Krönika, Dagens Industri

Weekend 29 januari

Krönika

Jan Gradvall

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land. De flesta svenskar känner nog igen den textraden. Den är hämtad från ”Det gåtfulla folket”, en svensk klassiker, med text av Beppe Wolgers, som Olle Adolphson spelade in början av sextiotalet.

Samtidigt som Olle Adolphson spelade in ”Det gåtfulla folket” i Stockholm satt amerikanen Maurice Sendak i sitt hem i Brooklyn och skrev en barnbok som byggde på precis samma idé.

Precis som Beppe Wolgers utgick Maurice Zendak från att barn har tillgång till två verkligheter. Genom sin fantasi kan barn när som helst förflytta sig till ett främmande land som för dem är lika verkligt som deras eget pojk- eller flickrum.

Flera av textraderna i ”Det gåtfulla folket”, som den om att ”Kungen av Träd sitter stilla bland grenar i Trädkungens tron”, skulle kunna vara hämtade från Maurice Sendaks ”Till vildingarnas land”, en barnbok från 1963 som han både skrev och illustrerade.

Efter att ”Till vildingarnas land” hittat nya läsare världen över i över fyra decennier får filmversionen i dag biopremiär i Sverige. Regissör är Spike Jonze, mannen bakom ”Being John Malkovich” och några av musikhistoriens bästa videor och reklamfilmer.

Till skillnad från många andra barnfilmer är filmversionen för en gångs skull inte mindre utan mer komplex än bokförlagan. Magin och gåtfullheten är intakt, men samtidigt berikad och utökad.

Spike Jonze har skrivit manus till filmen tillsammans med författaren och publicisteldsjälen Dave Eggers. I och med att den tunna barnboken från 1963 bara innehåller 338 ord – långa partier i boken är helt ordlösa, som de tre uppslag där pojken Max dansar med vildingarna – har Jonze och Eggers fått bygga ut historien både på längden och tvären.

Vad de lyckats göra, men verkligen fått slåss mot filmens producenter för att få göra, är inte en barnfilm i traditionell mening, utan snarare en film om hur det känns att vara barn. Och därmed är filmen både allvarlig, sorglig och bitvis ganska otäck.

Tidningen Newsweek samlade i höstas Spike Jonze, Dave Eggers och den i dag 81-årige Maurice Sendak för ett rundabordssamtal. När Newsweeks reporter frågar trion vad de skulle svara föräldrar som tycker att filmen är för otäck för barn svarar Maurice Sendak: ”Jag skulle be dem dra åt helvete. Det är en fråga jag inte tolererar.”

Maurice Sendaks poäng är att rädsla är en del av livet, en känsla som man vare sig kan eller ska försöka undertrycka. Vi är rädda som barn, och vi fortsätter att vara rädda som vuxna. Det enda sättet att hantera rädslan är därför att till att börja med att erkänna att den existerar.

När man tar del av dagen barnkultur slås man hur ovanlig denna inställning har blivit. En stor del av barnkulturen i dag, både i böcker och filmer, framstår i dag närmast som den vore KRAV-märkt i sin strävande att vara moraliskt stärkande och pedagogiskt nyttoninriktad.

Och när man ser på barnprogram på tv är programledarna alltid glada.

Men det som gör att ”Det gåtfulla folket” fortfarande träffar så hårt är att den framförs med hundra procent allvar.

När Olle Adolphson kliver in i Beppe Wolgers barndomsvärld så låter han inte som en brett leende Anders Lundin, utan som en liten pojke som, precis som Max i ”Till vildingarnas land”, vågar utmana sin rädsla och bli vän med sin egen ensamhet.

(slut)


GRADVALLS VAL

BIO
”A Serious Man”. Den första judiska stonerkomedin är ett faktum. Ja, bröderna Coens nya är sorglig. Men scenen där rabbin citerar Jefferson Airplane är hysterisk.

