Krönika, Dagens Industri
Weekend 27 mars
Krönika
Jan Gradvall
I mars 1986 gjorde jag den första svenska intervjun med Pet Shop Boys. Det var i EMI-huset vid Manchester Square i London. Jag minns platsen så väl för att det var i trapphuset i samma byggnad, tyvärr riven i dag, som de fotografier togs som pryder de berömda Beatles-samlingsskivorna, ”den blå” och ”den röda”.
Pet Shop Boys var vid tillfället enbart kända för sin hit ”West end girls”. Att välja att intervjua en ytlig discopopduo för Expressens dåvarande popsida sågs inte med blida ögon av mina rockkritikerkollegor. Att ta Pet Shop Boys på allvar 1986 var lika kontroversiellt som att ta Amanda Jenssen på allvar 2008 eller Larz-Kristerz 2009.
Men jag älskade ”West end girls”. Att se videon till ”West end girls” var som att se ett The Smiths som mimade till en discolåt.. Känslan av det fanns något mer under ytan i både låten och gruppen bekräftades också när jag pratade med Neil Tennant.
Den udda textraden ”From Lake Geneva to the Finland station” visade sig vara den väg som Lenin reste när han anlände till St. Petersburg 1917. Berättarrösten i låten var lika inspirerad av raplåten ”The Message” som T.S. Eliots dikt ”Det öde landet”. Och allt detta hamnade i topp på i princip all världens försäljningslistor.
Samtidigt pekade allt den där vårvinterdagen på att Pet Shop Boys skulle bli ”one hit wonders”. Den då aktuella singeluppföljaren ”Love comes quickly” hade just floppat. Personalen EMI-huset skakade åt huvudet åt det minimalistiska omslaget till provpressningen av debutalbumet ”Please”. Men Neil Tennant var extremt nöjd med titeln: ”Folk kommer att gå in i skivaffärerna och säga: ’Can I have the Pet Shop Boys album, please?”
Pet Shop Boys gör denna vecka comeback med ett nytt album och håller fortfarande fast vid sin tradition med omslag och titlar. Nya skivan heter ”Yes” och omslaget är ännu en genial uppvisning av formgivaren Mark Farrow. Men vad som förändrats är allting annat,
I tidningen The Word får Neil Tennant frågan hur Storbritanninen har förändrats sedan ”West end girls”. Hans svar: ”Obegripligt mycket. Folk säger till mig att allt kretsade kring pengar på 1980-talet, men vad ska man då säga om situationen i dag? Om du med tidsmaskin kunde resa tillbaka till mitten av 1980-talets England skulle du tro att du hamnat i en socialistisk republik. Folk på den tiden var mycket mer radikala och experimentella än de är nu.”
Samtidigt Pet Shop Boys albumdebuterade släppte Dave Rimmer boken ”Like punk never happened”, en lysande popbok som jag köpte på rekommendation från Neil Tennant. Dave Rimmer var kollega till Neil Tennant på poptidningen Smash Hits. Dave Rimmer skildrar i boken typiska och så kallat ytliga åttiotalsband som Culture Club och Spandau Ballet.
Men vad som i dag slår mig när jag bläddrar i ”Like punk never happened”, samtidigt som jag lyssnar på Pet Shop Boys, är hur 1980-talets yta ändå var djupare ändå det mesta vi kallar för djupt i dag. Världen behöver inte popstjärnor som säger lika ”ansvarsfulla” och ”viktiga” saker som Barack Obama eller Deepak Chopra. Världen behöver popstjärnor som vill vara popstjärnor och använder popmusiken som en trojansk häst för att smuggla in helt andra saker.
Som Andres Lokko sade i en intervju när han för två decennier sedan redaktör för ”Popitopp”, ett tv-program med Johanna Westman som programledare som var Sveriges motsvarighet till Smash Hits. ”Vi har inte rockmusiken på allvar, men vi tar popkulturen på allvar.”
