Skivrecensioner, DI Weekend

Sunn O)))
Titel: Monoliths & Dimensions
Skivbolag: Southern Lord/Sound Pollution
Betyg: 4

Jag har sett ganska många artister vars musik kan kallas extrem, men konserten med amerikanska duon Sunn O))) på Fylkingen i Stockholm förra veckan liknar ingenting jag tidigare upplevt.

Först pumpades det ut vit rök i 20 minuter. Därefter klev två män i munkkåpor ut i dunklet, med varsin Les Paul-gitarr, och ställde sig framför en veritabel vägg av förstärkare. Det var fyra Sunn-stackar och fyra Ampeg Bass-stackar. Gruppnamnet är hämtat just från duons favoritförstärkare. Det uttalas bara Sunn, som i engelskans sol, den andra delen av gruppnamnet är ljudlös.

Sunn O))) spelar på gitarrer som är extremt nedstämda, från det normala E till B eller A. Ljudet som uppstår påminner mer om en lastbil på tomgång än vad som normalt kallas musik. Effekten för publiken blir att alla ens inre organ börjar skaka.

När jag gick på toaletten under konserten upptäckte jag att även handfatet och toalettstolen vibrerade.

På grund av sin sinnesutvidgande ljudvolym, som överstiger alla tillåtna decibelregler, kan Sunn O))) inte längre spela på rockklubbar, utan endast i galleriliknade lokaler. Sunn O))) har även flera kopplingar till konstvärlden. Omslagsbilden till deras senaste album är ett verk av Richard Serra, världens främste nu levande skulptör.

När filmaren Jim Jarmusch fick höra Sunn O))) utbrast han: ”Oh, man it’s like Gerhard Richter – the sound!”, med hänvisning till den tyske målaren. Jim Jarmusch använder musik av Sunn O))) i sin nya film ”The limits of control”.

Även David Byrne är stort fan av Sunn O))) och har på sin blogg skrivit att musiken framkallar bilder av smältande isberg, myrkolonier och Maya-ruiner.

Verket som Sunn O))) uppförde på Fylkingen var deras tio år gamla ”The GrimmRobes Demos”. I jämförelse med det stycket – som lät som en lastbil som går på tomgång i över en timme – låter deras senaste album, ”Monoliths & Dimensions”, nästan som vanlig musik. Börja med den avslutande ”Alice”, en majestätisk 16 minuter hyllning till Alice Coltrane. För att citera Popsicle-profilen Anderas Mattsson som jag träffade på konserten: ”Jag kan nästan svära på att det finns ett durackord i den låten. Det är i så fall deras första”.

Jan Gradvall

Black Sabbath
Titel: Greatest hits
Skivbolag: Universal
Betyg: 4

I jämförelse med Sunn O))) känns Black Sabbath som att lyssna på ”Visa vid vindens ängar” med Mats Paulson.

Denna samlingsskiva med Black Sabbath släpptes i mellandagarna. Efter att hårdlanseras med tv-reklam, med Statoil som avsändare, har Black Sabbath-samlingen dominerat den svenska försäljningslistan under 2010-talets första månad.

Det är lätt att glömma det i dag men Black Sabbaths musik ansågs länge lika extrem och otillgänglig som Sunn O))) gör just nu. Även Black Sabbaths sound bygger på nedstämda gitarrer och har lagt grunden till den så kallade ”drone metal”-genren och dess utforskande av låga frekvenser.

Men i dag, 40 år senare, har denna musik blivit det mest folkkära vi har. Gör enkät i en svensk högstadieskola och det är fler som kan nynna med i ”War pigs” och ”Paranoid” än i ”Sjösala vals” och ”Gamla nordsjön”.

Om man betonar just ordet folk i folkmusik har Black Sabbath blivit vår tids folkmusik.

Jan Gradvall

Brandur
Titel: Sometimes truth needs a lie
Skivbolag: Lionheart
Betyg: 2

Melodifestivalen kan lika gärna kallas för Lionheart Open. Om man gör en studie av Melodifestivalens bidrag mellan 2004 och 2009 så tillhörde i snitt 17 tävlande artister – alltså 17 artister per år – Lionheart Internationel eller deras underbolag M&L Records, ett underbolag som Lionheart äger tillsammans med Mariann Records. Även festivalgeneralen Christer Björkmans senaste album, ”Souvenirs d’amour” från 2003, är utgivet på M&L Records.

Om Melodifestivalartisterna inte är knutna till Lionheart-gruppen innan festivalen så brukar de hitta dit efteråt. Unge popsångaren Brandur från Färöärna var med i Melodifestivalen 2008 och presenteras nu av Lionheart som ”en talang utöver det vanliga”.

Skivan är skivan är inspelad av producentgeniet Christoffer Lundquist, långvarig samarbetspartner med Per Gessle. Men inte ens Lundquists inspirerande arrangemang (”Imagination” kunde varit en Roy Wood-produktion) kan rädda så här intetsägande och temperamentslösa låtar.

Jan Gradvall

Charlotte Gainsbourg
Titel: IRM
Skivbolag: Because/Warner
Betyg: 2

Det finns en djup ironi begraven i det faktum att Charlotte Gainsbourg följer upp sin brutala roll i ”Antichrist”, där Lars Von Triers skickade ned henne i helvetet, med att göra ett album tillsammans med en scientolog.

”IRM” är gjord tillsammans med Beck som producerat skivan och skrivit alla melodier. ”IRM” är den franska förkortningen för MRI, hjärnröntgen. Efter att ha drabbats av en hjärnblödning i samband med en dykolycka 2007 tvingades Gainsbourg genomföra många MRI att hon, för att stå ut där inne i röret, lovade sig själv att göra den här skivan när hon var friskförklarad.

Tyvärr lyckades inte låtarna förmedla det uttrycksbehovet. Becks hipsterproduktion är sedvanligt snygg men låtarna saknar temperament.

Jan Gradvall