Krönika, Dagens Industri


Weekend 21 augusti

Krönika

Jan Gradvall

I maj 2011 invigs ett nytt, kompletterande kulturhus i Stockholm. Projektet är finansierat helt utan statliga bidrag. Axel Johnson Gruppen har slagit sig samman med H&M:s Stefan och Karl-Johan Persson. Ett av de anonyma husen i betongghettot bakom det befintliga Kulturhuset kommer att blåsas ut och få glasfasad.

Resultatet blir ett kulturvaruhus i fem våningar, med norra Europas största utbud av musik, film och böcker. Kulturvaruhuset får namnet Johnson-Persson och kommer att vara öppet från 07.00 och 24.00. Förutom ett utbud så komplett att inredningen mer kommer att likna ett bibliotek än ett varuhus, kommer det även att finnas en öppen scen för konserter med klassisk musik samt anordnas författaruppläsningar.

”Vi ser oss som ett komplement till Kulturhuset”, skriver varuhusets presschef i ett pressmeddelande. ”Hos oss kan man hitta all den kultur man blivit nyfiken på genom andra utställningar i staden.” Verksamheten på Johnson-Persson har inget vinstkrav. ”Vi ser det här som ett sätt att garantera att Stockholm fortsätter att vara kreativt, något vi alla i slutänden tjänar på.”

Allt det ovanstående är naturligtvis bara fantasier. Det finns inga planer på ett varuhus med namnet Johnson-Persson.

Men när man kliver in på kulturvaruhuset Dussmann i centrala Berlin inser man att denna fantasi inte ligger så långt från verkligheten som man skulle kunna tro.

Under de senaste åren har i princip alla stora butiker för musik och film stängt igen. Det finns inte längre några Tower Records eller Virgin Megastore i London och New York. Det finns inte längre någon Megastore i Stockholm.

Men i Berlin finns fortfarande Dussmann, ett ”kulturkaufhaus” i fem våningar öppet till 24.00. Man kan vandra i timmar bland böcker, DVD och något så ålderdomligt som CD- och vinylskivor. Utbudet av klassisk musik uppges vara det största i världen.

Även Dussmann borde naturligtvis vara nedlagt vid det här laget. I den digitala eran går det inte längre att tjäna stora pengar på att sälja CD-skivor och DVD, särskilt inte om man lagerför även alla udda genrer och artister. Men Dussmann har inte vinst som sitt främsta syfte. Tyska Dussmann är ett företag inom tjänstesektorn med 50 000 anställda. Grundaren Peter Dussmann säger: ”Varje framgångsrikt företag har en plikt att ge något tillbaka till samhället”.

Förra veckan inleddes ett nytt projekt om framtida kulturfinansiering finansierat av Svenska Institutet, Regeringskansliet och norska stiftelsen Strömme. På plats på första sittningen på Medelhavsmuseet i Stockholm fanns ett 20-tal personer från myndigheter, näringslivet och olika kulturinstitutioner i staden. Jag var själv inbjuden för att delta i en utvärderingslunch.

Risken med sådana här lovvärda projekt är dock att det blir mycket ord och få konkreta förslag. Ett svenskt Dussmann är ett synnerligen konkret förslag.

Ett nytt medieklimat kräver även nytt tänkande vad det gäller alla former av kulturstöd. Det börjar till exempel bli ett stort problem att en försvinnande liten del av presstödet numera går till skrivande journalister. Det börjar också bli ett stort problem att det snart att inte finns några fysiska butiker kvar för att köpa musik och film. Utbudet i digitala butiker är fortfarande starkt begränsat. Du kan inte ens köpa Beatles i iTunes.

En digital butik kan heller aldrig bli en offentlig och kulturell mötesplats. En plats där dagens och morgondagens kulturkonsumenter kan samlas och vidga sina vyer.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

FILM
”The Hurt Locker”. Varför går inte den bästa krigsfilmen på 30 år att se på bio i Sverige? Kathryn Bigelow lokaliserar fördomen om vilken sorts film en kvinnlig regissör förväntas göra, placerar dynamit under – och detonerar.

TIDNING
The Paris Review. Sommarnumret bjuder på en 44 sidor lång intervju med journalisten Gay Talese där han talar om den kommande bok som alla hans reportage lett fram till: skildringen av hans eget äktenskap.

DVD
”Saxondale, säsong 1 & 2”, engelsk DVD. Påminnelse om en engelsk komedi om som aldrig hittade till Sverige. Även när jag ser om Steve Coogans mästerverk för tredje gången hör jag nya repliker och hittar nya delaljer.

+

BONUS NR 1:

Få om någon behärskar konstarten sommarprogram i radio lika väl som Bodil Malmsten. Den 2 augusti gjorde hon sitt tionde sommarprogram totalt.

Musikinslagen blir för henne inte pauser mellan anekdoterna utan en integrerad del av innehållet. Även hennes sätt att tala präglas av rytm. Hon behandlar orden nästan som en pianist. I radio blir Bodil Malmsten en ordens Bill Evans eller Glenn Gould.

Den av Bodil Malmstens böcker som kommit närmast känslan i hennes sommarprogram kan vara hennes nya, ”De från norr kommande leoparderna” (Finistère/Modernista).

En del av de personer hon pratade om i ”Sommar” i radio förekommer även i boken: Bob Dylan, Roberto Saviano, finansskurken Bernie Madoff. Bokens kombination av fotografier och vacker typografi, samt ett ovanligt grovt och matt papper, gör att den också nästan ger ifrån sig ljud när man bläddrar i den.

På insidan av bokens hårda pärmar finns även små fickor där man kan stoppa in sin egna malmstenska artefakter: bussbiljetter, fotografier, kvitton, små påminnelser om vad det innebär att vara människa.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

På onsdag 26 augusti börjar SVT visa ”True Blood”, en ny vampyrserie av ”Six Feet Under”-skaparen Alan Ball. Canal+ ligger före och rullar den 9 september igång den andra säsongen.

Vampyrtrenden tycks vara lika odödlig som vampyrerna själva. Men frågan är om vampyrer någonsin varit lika i ropet som just nu. Den mest populära serien på Barnkanalen i sommar har varit den tecknade ”Vampyrskolan”.

Även bokhandlarna översvämmas just nu av vampyrer. Alla de bästsäljande författarna är kvinnor. Förutom Anne Rice, som startade hela trenden, finns även mormonen Stephenie Meyer, Melissa De La Cruz, Laurell K. Hamilton, Charlaine Harris och P.C. Cast.

Författarinnorna Amanda Grange och Regina Jeffers har även kommit på att man kan få nytt liv i Jane Austin genom att bita henne i halsen. Deras nyutkomna augustiroman ”Mr Darcy, Vampire” får redan i december en uppföljare, ”Darcy’s hunger”.

En väsentlig del den av nya vampyrtrenden – vilket även i högsta grad präglar tv-serien ”True blood” – handlar om sex.

Enligt en kartläggning av vampyrtrenden i Entertainment Weekly kan man spåra detta till 1980-talet, då vampyrer blev en symbol för aids-drabbade men även för drogbrukare och feminister. Författaren Neil Gaiman säger till tidningen: ”Vampyrer kom ut ur garderoben som en metafor, inte bara för gaysex, utan för en kärleksakt som dödar”.

Jan Gradvall