Krönika, Dagens Industri
Weekend 20 januari 2006
Krönika
Text: Jan Gradvall
Vad är den egentliga orsaken till den nuvarande biografkrisen? Sju procent färre amerikaner gick på bio under 2005 jämfört med året innan. Intäktsfallet på biograferna är det största sedan 1985.
Många skyller krisen på att det görs för få riktigt bra filmer. I en omtumlande analys menar New York Times filmkritiker A. O. Scott att den verkliga orsaken snarare kan vara den rakt motsatta – det görs få riktigt dåliga filmer.
Mästerverk och fiaskon brukar ses som varandras motpoler, men Scott skriver att de egentligen kommer från samma impulser: extravaganta ambitioner, irrationella risker och otyglad kaxighet. En kombination av fåfänga, visioner och storhetsvansinne.
Enligt konstnärerna är detta kreativa kaos nödvändigt för att kunna göra sitt bästa. Enligt investerarna är det roten till allt ont.
För vem vill riskera att förlora allt när man lagt 100 miljoner dollar i potten? Det är då man hellre satsar på marknadsundersökningar än låter sig övertalas av ett ungt geni. Det är då man hellre satsar på mittemellan än fågel eller fisk.
Det är då man som biobesökare under ett år får se film efter film som pendlar från ganska bra till ganska dåliga, men som aldrig gör en vare sig upprörd eller omtumlad.
De svenska reklamskaparna Linus Karlsson och Paul Malmström, vilka i dag driver byrån Mother i New York, har en gång sagt: ”För att ett jobb ska bli det bästa man gjort måste man våga att riskera att det också kan bli det sämsta.”
Jag har länge haft det citatet upptejpat på väggen. Det är så lätt – så tryggt – att gå på rutin. Levererar man alltid precis det som förväntas av en så levererar man garanterat det som kunden tror att den vill ha. Ingen blir upprörd, men ingen blir heller omtumlad.
Här finns filmbranschens dilemma. Här finns dilemmat med själva ordet filmbransch. Genom att behandla filmskapande som en industri, med de krav på stabilitet och vinster som det innebär, är risken överhängande att man slipar bort precis det som publiken är beredd att betala för. Känslan av att köpa biljett till en upplevelse utöver det vanliga.
Ingen kunde garantera att ”Apocalypse now” eller ”Sagan om ringen” skulle bli mästerverk. Ingen kunde förutse att ”Ishtar” eller ”Fåfängans fyrverkerier” skulle bli monumentala fiaskon. Men alla fyra filmerna är exempel på något som blir allt mer sällsynt: regissörer som fått genomgöra sin galna originalidé.
Scott på New York Times nämner Martin Scorseses ”Gangs Of New York” som typexempel på den sorts kompromissfilm som blir allt vanligare i dag. Om Scorsese fått göra en stortstadsfilm lika rå, kontroversiell och lös i konturerna som ”Taxi Driver” vet man aldrig vad den breda publiken hade tyckt.
När man nu i stället valde att lägga fokus på kärlekshistorien, med obligatoriska kysscener mellan affischnamnen Leonardo DiCaprio och Cameron Diaz, så visste filmbolaget att filmen åtminstone skulle spela in sina produktionspengar. Resultatet blev ännu en film som blev – ganska bra. Eller ännu en anledning till att lägga pengarna på något annat än just en biobiljett.
För suget efter underhållning är lika stort som alltid. Parallellt med filmbranschens krisår så upplevde intressant nog Broadway sitt bästa år på länge. Entertainment Weekly rapporterar om rekordintäkter på 825 miljoner dollar. På Broadway, där många föreställningar blir fiaskon, finns det inget mittemellan.
(slut)