Krönika, Dagens Industri
Weekend 7 maj
Krönika
Jan Gradvall
13-åriga tjejer har aldrig fel. Tittar man bakåt genom pophistorien inser man att det är en grundregel att följa. 13-åriga tjejer har en ofelbar bullshit-detektor. De skulle aldrig nöja sig med att lyssna på halvsunkiga album av ”viktiga” artister. Vad de går i gång på är alltid essensen av popmusik: bästa tänkbara melodier, modern produktion och, inte minus, snygga artister som klär upp sig.
Det var 13-åriga tjejer som var först med Frank Sinatra, Beatles, Supremes, ABBA, Gyllene Tider, Noice, Duran Duran, Madonna, Cheiron-stallet och Lady Gaga. Artister som i samtliga fall inledningsvis avfärdats av manliga kritiker, vilka senare fått krypa till korset.
Och vad 13-åriga tjejer i USA lyssnar på just nu är Justin Bieber.
Justin Bieber är fortfarande i det närmaste okänd i Sverige, men det kommer att ändras när han i slutet av maj anländer till Sverige på promotionbesök.
Dagens Nyheters recensent skrev om 16-årige Justin Biebers album att lyssnandet fyllde honom ”med samma förbjudna tillfredsställelse som jag kände när Jim Carrey gång på gång tryckte ned en irriterande unges huvud i en fontän i ’Mina jag & Irene’.”
Det är inte så konstigt att Justin Bieber provocerar äldre manliga recensenter. Han har en skulpturerad lugg. Han kan fyrar av ett charmörleende värdigt en ung Sinatra. Och han är så ung att jag är 13 år äldre än hans mamma.
Ett omdiskuterat problem för Justin Bieber är att han just nu, mitt i genombrottet, även befinner sig mitt i målbrottet.
Men när han ser honom uppträda går det inte ta miste på hans stjärnstatus. Han sjunger och dansar nästan lika bra som soulstjärnor som Usher och Ne-Yo. När Justin Bieber för ett par veckor sedan var gäst i ”Saturday night live” spelade han jämnt mot självaste Tina Fey.
Justin Bieber, som är från Kanada, skiljer sig också från nästan alla andra nya popstjärnor på så sätt att han inte slagit igenom i ”Idol” eller någon annan talangtävling på tv. I stället blev han upptäckt när han lade upp egna videor på YouTube.
Att han sedan kunde ta steget därifrån till sin nuvarande position – Justin Bieber är den yngsta artisten sedan Stevie Wonder som haft en albumetta på Billboard – beror på att han (precis som Beatles) har en smart, ung manager som förstår att en ny era har börjat.
Efter att managern Scooter Braun, 28, sett Justin Biebers hemmagjorda videor insåg han direkt att det var smartast att låta honom fortsätta i exakt den stilen. Scooter Braun instruerade Justin att fortsätta sjunga som om han var ensam i ett rum: ”Let’s not use expensive cameras. We’ll give it to kids, let them do the work, so that they feel like it’s theirs”.
Och snacka om att den taktiken lyckats. Justin Bieber är inte den första tonårssensationen i pophistorien, men han är den första som backats upp av Twitter och Facebook.
I Sverige finns redan Facebook-grupper och bloggar som Justindrewbieber.blogg.se. I USA blev det krig mellan två Twitter-konton när det ansågs att Justin Bieber favoriserat den ena. (Bieberarmy vann.)
De unga fansen förnyar även Twitter som medium. Söker man på Twitter på orden ”The Bieber Bus” får man upp ett inlägg där ett ungt fan kommit på att det även går att göra grafiska illustrationer med 140 tecken.
Denna bild på en buss retweetas nu vidare till hundratusentals människor för varje minut som går. Som ett fan skriver: ”We’re all on the Bieber bus.”
(slut)
GRADVALLS VAL
DVD
”Art & Copy”. Dokumentär som ger inblick i några reklamvärldens skarpaste hjärnor: Lee Clow (Apple 1984) och George Lois (”I want my MTV”).
SOMMARHIT
”Adrenalin” med Mauro Scocco. Fantastisk poplåt som för tankarna till Pet Shop Boys. Sarah gör ett sista ärevarv på ett studentlastbilsflak.
RADIO
”P3 Pop”. Sara Martinssons program fortsätter att vara det bästa forumet i Sverige för ny popmusik. Går lika bra att följa via hemsidan.
+
BONUS:
Kortis nr 1:
Allt är egentligen Mel Brooks fel. Efter hans Robin Hood-parodi ”Men in tights” från 1983 har inga amerikanska filmproducenter längre vågat göra historiska filmer där männen bär tajta trikåer.
Den nya versionen av Robin Hood, som får premiär 12 maj, är ett tydligt exempel på det. I Russell Crowes skepnad ser Robin Hood inte alls ut som Robin Hood, den metrosexuelle gentlemannatjuven, utan exakt som det machopaket han spelade i ”Gladiator”.
Ingen i Hollywood vågar längre låta Robin Hood bära tajta trikåer i rädsla för att den unga amerikanska filmpubliken ska känna att de går på en fjollig film.
Hur homofobiskt det populärkulturella klimatet är i USA är underströks när tidningen Rolling Stone hade Bush-sångaren Gavid Rossdale på omslaget i vad som kallades ”en kontroversiell pose” som kunde skada hans karriär.
Det djärva i sammanhanget var att Rossdale på omslagsbilden drack té.
Och alla vet ju vad engelsmän som dricker té är för sort.