Skivrecensioner, DI Weekend

The Dave Brubeck Quartet
Titel: Time out
Skivbolag: Columbia/Sony
Betyg: 5

Charles Mingus
Titel: Ah um
Skivbolag: Columbia/Sony
Betyg: 5

Miles Davis
Titel: Sketches of spain
Skivbolag:Columbia/Sony
Betyg: 5

Columbia har samlat tre jazzåterutgivningar under rubriken ”1959: Jazz’s greatest year”. Det är svårt att argumentera mot den utnämningen efter att ha lyssnat på skivorna. 1959 var det bästa året för jazz på samma sätt som 1963 var det för soul, 1977 för rock (och reggae!) och 1987 för hiphop.

Förutom de här tre skivorna släpptes 1959 även ”Giant steps” med John Coltrane, ”The shape of jazz to come” med Ornette Coleman, ”Kind of blue” med Miles Davis och ”Portrait in jazz” med Bill Evans Trio. Att ikonerna Lester Young och Billie Holiday gick bort samma år bidrog möjligen till angelägenheten bland det yngre gardet att låta jazzen kliva in i framtiden

”Time out” med The Dave Brubeck Quartet är den av dessa tre nyutgåvor med det fylligaste extramaterialet. De i dag nästan sönderspelade ”Take five” och ”Blue rondo á la turk” släpptes 1959 som sida A och B på något för jazzen så ovanligt som en hitsingel.

I en medföljande DVD berättar en 88-årig Dave Brubeck att han fick idén till rytmen till ”Take five” när han var ut och red (hästjazz?) och att ”Blue rondo á la turk” är en hyllning till turkiska gatumusikanter. I denna nyutgåva ingår även en timme med utmärkta liveinspelningar från Newport-festivalen gjorda 1961-1964.

Nyutgåvan av ”Sketches of spain” innehåller bara alternativa tagningar vi redan hört förut, men å andra sidan finns det inget att tillägga till det kanske stoltaste, mest blodfyllda och mest visionära album som gjorts. Som bonusmaterial till ”Ah um” med Charles Mingus medföljer ytterligare ett helt album som jag hade missat, ”Mingus dynasty”, inspelat 1959 och utgivet 1960. Vidunderligt svängiga låtar som ”Slop” och ”Things ain’t what they used to be” understryker hur stort inflytande Mingus fått på hiphopgenerationen.

Jan Gradvall

Elvis Costello
Titel: Secret, profane & sugarcane
Skivbolag: Universal
Betyg: 4

Det var Elvis Costello som fick mig att börja lyssna på country. En höstkväll 1981 såg jag Elvis Costello göra en bländade spelning i Hultsfreds Folkets Park. Detta var fem år innan Hultfredsfestivalen var uppfunnen och att komma till hålan Hultsfred 1981 kände som att komma till byn i ”Den sista färden”.

Efter att Elvis Costello under konserten spelat ett par låtar jag inte kände igen tog jag, som blyg 18-årig fanzineskribent, mod till mig och frågade honom efteråt vad han spelat. Elvis Costello berättade att det var countrylåtar, en genre jag fram till dess hade associerat till Mats Rådberg & Rankarna.

Någon månad senare släpptes ”Almost blue”, Elvis Costellos eget countryalbum. Och innan året var slut hade jag köpte upp mig på samlingsalbum med artister som Hank Williams, Patsy Cline och George Jones.

”Secret, profane & sugarcane” är Elvis Costellos första countryalbum sedan ”Almost blue” och är, precis som den skivan, även inspelat i Nashville. Elvis Costello sjunger suveränt och handplockar gamla låtar ur sin egen katalog, bland annat låtar han tidigare gett bort till Johnny Cash och Loretta Lynn.

Imponerande nog lyckas han även göra country av fyra låtar han skrev till en ofullbordad sångcykel för danska operan om relationen mellan HC Andersen och svenska operastjärnan Jenny Lind. Inte ens Hank Williams lyckades skriva en så förkrossade sorglig ballad som ”She handed me a mirror”, där Jenny Lind räcker över en spegel till HC Andersen för att få honom att förstå att hon inte kan vara tillsammans med någon som är så ful.

Jan Gradvall

Little Boots
Titel: Hands
Skivbolag: Atlantic/Warner
Betyg: 4

Tenori-on är de senaste årens mest radikala musikinstrument. Det är en fyrkantig skärm som ser ut som något som ryckts loss från kommandobryggan i ”Star trek”. Instrumentet skapades 2005 av den japanske konstnären Toshio Iwai i samarbete med Yamaha.

I vintras dök det på YouTube upp filmer där ung, blond engelska som kallades sig Little Boots hade filmat sig själv i sitt sovrum. Men en Tenori-on som enda komp blippade hon fram oemotståndliga versioner av låtar som ”Don’t you want me” av Human League och ”Ready for the floor” av Hot Chip.

I England utnämndes – förstås – Little Boots omedelbart till popmusikens framtid. Imponerande nog lyckas också den 25-åriga Victoria Hesketh nästan leva upp till dessa orimliga förväntningar på sitt debutalbum.

Några låtar är tyvärr överproducerade. Men när Little Boots i ”Stuck on repeat” och ”Mathematics” behåller ”do it yourself”-känslan så vitaliserar hon popmusiken på ett sätt som för tankarna till Mute-grundaren Daniel Millers 31 år gamla heminspelade synthesizersingel under namn The Normal.

Jan Gradvall