Skivrecensioner, DI Weekend

Elvis Presley
Titel: Elvis In Memphis: 40th anniversary edition
Skivbolag: RCA/Sony
Betyg: 5

För 40 år nådde tidernas störste rocksångare den musikaliska höjdpunkten i sin karriär. Att ta del av inspelningsstudions loggbok från januari 1969 ger rysningar. 19 januari: ”Kentucky rain” och ”Only the strong survive”. 20 januari: ”In the ghetto”. 22 januari: ”Suspicious minds”.

Få invänder mot att comeback- och revanschalbumet ”Elvis in Memphis” är den starkaste LP:n i hela Elvis-katalogen. Han hade just gjort ”The comeback special”, en tv-special där han uppträdde i svart läder och var så snygg att hans egen pianist sade: ”He looked better than most women I’ve seen”. Efter ett musikaliskt vilset sextiotal återvände Elvis äntligen till sina rötter.

Men det märkliga är att ”Elvis in Memphis” kunde bli så bra trots att två av de starkaste låtarna inte kom med på albumet utan sparades för att bli fristående singlar.

Att überklassikerna ”Suspicious minds” och ”Kentucky rain” inte är på ”Elvis in Memphis” är lika idiotiskt – eller genialiskt – som att Beatles valde att inte ta med ”Penny Lane” och ”Strawberry fields forever” på ”Sgt Pepper”. Eller att Joy Division inte valde att ta ”Atmosphere” och ”Love will tear us apart” på ”Closer”.

Ordningen återställs på denna dubbla jubileumsutgåva. Förutom ”Elvis in Memphis” samt hela uppföljaren ”Back in Memphis”, ett annat album inspelad vid samma tillfälle, får vi även alla singelspåren; allt äntligen samlat på ett ställe.

En musiksamling utan de här låtarna är som en kökshylla utan salt.

Jan Gradvall

Kai Winding, Sir Chauncey & His Exciting Strings – med flera
Titel: Instrumental hits with strings and things
Skivbolag: Ace/Bonnier Amigo
Betyg: 4

När det blir dags att sammanställa de viktigaste konstverken under 2000-talets första decennium går det inte att hoppa över ”Mad men”. Tv-seriens sätt att lyfta den tidigare underskattade perioden i övergången mellan 1950-tal och 1960-tal har redan influerat både mode, konst, musik och film.

Samlingen ”Instrumental hits strings and things” ger ljud åt den period som ”Mad men” skildrar. Popkultur var ännu inte liktydigt med ungdomskultur. Mitt bland poplåtarna på topplistorna kunde man höra kostymklädda orkestrar som spelade instrumentallåtar riktade till en medelålders publik.

Hur många i dag vet att låtar som ”Stranger on the shore” med Mr Acker Bilk och ”Calcutta” med Lawrence Welk & His Orchestra var etta på USA-listan 1962 respektive 1961?

Att i dag lyssna på dessa osannolika hitlåtar framkallar bilder av föräldrafester i mexitegelgillestugor, med grogglas i ena handen, och det bakfulla grubblandet dagen efter till radions ”Melodikrysset”. Lodrätt sju, kan det vara ”Baby elephant walk”?

Jan Gradvall

Blänk
Titel: You’ve never been to Sápmi
Skivbolag: Grind Records
Betyg: 3

Från och med torsdag 20 augusti och en vecka framåt kan man ladda ned hela detta album, med omslag och allt, helt gratis via två musikbloggar. Dels via svenska Discobelle och dels via Palms Out Sounds baserad i New York. Och allt detta är sanktionerat av både trion Blänk och skivbolaget Grind Records. Ägaren David Lindgren skriver i ett pressmeddelande: ”Sug på den, Antipiratbyrån”.

Luleåbandet Blänks musik är ett typexempel på den hembrända dansmusik som ser de fria distributionsvägarna som en tillgång och inte ett problem. Ett dansgolv kan i dag ha en radie på 500 mil.

Blänk har uppenbarligen lyssnat lika mycket på hiphop och pop som på house och techno. Klas Granström, en gång känd från ”Expedition: Robinson”, visar samma känsla för disco som med sin duo The Last of Disco. Sångerskan Lina Öhman är även kaxig nog att ge sig på Notorious BIG:s text till ”Juicy” som hon framför ordagrannt. Mattias Alkberg från Bear Quartet gästar på en låt och har gjort omslaget.

Jan Gradvall

+

SOMMARENS MEST SPELADE ALBUM

Rolling Stones, ”Emotional rescue”
Ett album så baktalat och bortglömt att det låter helt nytt. Dekadent New York-disco, från de år då Stones var mer intresserade av att hänga på Studio 54 än att förvalta sitt eget arv.

Miles Davis, ”Ascenseur pour l’échafaud”
Ett improviserat filmsoundtrack, inspelad nattetid i Paris 1957, medan blonda stjärnan Jeanne Moreau serverade drinkar i studion. Boris Vian skrivet att det udda trumpetljudet i ”Motel” kommer från en hudflaga från Miles läppar som råkade fastna på hans munstycke

Glenn Gould, ”Bach: Preludes, fughetta and fugues”
Timmarna innan U2 skulle spela på Olympiastadion i Berlin klev jag in på Dussmann, världens bästa kulturvaruhus. Jag vet fortfarande inte varför jag gick därifrån en bunt Glenn Gould-skivor. Detta album inspelat 1979-1980, mitt under postpunken.

Keith Jarrett, ”The Köln concert”

Han var hungrig, han hade sovit uselt i två dygn och han hatade det piano som fanns i konsertlokalen. Kanske är det udden i Keith Jarretts spel som gör att musiken klarar balansgången och aldrig blir för sentimental.

Nino Rota, ”LSD Roma”
Det framgår ingenstans varför denna CD-samling bär titeln ”LSD Roma”. Men av de fyra Fellini-filmerna på skivan är inget soundtrack lika magiskt som ”Toby Dammit”, en film där Terence Stamp spelar en neddrogad engelsman som får rollen som Jesus i en Vatikanen-finansierad spaghetti western.

Fleetwood Mac, ”Rumours”
Ett popalbum där jag efter 32 års lyssnande fortfarande blir överraskad av bredden. För en gångs skull är den remastrade CD:n överlägsen originalet då den inkluderar Stevie Nicks ”Silver springs”, en låt som av speltidsskäl inte fick plats på