Skivrecensioner, DI Weekend
Weekend 24 september
Skivrecensioner
Ben Folds & Nick Hornby
Titel: Lonely avenue
Skivbolag: Warner
Betyg: 3
”Every day I write the book” sjöng Elvis Costello. Men ingen har gjort mer för att försöka förena litteratur och rockmusik än Nick Hornby.
En av de mest udda konserter jag sett var när Nick Hornby, författare till ”High fidelity” och ”Om en pojke”, turnerade med det amerikanska rockbandet Marah. Intensiva rocklåtar av svettiga musiker varvades av att Nick Hornby lugnt och stilla klev fram till mikrofonen och läste nyskrivna texter om musik.
Men märkligt nog fungerade det. Nick Hornby har redan i sina böcker haft ena benet i litteraturen och det andra i sin skivsamling.
Nu tar Nick Hornby ytterligare ett steg i sin strävan att förena sina två största passioner genom att skriva låttexter som sedan Ben Folds fått tonsätta.
Ben Folds är en amerikansk pianist som växt upp med Elton John och Billy Joel. Albumet ”Lonely avenue”, melankoliskt och vackert, för tankarna till något som Elton John kunde ha gjort i början på 1970-talet. Stråkarrangemangen är också gjorda av Paul Buckmaster, som arrangerade alla tidiga Elton John-album och ”Space oddity” av David Bowie.
Jan Gradvall
Hank Williams
Titel: The Complete Mother”s Best Recordings
Skivbolag: Time Life/Bear Family
Betyg: 4
Den som påstår att musiken blir mer och mer kommersialiserad är okunnig om dess historia. Reklamlåtar och sponsring har alltid varit en del av rockhistorien. YouTube påminner om att Rolling Stones 1964 spelade in en jingel som hyllade Kellogg”s Rice Krispies. Låten skrevs av Brian Jones tillsammans med en reklambyrå. Och denna box påminner om att Hank Williams, en av musikhistoriens allra största, gjorde några av sina bästa inspelningar för ett radioprogram sponsrat av en tillverkare av jordbruksprodukter.
Under 1951, två år innan han 29 år gammal dog i baksätet på sin Cadillac, spelade Hank Williams in radioshower för Mother”s Best Flour Company. 72 av dessa 15 minuter långa reklamprogram har återfunnits och samlas i en box med 15 cd och en dvd.
Det är bisarrt att höra Hank Williams med band ackompanjera någon som berättar om vilket förträffligt mjöl som finns till salu. ”Mother”s Best flour brings you that lovesick blues child… Hank Williams!” Termen produktplacering drivs på dessa inspelningar så långt att musik och reklam blir totalt integrerade
Men sammanhanget gör att Hank Williams sänker garden och varvar sina egna låtar med gospel- och folksånger han aldrig annars sjöng offentligt. ”Boys, let”s go back and get one of the old, old timers, one of the first songs I ever learned”. Vad han sedan framför är den hårresande vackra ”The Blind Child”s Prayer” från 1925, en folksång som han som barn lärde sig sjunga för att glömma sina kroniska ryggsmärtor.
Jan Gradvall
David Bowie
Titel: Station to station
Skivbolag: EMI
Betyg: 5
Det är den svåraste av alla musikfrågor: Vilket är David Bowies allra bästa album? Jag skulle lika gärna kunna svara ”Hunky dory” eller ”Ziggy Stardust” eller ”Low” eller ”Scary monsters” men jag väljer ”Station to station”, ett album från 1976 som nu återutges i två olika lyxversioner. Den dyraste är en massiv box med 5 cd-skivor, 3 lp-skivor, en dvd med surroundljud, en booklet med text av Cameron Crowe, opublicerade foton, rockmärken, vykort och kopior på backstagepass, biljett och turnéprogram.
Det enda som dock egentligen är nytt boxen, rent musikaliskt, är en konsert på Nassau Coliseum från mars 1976, den turné som en månad senare nådde Kungliga Tennishallen i Stockholm. Denna konsert har tidigare funnits utgiven på en bootleg med titeln ”The thin white duke” men ges ut för första gången ut officiellt.
Men även om det är en bitvis lysande konsert – lyssna på sekvensen med ”Word on a wing” och ”Stay” – är det återigen originalalbumet som tar andan ur en. Endast sex låtar, inspelade när David Bowie befann sig i en musikalisk transitzon mellan amerikansk soul och de tyska artister han just upptäckt, Neu! och Kraftwerk. Bowie var så borta på kokain under denna tid att han själv inte minns några detaljer av inspelningen. "I know it was in LA because I”ve read it was". Paranoia sipprar in både musik och texter: ”TVC 15” handlar om hur Iggy Pops flickvän blir uppäten av en teveapparat. Men detta till trots har David Bowie ironiskt nog aldrig låtit skarpare och fokuserad än på detta album.
Jan Gradvall
Manic Street Preachers
Titel: Postcards from a young man
Skivbolag: Sony
Betyg: 4
Manic Street Preachers har alltid låtit som en rockversion T.S Eliot På sitt tionde album låter Manic Street Preachers som T.S Eliot producerad av Jeff Lynne. På omslaget tar gruppen avstamp i ett briljant T.S Eliot-citat – ”Great simplicty is only won by an intense moment or by years of intelligent effort” – för att sedan fyra av en serie låtar så bombastiska och melodiska att de kunde vara hämtade från något av ELO:s bästa album. Att allt är ”over the top” är ingetn problem utan hela poängen. Gruppen värjer sig inte ens från att använda grepp som överviktig gospelkör och kommunistiska balalajkor. Nicky Wire har kallat albumet för ”our last attempt at mass communication”.
Jan Gradvall