Krönika, Dagens Industri
Weekend 17 april
Krönika
Jan Gradvall
Faller. Minskar. Sjunker. Tappar. Vi har varit så fixerade vid den senaste tidens negativa utveckling att ingen i media uppmärksamhet ett område som tvärtom faktiskt ökar. Tv-tittandet.
Under årets första tre månader ökade det totala tv-tittandet i Sverige jämfört med samma period i fjol. Från 182 minuter till 194 minuter per person och dag.
Det är en rätt häpnadsväckande siffra. Visserligen gäller detta tre av årets mörkaste och kallaste månader – på sommaren sjunker tittandet till ned runt 120 minuter – men att det totala tv-tittandet just nu ökar i Sverige går emot utvecklingen i många andra länder. I USA har till exempel tittandet under samma period minskat med runt 10 procent.
Att vi svenskar år 2009 sitter hemma och tittar på tv i snitt tre timmar och en kvart om dagen säger något om att vi kanske inte är så moderna som vi ibland vill göra gällande.
Alla har varit eniga om att den tid då ”Raskens” samlade 76 procent av befolkningen framför TV-apparaterna tillhör det förgångna. Tittarsiffror mättes endast sporadiskt på 70-talet, men det sista av de åtta avsnitt av ”Raskens” som sändes 1976 antas ha haft över sex miljoner tittare.
Skillnaden i dag är att vi ättlingar till Gustav och Ida Rask inte tittar på en kanal utan flera. Den största ökningen sker inom vad som kallas övrig tv, dvs andra än ”Big 5”, de fem stora. Men det är fortfarande precis lika många svenskar som sitter hemma och ser på tv. Tjuvtittar man in genom stugfönstren har det egentligen inte hänt så mycket sen Nergårds-Anna var sin tids Laila Bagge.
En förklaring till att tv-tittandet ökat från 2008 och 2009 är lågkonjunkturen. När man spar in på olika saker sitter man hemma i stället för att gå ut.
En annan förklaring är att Chris Anderson och många andra medieanalytiker underskattat behovet av en gemensam populärkultur. Även om nätutbudet gör att alla i dag kan tillgodogöra sig sina mest obskyra specialintressen så vill de allra flesta, när mörket faller, ändå ha en gemensam lägereld att samlas vid.
Twitter är den senaste i raden av högteknologiska flugor. En form av bloggande i mikroformat – inget inlägg får vara längre än 140 tecken – som fick sitt stora genombrott i Sverige under februari och mars.
Men vad är det då folk skriver om i sina Twitter-inlägg? Jo, påfallande många kommenterar vad de nyss såg på tv. Det är en ny teknik – men ett gammalt beteende.
Om tv-tittande toppar listan över populära Twitter-ämnen så kommer mat tvåa och analyser av twittrande trea. I en mycket intressant intervju i Svenska Dagbladet talade en dansk professor i socialpsykologi, Lars Dencik, att vi lever i en kultur av själviscensättande. ”Hur jag uppträder, om jag blir gillad, är avgörande för hur det går för mig.”
Att twittra om vad man sett på tv blir som att ha tiotusen arbetskompisar i fikarummet. Man får både bekräftelse och gemenskap.
Den känsla av gemenskap som tv-tittande ger blir heller aldrig så stark som under livesändningar. När jag pratat med branschfolk på olika tv-kanaler är det också detta som alla tror blir det både viktigaste och mest lönsamma i framtiden.
Det kan vara fotbollsfinaler, pratshower, melodifestivaler eller debatter. Det väsentliga är att det händer här och nu, att alla som tittar ser samma sak samtidigt. Det går inte att ladda ned en lägereld.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
SPORT
Snooker-VM på Eurosport, direktsänds från Sheffield från och med i morgon och fram till 4 maj. Även om man inte fattar någonting blir man fast när man läser om stjärnan Ronnie O’Sullivan. Eller sök på hans namn plus ”fastest break” på YouTube.
