Krönika, Dagens Industri
Weekend 26 februari
Krönika
Jan Gradvall
Bara inte ABBA gör en Beatles. Det är bara drygt två veckor kvar tills ABBA vid en ceremoni på hotellet Waldorf Astoria i New York väljs in i Rock and Roll Hall of Fame.
Sammanhanget kunde inte vara tyngre. ABBA blir invigda samtidigt som Iggy Pop & The Stooges. Samma kväll belönas även två av de ytterst få låtskrivarpar genom pophistorien som är jämbördiga med Björn & Benny: Barry Mann & Cynthia Weil (”You’ve lost that lovin’ feeling”) och Ellie Greenwich & Jeff Barry (”Be my baby”).
Problemet är bara att ingen i Sverige – och därmed kanske inte heller någon i ABBA-lägret – verkar förstå hur stor denna kväll kommer att bli.
Och att prisutdelningen därmed, om inte alla fyra ABBA-medlemmarna är på plats, riskerar att bli samma bittra antiklimax som den frostiga kväll 1988 när Beatles valdes in.
Rock and Roll Hall of Fame startade 1986. Till skillnad från svenska Polarpriset tog prisnämnden beslutet att börja från början i rockhistorien.
Första årskullen bestod av: Chuck Berry, James Brown, Ray Charles, Sam Cooke, Fats Domino, The Everly Brothers, Buddy Holly, Jerry Lee Lewis, Little Richard och Elvis Presley.
Sedan dess är Rock and Roll of Hame också det mest respekterade musikpriset i världen. En nyutgiven DVD-box, ”Rock and Roll of Hame Museum: Live” (Time Life, amerikansk import), visar också vilken nivå det är på prisceremonierna.
Till en början fanns tv-kameror på plats enbart i arkivsyfte. Väldigt lite av materialet på denna unika DVD-box har därför tidigare visats offentligt.
Om någon tv-kanal hade direktsänt så hade Pete Townshend knappast våga förvandla sitt invigningstal för Rolling Stones 1989 till något av en roast. Townshend han säger att han fått ”så mycket från Rolling Stones”, inte minst en könssjukdom från Mick Jagger
När Bruce Springsteen inviger Jackson Browne 2006 håller han ett tio minuter långt briljant tal som förtjänar att användas som studiematerial i konsten att hålla tall.
Bruce Springsteen är personlig, påläst, analytisk och väldigt rolig. Bruce Springsteen var förband till Jackson Browne i början av sin karriär. Han berättar att han blev avundsjuk på två saker: Jackson Brownes hår och att han alltid hade så många snygga tjejer i publiken
Springsteen: ”När jag och The E Street Band gick upp på scenen, vilket måste bero på någon homoerotisk underström i vår musik, så var det bara män i publiken. Och inte särskilt snygga män heller.”
Invigningstalen på Rock and Roll Hall of Fame har utvecklat till en konstart i sig. Lou Reed har sällan varit så personlig som när han inviger Dion. Flea i Red Hot Chili Peppers håller ett evighetslångt passionerat brandtal till Metallica.
När Jakob Dylan inviger Tom Petty & The Heartbreakers berättar han om hur han på en turné med bandet hamnade bredvid Tom Pettys döttrar och tänkte: ”Jesus, your dad is Tom Petty!”
Den enda gången det krackelerar är just när Beatles invigs 1988. Mick Jagger är lysande när han håller invigningstalet. Men när Beatles sedan ska ta emot priset är det bara Ringo Starr och George Harrison som är på plats
Ringo är så full så att han knappt kan prata. Därefter stegar Yoko Ono fram till mikrofonen och säger med tydlig adressat till den frånvarande Paul McCartney: ”Om John hade varit vid liv, hade han varit här”.
Det är så man inte vill att det ska bli när ABBA invigs.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
LÅT
Tracey Thorn, ”Oh, the divorces!”. Jag tror rockhistorien just fått sin modernaste och smärtsamt vackraste skilsmässolåt. ”Who’s next, who’s next?” Finns att ladda ned gratis på b.la Popjustice.com.
BOK
Andres Lokko, ”Andres” och ”Lokko” (Modernista). Om den svenska rockjournalistiken börja brinna är det de här två volymerna vi räddar först.
1 800 sidor om konsten att lyssna och skriva.
