Krönika, Dagens Industri

Weekend 5 februari

Krönika

Jan Gradvall

Extra liv har blivit ett begrepp inom dator- och TV-spelvärlden. Spelaren får extra liv genom att till exempel samla på sig olika föremål.

Men denna ständiga jakt på extra liv förekommer även i verkligheten.

För några år sedan blev skådespelaren Philip Seymour Hoffman intervjuad om sina läsvanor. Hoffman svarade att han, i likhet med mig själv och förmodligen många andra, köper mångdubbelt fler böcker än han har tid att läsa.

Hoffmans teori är att vi på så vis försöker köpa oss mer tid. Genom att samla på oss en massa böcker, som vi planerar att läsa ”någon gång framöver”, så hoppas vi undermedvetet också att få leva längre.

Varje oläst bok i hyllan ger tio timmar extra liv.

Jag brukar tänka på Hoffmans teori varje gång ett nytt nummer av Granta dunsar ned i brevlådan. Granta är en brittisk litterär tidskrift i bokformat som ges ut en gång i kvartalet.

Trots att nästan alla nummer av Granta blir liggande olästa i de ständigt växande högarna nedanför bokhyllan – en bokhylla som för länge sedan är full – så fortsätter jag ändå att prenumerera på Grant år efter år.

Då och då plockar jag upp ett gammalt nummer, läser något på måfå och blir alltid lika häpen över hur många bra historier det ryms i Granta.

Det var också just ett sådant ”på måfå upplockat nummer av Granta”-ögonblick som var den utlösande orsaken till den bästa biopremiären denna helg, den engelska filmen ”An education”.

Filmen är regisserad av danska Lone Scherfig och manus är skrivet av författaren Nick Hornby. I en intervju i Telegraph berättar Nick Hornby att han prenumererar på Granta, men att det ofta tar ”åratal” innan han läser de nummer som dimper ned i brevlådan.

Den text i Granta som till slut fångade Nick Hornbys uppmärksamhet var skriven av den engelska journalisten Lynn Barber. Det var ett utdrag hämtad från hennes memoarer.

Lynn Barber, född 1944, skrev om en kärleksaffär som hon hade 1961. 17 år gammal blev hon då uppvaktad av en äldre man som hade erfarenhet av det mer spännande liv som själv så intensivt längtade efter.

Nick Hornby blev så tagen av texten att han visade den för sin fru som är filmproducent. Efter att hon köpt filmrättigheterna kände han sig så personligt involverad att han också bad att själv få skriva manus.

Efter att Nick Hornby tidigare fått bevittna hur andra filmmanusförfattare gjort tolkningar av hans egna böcker – ”Fever pitch”, ”High fidelity”, ”Om en pojke” – så byter han nu första gång sida och tolkar någon annan.

Men trots att ”An education” handlar om 17-årig flicka skolflicka, som levde under en period Nick Hornby (född 1957) är för ung för att själva ha minnen av, så känns filmversionen av ”An education” verkligen som en Nick Hornby-historia.

Med tanke på att Granta-förlagan bara är tio sidor lång har Nick Hornby även haft möjlighet att bygga ut historien. Till Telegraph säger Nick Hornby att det finns paralleller mellan ”An education” och hans egna romaner.

Hornby: ”Jag insåg det inte förrän jag skrivit flera manusversioner. Men en av sakerna som fångade mig är att det är en historia om ung människa i en förort som längtar till en miljö som känns mer exotisk. Och det är också historien om Rolling Stones, The Band, Jerry Wexler. Det är en väldigt viktig historia i Amerika och i England.”

Och i Sverige. En 17-årings febriga jakt efter extra liv har sällan beskrivits så bra som i ”An edcuation”.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

BOK
Patti Smith, ”Just kids” (Ecco). Det är lite knäckande när man inser att en musiker skriver bättre än man själv är i närheten av.

TV
”24”, TV400, söndag. Jag trodde jag var klar med Jack Bauer. Men när säsong 8 inleds i New York så sitter jag där igen. Och tittar på klockan.

BIO
”Det vita bandet”. Det är fattigdomsbevis för svenskt kulturliv i dag att det inte finns en biograf i varje stad där man kan se den här filmen.

+

BONUS NR 1:

Natten mellan söndag och måndag är det återigen dags för Superbowl. Finalen i Miami mellan bragdlaget New Orleans Saints, som var uträknat efter Katrina-katastrofen, och Indianapolis Colts och direktsänds även i Sverige via TV6.

Förutom att Superbowl fortsätter att vara den allra största enskilda händelsen i amerikansk tv – inte minst vad det gäller reklamfilmer – så har Superbowl även blivit en avgörande händelse för musikbranschen.

Den artist som får äran att uppträda i halvtid kan räkna med ett rejält uppsving vad det gäller försäljning av fram konsertbiljetter och musikkatalog.

De senaste åren har U2, Tom Petty, Prince, Rolling Stones, Paul McCartney och Bruce Springsteen uppträtt i halvtidsvilan på Superbowl.

Nu på söndag natt är det dags för The Who. Precis som Prince och Springsteen kommer The Who att satsa på ett medley, något som understryker att en väl förvaltad och smart mjölkad katalog blivit viktigare för dessa artister än att jaga nya hitlåtar.

The Who tar heller inga risker med nymodigheter, utan kommer att trycka in ”Baba O’Riley”, ”Pinball Wizard”, en bit av slutet på ”Tommy”, ”Who are you” och ”Won’t get fooled again”. Effektivare än så kan det knappast bli.

Tre av dessa klassiska Who låtar hörs dessutom dagligen i amerikansk tv som signaturer till de tre ”CSI”-serierna i Las Vegas, Miami och New York.

Pete Townshend ser med tillförsikt fram emot tillfället och säger till Billboard: ”We’ve always tried to make music that allows the audience to go wild if they want to”.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Vampire Weekend fick för två veckor sedan högsta betyg för sitt nya album ”Contra” i DI Weekend. Veckan efter gick albumet upp på första plats på den amerikanska försäljningslistan.

Parallellt med att gruppens genombrott överraskat hela musikbranschen så har skivomslaget blivit mycket omdiskuterat. Efter 40 år med hårdrock och punk är det ingen längre som reagerar på blodiga eller vulgära skivomslag.

New York-bandet Vampire Weekend har dock verkligen lyckats provocera både kollegor och skivköpare genom att på omslaget till ett rockalbum sätta ett fotografi på en blond överklasstjej i en pikétröja från Polo Ralph Lauren.

Och dessutom ha mage att döpa skivan till ”Contra”, med anspelning på att detta skulle handla om något rebelliskt.

Men kanske är det verkligen just det de gör. Ända sedan debuten har Vampire Weekend, vars musik är influerad av afrikansk pop, kritiserats för att inte vara tillräckligt ”autentiska”.

Att bandet dessutom bildats på ett universitet, och kommer från högre medelklass, skapar automatiskt misstänksamhet i rockvärlden.

När sångaren och Ezra Koenig, född i ett judiskt hem på Upper West Side, får frågan om autenticitet i New York ställer han direkt motfrågan: ”Men vad skulle då vara autentiskt för såna som oss? Rolling Stones? En version av svart sydstatsmusik?”

Ezra Koenig påpekar även för New Yorkers reporter att Ralph Lauren själv är son till ryska judiska emigranter. Ingenting har en så enkel förklaring som man tror att det har vid första anblicken.

Och precis detta visar Vampire Weekend med både sin mångbottnade musik och sitt geniala skivomslag.


Jan Gradvall