Skivrecensioner, DI Weekend

Reeperbahn

Titel: Reeperbahn
Skivbolag: Universal
Betyg: 4

Titel: Venuspassagen
Skivbolag: Universal
Betyg: 4

Titel: Samlade singlar
Skivbolag: Universal
Betyg: 5

Titel: Peep-show
Skivbolag: Universal
Betyg: 4

Titel: Intriger
Skivbolag: Universal
Betyg: 2

Ingen har fortfarande beskrivit Reeperbahn bättre än bandet själv gjorde i texten på sin debutsingel ”Havet ligger blankt” från 1979. Reeperbahn såg verkligen ut som ”fagra ynglingar från Paris”, såna som ”äter bara någon gång ibland” och framstod som så depraverade att de ”skrattar på begravningar”.

Medan andra band som kom fram under punkvågen i slutet av 1970-talet sjöng om tristessen i förorter så framstod Reeperbahn som dödsföraktande dandys som just blivit reglerade från en internatskola. Och allt detta under en epok då Stureplan inte var något annat än en grå svamp.

Dessa fem remastrade album, med utmärkt ljud och många bonusspår, påminner om att Reeperbahn – trots att bandet endast gav ut skivor under en kort och en intensiv period från 1979 till 1983 – hann göra ett outplånligt avtryck på den svenska pophistorien.

Enligt en logik som vore otänkbar i dagens musikvärld så spridde Reeperbahn, precis som andra samtida band som The Jam och Joy Division, ut sina allra bästa låtar på singlar och EP som inte inkluderades på deras album.

”Samlade singlar” blir därför den allra bästa av dessa volymer. Med detta album medföljer även en dvd med tv-framträdanden från SVT-program som ”Bälinge byfest”, ”Casablanca”, ”Rockplock” och ”Måndagsbörsen”.

Den största överraskningen är annars att de bästa spåren på bandets bortglömda debutalbum faktiskt åldrats bättre än den klassikerförklarade ”Venuspassagen”. Reeperbahn var som allra bäst när maktkampen om mikrofonen var helt jämn mellan frontfigurerna Olle Ljungström och Dan Sundquist.

Jan Gradvall

Gorillaz
Titel: Plastic beach
Skivbolag: EMI
Betyg: 4

Sir Damon Albarn. Det har slutligen blivit dags att breda en mantal över Damon Albarns axlar och erbjuda honom en plats vid det runda riddarbordet mitt emellan Ray Davies och Pete Townshend. Hans samlade verk handlar verkligen om ”The matter of Britain”.

Medan Blur var sin tids The Kinks så börjar Damon Albarns sidoprojekt Gorillaz framstå som hans motsvarighet till Ray Davies och Pete Townshends rockoperor. Men vis av de misstag som gjordes med ”Arthur” och ”Tommy” realiserar Damon Albarn sin vision digitalt i stället för teatralt.

Likt en regissör väljer han också de gästsångare som behövs för respektive låt, denna gång från Bobby Womack till Lou Reed. Man bör vara sparsam med att utnämna någon till ett geni, men Damon Albarn är den ende i sin popgeneration som förtjänar det.

Jan Gradvall

Tamikrest
Titel: Adagh
Skivbolag: Glitterhouse/Playground
Betyg: 4

I Reeperbahn-låten ”Marrakesh” från 1983 sjunger Olle Ljungström om att han ”rider med tuareger”. Två decennier senare har samma nomadfolk i Sahara även blivit känt för att fostra strålande rockband, unga män som bytt ut sin gevär mot elgitarrer.

Efter att Tinariwen gjort succé världen över kommer nu nästa generations tuaregband. Debuten med unga bandet Tamikrest visar också att historien om ökenbluesen hela tiden måste skrivas om. Bandmedlemmarn säger själva att de lyssnat lika mycket på Dire Straits som på Tinariwen, vilket också märks i musiken.

Utmärkta albumet ”Adagh” låter som om ”Sultans of swing” strömmar ut från en transistorradio från en svajande kamelrygg. En dallrande hägring av jazz och blues.

Jan Gradvall

Graham Parker
Titel: Imaginary televison
Skivbolag: Bloodshot/Border
Betyg: 3

I låten ”Broken skin” låter den evige hjälten Graham Parker som en Dagens Industri som blivit kvarglömd på en bardisk. Först sjunger han ”We’re all downsizing”. Därefter: ”There’s never enough money in this old world”. De våta fläckarna på det rosa pappret kan lika vara tårar som utspilld öl.

Graham Parkers nya album är ett resultat av att han blev kontaktad av en amerikansk agent för att skriva låtar till nya tv-serier. Efter hans två första försök blivit refuserade slog det honom: Tänk om han i stället för att skriva till andra skrev till sig själv? Och inte bara signaturlåtar utan även synopsis till egna tv-serier. ”The only person who could reject them would be me, and that wasn’t likely to happen because they’d be so bloody good!”.

Graham Parkers ”Imaginary televison” är kanske inte i HBO-klass men bättre än de flesta tv-kvällar.

Jan Gradvall