än det medvetna. Det mesta och det bästa av David Shrigley har nu samlats i “What the hell are you doing? The essential David Shrigley” (Canongate), en volym i coffee table-format.
Passande nog har författaren Will Self, vars bläckpenna också verkar ha doppats i det undermedvetna, fått skriva förordet. Will Self skriver att på samma gång som David Shrigley tar oss till framtiden så “drar han oss tillbaka till ett förlitterärt förflutet”. Shrigleys figurer liknar ibland verkligen grottmålningar.
Malmö Konsthall anordnade 2007 en stor utställning med David Shrigley. Rudins förlag gav redan 1999 ut en bok av David Shrigley på svenska men som nu är utgången.
Jan Gradvall