Krönika, Dagens Industri
Weekend 6 augusti
Krönika
Jan Gradvall
Vilken film har haft störst inverkan på samtidskulturen under de senaste 50 åren? Svaret är att det kanske inte är någon långfilm, utan den så kallade Zapruder-filmen, den skakiga filmsnutt i utfrätta färger som fångar mordet på John F Kennedy.
När den amerikanske presidenten åkte i en bilparad genom Dallas den 22 november 1963 var det många åskådare som stod vid Dealy Plaza och vinkade. Många hade också kameror, några av dem hade filmkameror. En av de fyra som hade filmkameror Abraham Zapruder, en tillverkare av damunderkläder.
Med sin handburna Super 8-kamera råkade Zapruder fånga presidentparets bil i exakt samma ögonblick som skotten avlossades.
Zapruder-filmen, som den döpts till, har visats och analyserats miljontals gånger. Alla har i dag sett de fasansfulla bilderna i slow motion när JFK:s huvud kastas framåt och Jackie Kennedy kryper bakåt i bilen.
Förutom att Zapruder-filmen användes som vittnesmål i rättegången – och sedan fått huvudrollen i alla konspirationsteorier om mordet – har den även rent filmiskt fått stort inflytande.
Alla filmskapare som i dag försöker ge intryck av att något hänt på riktigt har tagit intryck av Zapruder-filmen. Om något framställs som för snyggt – för professionellt – så tror vi inte på att det hänt på riktigt. Då blir det fiktion, ”bara film”.
Men om något framställs som lika rått, skakigt och obearbetat som Zapruder-fimen, då är chansen större att vi instinktivt tänker: ”Detta måste ha hänt på riktigt”. Något som hundratals filmregissörer utnyttjat sedan dess.
Amatören Abraham Zapruder har influerat lika många filmfotografer som mästaren Sven Nykvist.
Om man tittar sig runt omkring i dag märker man att inte bara film utan all samtidskultur – teve, litteratur, musik, konst – medvetet placerar sig i detta otydliga gränsland mellan fiktion och verklighet.
Detta är också huvudtesen i sommarens intressantaste bok, ”Reality hunger” (Hamish Hamilton), av författaren David Shields.
David Shiels har skrivit ett manifest på 618 paragrafer där han visar att allt detta hör ihop. Från alla dokusåpor till allt mer manipulerade dokumentärfilmer och subjektiva självbiografier.
I sitt manifest menar David Shields att detta uttrycker och fullbordar ett behov av ny slags verklighet, den verklighet vi lever i i dag. För hur kan man påstå att det vi ser på tv är mindre verkligt än de träd vi ser utanför fönstret? Bland de tusentals citaten i boken finns ett av Nabokov: ”Realiy is the one word that is meaningless without quoation marks”.
David Shield kritiserar James Frey, den amerikanska författaren som visade sig ha ljugit i sin självbiografi och blev utskälld i tv av Oprah Winfrey. Men David Shield är inte uppörd över att James Frey ljög, utan för att han inte tog tillfället i akt och sade: ”Alla som skriver om sig själva ljuger.”
”Reality hunger” rader även upp exempel på att skillnaden mellan verklighet och fiktion alltid varit diffus. Vittnesmålen i Nya Testamentet skrevs 40 till 110 år efter att händelserna ägt rum. All klassisk litteratur, exempelvis ”Iliaden”, ansågs till att börja med bygga på verkliga händelser. Sir Philip Sidney fick på 1500-talet slåss för rätten att ljuga i litteratur.
(slut)
BONUS NR 1:
Nytt rekord i år igen: antalet rockfestivaler i Sverige bara ökar. Trots konkurrensen så ökar även antalet världsstjärnor. Förklaringen är att artister i dag kan tjäna mer pengar på festivalspelningar än de gör under resten av året.
Men samtidigt är rockfestivalerna i dag så många att det börjar det bli dags att dela upp dem i två kategorier: folkfester och musikfestivaler.
Hultsfredsfestivalens fall byggde på att man inte förmådde göra den distinktionen. I mitten av 1990-talet var Hultsfredsfestivalen den ledande musikfestivalen men flera år av inkompetent artistbokning gjorde att man tappade den positionen.
Samtidigt blev Hultsfred omkört av andra landsortsfestivaler som lyckades bättre med folkfestkonceptet.
I stället är det Way Out West i Göteborg som tagit över som den ledande musikfestivalen i Sverige. Way Out West startade 2007 och drar i gång återigen nu på torsdag, den 12 augusti.
Den fjärde upplagan av Way Out West har också det allra starkaste utbudet hittills. Ingen annan festival i Sverige har samma fingertoppskänsla för att hitta de för ögonblicket mest omtalade artisterna.
I år framtträder bland andra M.I.A., Beach House, The xx, The Drums, Panda Bear, Jens Lekman, LCD Soundsystem, The National, Caribou, Jónsi, Local Natives, Mumford & Sons, Paul Weller, Pavement, Villagers, The Radio Dept, Konono No 1, Talib Kweli & Hi-Tek och The Tallest Man On Earth.
Way Out West kan snart mäta sig med teaterfestivalen i Berlin och filmfestivalen i Cannes i fråga om konstnärlig relevans.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
En av Sveriges mest begåvade popartister, Jens Lekman, är ständigt på turné någonstans i världen. Under 2010 har han till exempel spelat i Chicago, där han inledde året med tre utsålda spelningar. Därefter har han spelat i Australien, Nya Zealand, Indonsien, Filippinerna, Irland, Storbritannien och Frankrike.
Däremot spelar Jens Lekman tyvärr väldigt sällan numera i Sverige. Men denna vecka återvänder han för två spelningar. I morgon, lördag, uppträder Jens Lekman spelar på Strand i Stockholm. Nästa fredag, 13 augusti, spelar han sedan på Way Out West.
Jens Lekmans musikstil har blivit så inflytelserik och kopierad att den blev ett adjektiv: lekmanesque. Texterna kan likna utdrag från en blogg, egentligen alldeles för ordrika för att fungera inom formatet för en popsång, men Jens Lekman får det att låta alldeles naturligt. Melodier och arrangemang kan föra tankarna till amerikansk soul och afrikansk pop.
Hans första skivor gavs ut under namnet Rocky Dennis, ett namn han hämtat från filmen ”Mask”, en sann historia om en pojke med vanställt ansikte.
Jens Lekman har sagt i en intervju: ”Jag vill att min musik ska vara en romantiserad version av verkligheten.”
Jens Lekman har flera låtar med i Drew Barrymores regidebut ”Whip it” som finns nu som hyrfilm. För att övertala Jens Lekman att släppa låtarna flög Drew Barrymore över honom till Los Angeles och visade filmklipp. Jens Lekman sjunger även duett med Tracey Thorn på hennes senaste album. Tracey Thorn sjunger också om Jens Lekman i låten ”Oh, the divorces!”.
Jan Gradvall