Propaganda
Hur intellektuell, teoretisk och filosofisk kan popmusiken bli utan att upphöra vara popmusik? Inget band har tagit den diskussionen längre än tyska Propaganda. Från Expressens kultursida 12/9 2010,
Hur intellektuell, teoretisk och filosofisk kan popmusiken bli utan att upphöra vara popmusik?
Inget band har tagit den diskussionen längre än tyska Propaganda, vars epokgörande debutalbum släpptes för exakt 25 år sedan och nu återutges.
Gruppen Propaganda var kontrakterad till Zang Tumb Tuum, ett skivbolag som tog sitt namn från futuristen Filippo Tommaso Marinettis ljudpoem från 1914.
Marinettis poem innehöll ljudeffekter som explosioner och gevärsskott, därav titeln.
Futurismens ”parole in libertà” – ord i frihet – illustrerades med en kreativ, närmast dansant typografi, som återupptäcktes under det 1980-tal då även bokstäverna tycktes längta ut på dansgolvet.
Parallellt med skivbolaget Zang Tumb Tuum var Neville Brody formgivare på The Face, 1980-talets mest stilbildande tidning, som lånade från konstruktivism och futurism.
Under samma tid fostrade designskolor som St Martins i London och Beckmans i Stockholm lika många formgivare som popstjärnor.
Zang Tumb Tuum liknande inget annat skivbolag i pophistorien. Det var som om någon av dagens ledande unga intellektuella startat ett skivbolag tillsammans med Anders Bagge och Andreas Carlsson.
Skivbolaget drevs av den filosofiinfluerade popteoretikern Paul Morley, mästerproducenten Trevor Horn och affärskvinnan Jill Sinclair.
Zang Tumb Tuums första utgåva var maxisingeln ”Relax” med Frankie Goes To Hollywood. Den andra var ”Dr Mabuse” med Propaganda.
Propaganda bildades i Düsseldorf av en bankställd musikjournalist, en juvelerare/guldsmed och en discjockey. Att ingen av dem kunde spela något instrument var en anledning till att Paul Morley kontrakterade bandet.
Paul Morley har sagt:
–Jag tyckte det kunde vara intressant om sådana personligheter fick tillgång till världens bästa skivstudior och världens skickligaste inspelningstekniker och producenter.
När det sedan blev alltför uppenbart att ingen heller kunde sjunga så rekryterades en fjärde medlem, 19-åriga sångerskan Claudia Brücken.
Därmed kunde Propaganda presentera samma uppsättning som ABBA: två kvinnor, två män. När maxisingeln ”Dr Mabuse” släpptes beskrev en recensent gruppen som ”ABBA in hell”, en beskrivning Zang Tumb Tuum snabbt införlivade som en del av konceptet.
”Dr Mabuse” var tio en minuter lång popsymfoni, med dramatiska Sjostakovitj-stråkar, om mentalpatienten från Fritz Langs filmklassiker från 1930-talet.
Och det lät verkligen som ABBA med djävulsgafflar. Eller som om Horace Engdahl, då ung kritiker i Expressen, gått till en syntklubb och dansat kavajen svettig av robotrörelser.
Det märkliga – och fortfarande märkvärdiga – med Zang Tumb Tuums utgåvor var att de trots den intellektuella ambitionsnivån ändå spelades på dansgolv och toppade listor.
Första utgåvan ”Relax” med Frankie Goes To Hollywood blev den sjunde mest sålda singeln någonsin i Storbritannien. Propaganda regerade på klubbar och influerade Michael Jackson.
När Propagandas debutalbum ”A secret wish” gavs ut 1985 ringde en exalterad Quincy Jones, producent till Michael Jackson, upp och bad få köpa licensrättigheterna till Amerika.
När Michael Jacksons album ”Bad” släpptes två år senare lät det som Propaganda, industriellt och futuristiskt.
Nyutgåvan av ”A secret wish” innehåller även en extra cd med bonusmaterial som påminner om hur Zang Tumb Tuum tänjde på popmusikens ramar även vad det gäller formatet.
Bolaget gav även ut så kallade singletter, ett numera helt obsolet kassettformat.
En av bolagets mest radikala singletter var ”Stay” med Franke Goes To Hollywood: en kassett där en sex sekunder slinga med fågelsång loopades i all oändlighet.
En annan singlett, som finns med på denna nyutgåva, var ”Duel” med Propaganda, där låten tänjs ut till 20 minuter lång postmodern popsymfoni.
Att lyssna på Propaganda i dag är en påminnelse om en tid när popmusiken och den unga kulturen inte var rädd för pretentioner.
Jan Gradvall