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BLOGG
”Ken Tucker’s Watching TV”. USA:s vaknaste och minst fördomsfulle tv-kritiker skriver varje dag om tv-utbudet ”last night, tonight and tomorrow”.
BOK
Simon Reynolds, ”Totally wired” (Faber and Faber). Intervjuer med postpunkens smartaste och intressantaste profiler. Briljant Paul Morley.
BOX
”Joe Meek, Portrait of a genius: The RGM Legacy” (Castle, import). Det är först nu jag har haft tid att gräva ned mig
+
KORTIS NR 1:
Det går knappt längre att köpa en kvällstidning utan att få ett erbjudande om att köpa en klassisk Clintan-film. Clint Eastwoods karaktärer har gjort lika stort och brett avtryck på den svenska landsbygden som dansbanden. Så hur kan uppmärksamheten vara så liten kring Clint Eastwoods senaste film som just nu går på bio i Sverige? Särskilt som ”Gran Torino” uppges vara hans farväl som skådespelare. Vad som många just nu går miste om är kulturhistoria.
”Gran Torino” är en utmärkt film och innehåller referenser till nästan alla de klassiker som ingick i Expressens DVD-kampanj. Huvudpersonen i filmen är mycket lik en pensionerad Dirty Harry. ”Gran Torino” är fjärde gången som Clint Eastwood spelar en veteran från Koreakriget. Och redan i ”Hårdingen” (”The Enforcer”) körde Clint Eastwoods karaktär en Ford Torino.
Med Detroit som spelplats, och många referenser till den sargade bilindustrin, påminner ”Gran Torino” om att Trollywood i Trollhättan borde gräva där de står och göra en film om sin egen stad. Även Trollhättan kan få sina egna motsvarigheter till Kowalski, Clintans karaktär i ”Gran Torino”.
Att huvudpersonen fått just namnet Kowalski är knappast heller en tillfällighet. Kowalski hette också antihjälten i den klassiska bilfilmen ”Jakten mot nollpunkten” (”Vanishing point”) från 1971. Primal Scream har också spelat in hyllningslåten ”Kowalski”. Minns även Stanley och Stella Kowalski i den amerikanska klassikern ”Linje lusta”.
Jan Gradvall
+
KORTIS NR 2:
Twitter startade 2006 och fick sitt genombrott våren 2007 när de fick det stora nätpriset vid South By Southwest-festivalen i Austin. Så hur kommer det sig att Twitter fått sitt stora genombrott i Sverige först nu, två år senare?
Under februari och mars har helt plötsligt hela den svenska mediaeliten börjat twittra. Twitter är ett forum för mikrobloggande. Varje inlägg måste vara lika kort som ett sms, maximalt 140 tecken. Vad som skrivs är öppet för alla, även de som inte är registrerade. Vem som helst kan gå in och läsa om till exempel Aftonbladets chefredaktörs förkylningar och fiskpinnestekning på Twitter.com/JanHelin.
Spårar man det plötsliga genombrottet för Twitter i Sverige hamnar man hos den brittiske pratshowprogramledaren Jonathan Ross. Efter en skandal där Jonathan Ross och komikern Russell Brand sextrakasserat skådespelaren Andrew Sachs (Manuel i ”Pang i bygget”) blev Jonathan Ross avstängd av BBC i tre månader utan lön, från 29 oktober 2008 till 21 januari 2009.
Under tiden upptäckte Jonathan Ross att Twitter kunde användas som en alternativ form av broadcasting. Han blev under sin påtvingade ledighet så besatt av Twitter att han ägnade comebackprogrammet åt att prata om det. Bland gästerna fanns Stephen Fry, numera känd som Englands mest twittrare.
Veckan efter hakade resten av den brittiska medieeliten på Twitter och även London-bosatte journalisten Andres Lokko och många andra av de 30 000 svenskar som är bosatta i London. Och det som blir stort i London blir alltid stort i Stockholm. Det räcker med att just nu surfa in på Twitter för att få bevis för det.
Jan Gradvall