DOKUMENTÄR
”No distance left to run”. Dokumentärens om Blur visas just nu på vissa biografer i Sverige. Den 17 februari kommer den på DVD. Enbart scenen där de spelar ”Tender” på Glastonbury i somras är värd priset.

SERIE
”Stockholmsnatt”. Forshed & Thungrens serie i Svenska Dagbladet är alltid bra. Men förra fredagens pastisch på August Malmströms ”Grindslanten” (1885), där barnen i stället slåss om en The XX-biljett, slår allt.

+

BONUS NR 1:

Varför är det så svårt att hålla tacktal? När vi nu är mitt uppe i galasäsongen – med prisgalor i tv var och varannan kväll – slås man av hur få av vinnarna som i sina tal lyckas förmedla varken glädje eller tacksamhet.

Stående framför mikrofonen blir de flesta plågsamt självmedvetna. Skådespelare hanterar ofta denna osäkerhet genom att hantera tacktalet som en rollprestation bland andra. Och resultatet blir ännu mer opersonligt.

Men då och då bränner det till i tv-rutan. Ett sådant ögonblick var när Mo’Nique på Golden Globe-galan fick priset som bästa kvinnliga skådespelare i filmen ”Precious”. Hon var så rörd men samtidigt så samlad och så allvarlig att man lyssnade på, och trodde på, vartenda ord hon sade.

Den omtalade filmen ”Precious” får svensk biopremiär i dag. Ingen som ser den lysande filmen, där Mo’Nique spelar en av filmhistoriens otäckaste kvinnoroller, kan gissa att hon i vanliga fall är känd som komiker och pratshowvärd.

”Precious” handlar om den kraftigt överviktiga tonåringen Precious som drömmer om kändisskap, lyx och glamour, men lever i en verklighet där hon misshandlas både verbalt och fysiskt av sin mamma.

Mamman, som spelas av Mo’Nique, blundar också för när Mo’Nique våldtas av sin pappa. Filmen börjar när Precious blir gravid för andra gången, båda gångerna med sin egen far som far till barnet. Tonåringen Precious är också analfabet.

”Precious” bygger på en roman av den svarta poeten Sapphire som var en litterär sensation när den gavs ut 1996. Efter att fått se ett 100 sidor långt utkast på texten började bokförlagen bjuda över varandra. Sapphire fick till slut 500 000 dollar för att skriva klart boken.

Mo’Nique i rollen som mamman kommer med all sannolikhet att också få en Oscar Även musikerna Mariah Carey och Lenny Kravitz imponerar i små roller, fjärran från deras artistpersonligheter. Mariah Carey spelar svarthårig socialarbetare och Lenny Kravitz en manlig sjuksköterska.

+

BONUS NR 2:

Den 13 februari öppnar Moderna Museet en ny stor utställning. Det blir den första retrospektiven i Norden över Lee Lozano (1930-1999), en amerikansk konstnärinna som fortfarande är helt okänd för den breda allmänheten. På utställningen visas hennes verk från 1960 till 1972

Men redan nu på onsdag, den 3 februari, smygstartar Moderna Museet storsatsningen på Lee Lozano med en fest på Verkstan nere vid vattnet.

Inbjudan till denna fest, där nya popfyndet Jinder uppträder, har i första hand gått ut via Facebook. Festen är organiserad i samarbete med Linda Skugge som anlitats av Moderna Museet för att hjälpa museet nå en ny publik via sociala medier.

Kopplingen mellan Linda Skugge och Moderna Museet ter sig också mer logisk än det verkar. Utställningen med Lee Lozano innehåller målningar, teckningar och ”sociala undersökningar”. Flera av hennes verk är textbaserade, självutlämnade och utmanande på ett sätt som inte är olikt en del skribenter, bloggare och serietecknare i dag.

När jag frågar Linda Skugge hur hon upptäckte Lee Lozano mailar hon tillbaka: ”Jag upptäckte henne då jag fick höra talas om att hon hade ’manligt självförtroende.’ Det kan jag känna igen mig i, ha ha.”

Jan Gradvall