Krönika, Dagens Industri
Weekend 4 september
Krönika
Jan Gradvall
Sanningen är subjektiv. I en intervju för 15 år sedan hävdade Jan Guillou att han i sin ungdom var så duktig i simning att han var ett OS-hopp i grenen.
I en klassisk artikel i Expressen 1995 beslutade sig Per Svensson att utsätta mästerjournalisten för samma journalistiska källargranskning som Jan Guillou själv blivit känd för.
Per Svensson gick igenom samtliga nummer av tidningen Simsport under de år då Jan Guillou uppgav att han varit aktiv. Om någon är så exceptionellt bra i en sport att en tränare börjar tala om OS-potential – vilket Jan Guillou hade hävdat – så måste han eller hon ha placerat sig i junior-SM, distriktsmästerskap eller åtminstone klubbmästerskap?
Men ingenstans i Svensk Simport gick det att läsa om Jan Guillous bravader. Han förekom inte i en enda officiell resultatlista.
Kunde man därför hävda att Jan Guillou ljugit? Det beror på vilket sanningsbegrepp man använder.
Vad Jan Guillou återgav var sin egen sanning. Inne i sitt eget huvud hade han förmodligen varit så bra i simning att han var en OS-kandidat.
På samma sätt som Jan Guillou förmodligen känner sig som världens bäste kock när han lagar kalvracks. Eller som världens bäste skytt när han jagar älg.
Fenomenet subjektiv sanning har blivit ett problem i en tid när bokförlag och filmbolag mer än gärna vill ha använda undertiteln ”based on a true story”. Författare som James Frey och Liza Marklund har hamnat ut i blåsväder när deras böcker faktagranskats.
Det enda sättet att garantera att ens historia inte bara är subjektivt sann utan objektivt sann är förmodligen att göra som New York Times-journalisten David Carr.
I fjol gav David Carr ut boken ”Night of the gun”, just nu aktuell som pocket, där han skriver om sin långa, mörka period som drogberoende. Boken är full av förödande självutlämnade detaljer. David Carr lämnade sina nyfödda tvillingar ensamma i en iskall bil samtidigt som han själv köpte crack.
Men David Carr var fast besluten att vara skoninglös mot sig själv. För att åstadkomma detta utgick han inte bara från sitt eget minne när han skrev sin bok, utan intervjuade dussintals människor vars vittnesmål ibland motsatte hans egna.
David Carr använde dessutom den moderna journalistikens alla hjälpmedel – bandspelare, digitalkamera, scanner – och lade ut all sin research på nätet.
På sajten Nightofthegun.com kan man se hans filmade intervjuer. ”För mig är sajten lika viktig som boken”, säger David Carr. ”Min plan var att lägga ut rubbet, precis allt källmaterial, men det gick inte av juridiska skäl. Några av intervjuerna avslöjar så mycket att det skulle räknas som förtal.”
David Carr var i Stockholm i måndags för att tala om sitt liv på en intern mediekonferens för anställda inom Bonnierkoncernen. I dag är han fast anställd på New York Times med media som huvudsakligt bevakningsområde.
David Carr skriver även om film och rock i New York Times. När han träffar musiker blir han ofta påmind om sitt förflutna. En av Hold Steadys låtar är baserad på en av David Carrs tidiga artiklar om gänguppgörelser i Minneapolis.
David Carr var troligen även den enda på Bonnierkonferensen i måndags som tagit droger med medlemmar i Replacements. ”Det är för alltid ett av mina favoritband. Men deras managers blev förtvivlade när såna som jag dök upp på spelningar. Det kunde bara betyda trubbel.”
Medan de flesta av oss journalister försöker framställa oss själva i bättre dager gör David Carr snarare tvärtom. Den enda gren han var i världsklass i när han växte upp var droger. Inte ens när han gästspelade tv-serien ”The Corner” vill han tumma på sanningen. Han spelade cracklangare.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BALETT
Koreografen Mats Eks briljanta ”Rättika”, med violinsolisten Vilde Vrang, gör tillfällig comeback på Kungliga Operan, 5 till16 september. Lika förtrollande som Taken By Trees album.
BIO
”District 9”. Det mest intelligenta manuset till en science fiction-film på decennier. Allt filmat i dokumentär stil. Som om Janne Josefsson regisserat ”Alien”.
BOK
Johan Hakelius, ”Döda vita män” (Atlantis). En journalistisk motsvarighet till Style Councils album ”Our favourite shop”. En oemotståndlig anglofilibekännelse i specialvävd tweed.
+
BONUS NR 1:
Populärkultur handlar till stor del om tajming. Skillnaden mellan bra tajming och för bra tajming är dock hårfin. TV4 kan inte ligga mer rätt i tiden är när kanalen på sönda rullar igång pandemithrillern ”Överlevarna”.
Samtidigt är några av scenerna i denna tv-serie så skrämmande att man inte skulle vilja sitta i Sjukvårdsupplysningens telefonväxel timmen efter programmet.
Upplägget i ”Överlevarna” är exakt detsamma som under årets svininfluensa. Några första nyhetsinslag. Större rubiker i tidningarna. En ökad oro. Munskydd på medborgarna. En första antydan till panik.
Skillnaden är att viruset i ”Överlevarna” inte går att stoppa utan sprider sig, muterar och blir allt dödligare. Och till slut har det slukat 98 procent av världens befolkning.
”Överlevarna”, i original ”Survivors”, är en remake på en engelsk serie med samma namn från mitten av 1970-talet. Den serien visades på SVT 1977 med titeln ”De överlevande”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Kiwi började säljas i svenska butiker först 1981. Det är en av många ögonöppnande insikter i boken ”Flyt! Förbättringar i Sverige sedan sjuttiotalet” (Timbro) som ges ut på torsdag nästa vecka.
Författarna Theodor Paues och Fabian Wallen är båda födda 1974 och boken består av jämförelser mellan då och nu. Förutom kiwi påminner de om att när de växte upp fanns inte heller fanns parmaskinka, espresso, mozzarella, nudlar, bulgur och färska kryddor. ”Den som hade råd med lite guldkant kunde köpa apelsinjuice, som såldes fryst i papprör med Kalle Anka på.”
Författarna har en bakgrund på Svenskt Närlingsliv. Den politiska agendan är ibland övertydlig. Det trojanskt insmugglade budskapet är att allting har blivit bättre sedan Socialdemokraterna tvingade alla att leva i raggsockor på sjuttiotalet.
Men samtidigt radas det i boken upp exempel efter exempel som elegant monterar ned dagens romantisering av 1970-talet som i motsats till ”dagens kalla samhälle” var ett mysigt och medkännande decennium ”då alla verkligen brydde sig”.
På 1970-talet var i princip inga pappor hemma med sina barn. På 1970-talet ignorerade tidningar mer eller mindre damidrott i sin bevakning. Och under hela 1976 gjorde nästan hälften av svenskarna inte ett enda besök på restaurang eller kafé.
”Flyt!” påminner även om att när dåvarande kommunikationsministern Ulf Adelsohn köpte en trådlös telefon på en semesterresa 1983 så blev han polisanmäld och dömd i domstol till dagsböter.
Jan Gradvall