BIO/DVD
”Fish tank”. Den bioaktuella filmen finns nu även som engelsk dvd. Skoningslös socialrealism som sammanfattas av den avslutande Nas-refrängen, ”Life’s a bitch and then you die”. Film för solar plexus.
+
BONUS NR 1:
Om de små tv-kanalerna på allvar ska kunna konkurrera med de stora räcker det inte med att de har lika bra program. De måste ha bättre program.
TV8 har nu hittat just ett sådant. Nya matlagningsprogrammet ”Mauro & Pluras kök” – med premiär torsdag 4 mars 22.00 – är så bra att kanalcheferna på SVT och TV4 borde slå ugnsluckorna på sina fingrar i grämelse över att ha missat det.
Efter att ha sett musikerna Plura Jonsson och Mauro Scocco laga mat tillsammans framstår alla andra matlagningsprogram i tv som artificiella studioproduktioner.
Till att börja med pimplar både programledarna och gästerna vin oavbrutet, precis som man gör när man lagar mat i sitt eget kök. Det handlar om att ha det trevligt i första hand, att bli fulla och mätta för kärlekens skull.
Plura har det också så varmt i sitt kök att han lagar mat med bar överkropp. ”Jag brukar göra det.” Inte ens när premiärprogrammets första gäst, Lena Philipsson, anländer i sin finaste klänning, tar Plura på sig skjortan.
Skjortan åker på först en bit in i programmet, någonstans när Lena Philipsson och den andra gästen Håkan Hellström, förvandlad till en raket efter två glas vin, får tävla mot varandra i en ”Gissa rätt riff”-tävling – ledd av Mauro som pluggar in en Telecaster i köket – och Håkan gör en perfekt imitation av Mick Jagger.
Förutom att Plura och Mauro lagar all mat, med recept så tydliga att man känner att man själv vill laga exakt samma mat kvällen efter, så för de även samtal med sina gäster på ett så otvunget sätt att alla tar av sig kändisvisiren och uppträder helt oskyddat.
Lena Philipsson och Håkan Hellström har aldrig tidigare visat de här sidorna av sig själva i tv. Båda anländer även till köket med varsin flaska vin i plastpåse, precis som man gör på middagar.
Bland kommande gäster i ”Mauro & Pluras kök” finns även Lars Winnerbäck.
Om inte tv-galan ”Kristallen” hade urartat till att bli en ryggdunkarmanifestation styrd av de stora kanalerna, borde ”Mauro & Pluras kök” vinna i minst ett par kategorier.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Den 15 februari sammanfattade Adam Alsing på sin Twitter vad många svenskar tänkte i samma stund: ”Var är Georgios Karageorgiou när man behöver honom?”
OS i Vancouver, som avslutas denna helg, har varit både det sämst organiserade och sämst bildproducerade i modern tid.
Efter att ha genomlidit ännu ett skidlopp, där man knappt ens fått sett några av de bästa åkarna i spåret, var vi många som längtade efter den legendariske men i dag pensionerade svensk-grekiske bildproducenten.
Varje kväll när Arne och Bosse sagt god kväll i ”Sportnytt” på 1970- och 1980-talet dök den där ändlösa kombinationen av bokstäver upp i rutan. ”Producent: Georgios Karageorgiou”.
Det var så många bokstäver på rad att inte ens Torbjörn Nilsson kunnat dribbla förbi dem. (Adam Alsing var i sitt Twitter-inlägg inte ens nära att få hans efternamn rätt.)
Men Georgios Karageorgiou, född 1934 på den lilla grekiska ön Thassos, kunde bildproducera sportsändningar bättre än någon och blev ett världsnamn inom gebitet. Amerikansk tv flög till exempel över honom till fotbolls-VM 1994.
Under 1960-talet var han en av 1 400 sökande till en producentkurs. Två av de som fick fortsätta var Lasse Hallström och Giorgios Karageorgiou.
Bengt Bedrup skrev om sin kollega i Expressen 1975: ”Han kom till Sveriges Radio 1965 med uppgift att analysera framkallningsvätskorna i filmlaboratoriet. Efter ett tag kom han inknallande till TV-sporten och frågade om han fick studera hur vi jobbade. Det fick han och därmed hade jag själv fått stifta bekantskap med en av de mest envisa människor jag träffat. Han kom tillbaka söndag efter söndag, månad efter månad. Han sa inte ett ord men såg och lärde.”
Jan Gradvall