TIDNING
Man About Town. Utvecklingen inom modemagasin är att själva artiklarna blir sämre och sämre. Men Jens Grede och Erik Torstensson går i motsatt riktning. Nr 4 av Man About Town är lika bra som Dylan Jones tidningar var för 20 år sedan.
DVD
”Tv junkie”. En av de mest fascinerande och otäckaste dokumentärer jag sett. En amerikansk tv-profil har dokumenterat hela sitt liv: 3 000 timmar arbete, familjelycka, gråtande barn, crackrökande. Canal + visar filmen 4 maj. Finns redan nu som köpfilm.
+
KORTIS NR 1:
Liket lever. Trots alla begravningstal såldes i fjol 15 miljoner fysiska CD-skivor och vinylalbum i Sverige – och en stor andel av dem såldes i vanliga skivbutiker.
Situationen kan sammanfattas ungefär så här: Medan de som förr köpte 5-10 album om året helt har slutat köpa fysiska skivor, så handlar de som förr köpte 5-10 album i veckan fortfarande, ja, nästan 5-10 album i veckan.
”Min butik känner inte av vare sig skivbranschkrisen eller finanskrisen”, säger Lars Ryen som driver skivbutiken The Beat Goes On på St. Eriksgatan i Stockholm. ”Jag driver en entusiastbutik och har väldigt många stammisar. Dippen i försäljningen var för fem-sex år sedan, då var det tufft. Men jag har lyckats ta igen det genom det pånyttfödda intresset för vinyl, både nytt och begagnat.”
The Beat Goes On är en av fyra butiker i Sverige som tagit initiativet till en svensk version Record Store Day som firas i morgon.
Record Store Day började som en amerikansk manifestation av oberoende skivaffärer. Stiftelsen grundades 2007 och fick sitt genombrott i fjol när Metallica spelade live i San Fransisco-butiken Rasputin Music. Förutom över 700 butiker i USA deltar i morgon skivaffärer över hela världen.
De tre andra initiativtagarna i Sverige är Record Hunter och Pet Sounds i Stockholm och Folk å Rock i Malmö. Totalt har de fått med sig 33 skivbutiker över hela Sverige.
Record Store Day firas med b.la artister som står bakom disken och liveframträdanden i butikerna. Till minimala The Beat Goes On kommer i morgon Sofia Karlsson och återförenade Kebnekajse.
Jan Gradvall
+
KORTIS NR 2:
Nästa fredag skrivs det filmhistoria i Sverige. Eller åtminstone distributionshistoria. Den omtalade engelska dokumentären ”A complete history of my sexual failures” får samtidig trippelpremiär.
Parallellt med att Folkets Bio distribuerar filmen på bio ger PAN Vision ut den på DVD. Dessutom kan den samtidigt digitalt köpas och hyras via alla digitala återförsäljare som till exempel SF Anytime, HeadWeb och film2home.
För en gångs skull blir alltså vi konsumenter – inte filmbolaget – som får välja var och när vi vill se filmen. Den dagen alla nya filmer får trippelpremiär på detta sätt finns det inte längre något behov av fildelning.
Och hur är själva filmen? Chris Waitts dokumentär är ännu ett exempel på att dokumentärfilmer håller på att bli lika fiktiva som spelfilmer. Precis som Morgan Spurlock när han gjorde ”Super size me” så vet Chris Waitt vet exakt vilket resultat han är ute efter när han med kameran i hand söker upp alla sina gamla flickvänner och frågar varför de dumpat honom.
Men samtidigt är denne narcissistiske engelske slacker, som är väldigt lik Jarvis Cocker från popbandet Pulp, så totalt hänsynslös mot sig själv att denna ”dokumentär” ändå är värd priset av en biobiljett. Eller en hyrfilm. Scenen när han låter sig piskas av en dominatrix kommer det att talas länge om.
Jan Gradvall