Skivrecensioner, DI Weekend
Tracey Thorn
Titel: Love and its opposite
Skivbolag: Buzzin’ Fly/Strange Feeling/Border
Betyg: 4
Sällan har en artist haft ett mer passande efternamn än Tracey Thorn. Genom alla sina år som artist, från gruppen Marine Girls (1980-1982) till duon Everything But The Girl (1982-2000), har Tracey sjungit som hon haft en törn i själen. Hennes sårade men samtidigt okrossbara röst har tröstat en generation med blödande hjärtan. När Morrissey i The Smiths 1985 sjöng ”The boy with the thorn in his side” kan det faktiskt delvis ha varit törnfågeln Tracey Thorn han syftade på.
Efter att Ben Watt, hennes partner i Everything But The Girl och numera äkta man, drabbades av den livshotande immunförsvarssjukdomen Churg-Strauss syndrom – Ben Watts långa sjukdomstid finns dokumenterad i hans utmärkta bok ”Patient” (Modernista) som Bodil Malmsten höjt till skyarna – lades Everything But The Girl på is och Tracey Thorn försvann från rampljuset under lång tid. När hon i tisdags var med i Jools Holland musikprogram på BBC var det första gången på tio år som hon sjöng live i tv.
Tracey Thorns nya soloalbum är utgivet på Ben Watts housemusiketikett Buzzin’ Fly. Den hjärtskärande skilsmässoskildringen ”Oh, the divorces!, som varit vårens sensation i musikbloggvärlden, sätter tonen, även om albumet i övrigt är anmärkningsvärt varierat rent musikaliskt. Förutom att Tracey Thorn i texten till ”Oh, the divorces!” refererar till Jens Lekman har hon även bjudit in den svenske törnfågeln till en duettversion av Lee Hazelwoods ”Come on home to me”. När Tracey Thorn själv får sammanfatta vad albumet handlar om säger hon: ”About real life after forty”.
Jan Gradvall
Patti Dahlstrom
Titel: Emotion: The music of Patti Dahlstrom
Skivbolag: Rev-Ola/import
Betyg: 4
Mandy More
Titel: But that is me
Skivbolag: Sunbeam/import
Betyg: 4
Kathy McCord
Titel: New Jersey to Woodstock
Skivbolag: Big Beat/Ace/import
Betyg: 4
Varför har självutlämnade singer-songwriters blivit en genre som i första hand förknippas med män? Det här tre återutgivningarna visar att det redan i början på 1970-talet fanns lika många kvinnor som var lika bra eller till och med bättre än männen, men som av olika skäl inte nådde ända fram till rampljuset. Patti Dahlstrom, Mandy Moore och Kathy McCord är tre musikaliska systrar till Carole King och Lauro Nyro. Och så bra att de förtjänar att omedelbart invigs i allas musiksamlingar.
Patti Dahlstrom växte upp på en ranch i Fort Clark, Texas, som var det sista aktiva kavalleriet i USA, och därmed en magnet för Hollywoods alla produktioner av västernfilmer. John Ford, John Wayne, Richard Widmark och Jack Palance var vanliga middagsgäster hos familjen. Patti Dahlstrom har en röst och ett uttryck som borde tilltala alla som fallit för Eva Cassidy. Denna samling plockar pärlor från hennes fyra obskyra soloalbum, utvigna mellan 1972 och 1976. Norman Blake från Teenage Fanclub har putsat till ljudet.
Mandy More föddes i Leeds 1945. Hon gjorde ett enda floppande soloalbum, ”But that is me” från 1972, och några spridda singlar fram till 1975, innan hon till slut gav upp skivbranschen och övergick till olika musikaluppsättningar. Soloalbumet har på senare tid betingat fyrsiffriga på eBay, denna återutgiving förklarar varför. Mandy More sjunger som ängel och spelar drömskt piano och melodica. Hon har skrivit alla låtar själv, förutom en overkligt vacker version av Beach Boys ”God only knows”, som rent av kan jämföra sig med originalet.
Kathy McCord ingick i Woodstock-kretsen runt The Band. Den enda av hennes låtar som gett henne några pengar är ”Baby, come out tonight” som 1977 dök upp på Dolly Partons album ”Here you come again”. Men det enda album som Kathy McCord spelade in 1969, utgivet 1970, är litet underverk av lätt psykedelisk folkrock, inte helt olik Joni Mitchell. Kathy McCords fria poetiska associationer visslade långt över huvudet på lyssnarna då men ligger helt rätt i tiden 2010. Hennes version av ”She’s leaving home” är även en av de bästa Beatles-tolkningar jag hört.
Jan Gradvall