Skivrecensioner, DI Weekend


Freddie Wadling
Titel: The dark flower/Den mörka blomman
Skivbolag: EMI
Betyg: 3

När Freddie Wadling med albumen ”En skiva till kaffet”, ”Skillingtryck och mordballader” och ”Jag är monstret” började framföra lågmälda ballader med svenska texter nådde han äntligen den stora publik han alltid förtjänat. Samtidigt kunde man inte komma ifrån känslan av att han på dessa skivor kompromissat bort en del av den mer vildvuxna och mer excentriska sidan av sitt artisteri.

På nya albumet, en dubbel-CD, har Freddie Wadling hittat ett sätt att kombinera båda dessa sidor. ”The dark flower” är en CD med engelska låtar där höjdpunkten är ett 24 minuter långt improviserat jam där han lägger in snuttar från andra låter, b.la Marvin Gayes ”Sexual healing”, får allt att låta som en häxprocess.

Även den svenska CD:n, ”Den mörka blomman”, är som bäst när musiken får vara som mörkast. Skivan inleds med en svensk översättning av ”Jennifer”, en låt tyska krautrockgruppen Faust gav ut 1974, och avslutas med en svensk version av låten ”In heaven” från David Lynchs ”Eraserhead”, en surrealistisk skräckfilm som i 30 år funnits i Freddie Wadlings referensvärld.

De två specialskrivna svenska låtar Freddie Wadling fått av Stina Nordenstam vänder även ut och in på popmusiken på ett sätt som för tankarna till Scott Walkers sentida album.

Jan Gradvall

Gustaf Spetz
Titel: Good night Mr. Spetz
Skivbolag: Imperial Recordings
Betyg: 3

En av den svenska skivbranschens mest överraskande affärer var när Polar Music 1982 köpte in sig i Stranded Records, hemvist för Lustans Lakejer och Ratata och känt som den tidens hippaste men också olönsammaste skivbolag. Men ett rykte gjorde gällande att vad som övertygande Stikkan Anderson och hans dotter Marie Ledin om affärens riktighet var den potential de hörde hos en 19-åring låtskrivare vid namn Mauro Scocco

Efter att ha lyssnat på Gustaf Spetz solodebut undrar man vilket stort skivbolag som lägger bud på Imperial Records. Redan med gruppen Eskju Divine, en trio från Norrköping, visade Gustaf Spetz en ovanlig talang för att göra episkt vacker popmusik. På solodebuten radar han upp pianodrivna låtar så starka att Chris Martin i Coldplay skulle offra ett finger, eller åtminstone ett av hustrun Gwyneth Paltrows fingrar, för att ha skrivit dem.

Att lilla Imperial Recordings på Kammakargatan i Stockholm redan har miljonsäljande José Gonález i still stall lär dock göra att prislappen skulle hamna väsentligt högre än den för Stranded Records.

Jan Gradvall

Telepathe
Titel: Dance mother
Skivbolag: V2/Universal
Betyg: 3

Musik framförd på synthesizers och datorer har tyvärr blivit den mest mansdominerade av alla genrer. Men Telepathe är två unga kvinnor från Brooklyn, Melissa Livaudais och Busy Gangnes, som låter som de gör elektronisk dansmusik sittande på ett café vid Prospect Park samtidigt som deras laptops fläckas av utspillt kaffe och brödsmulor.

Själva ljuden på skivan har den del gemensamt med både Timbalands amerikanska popmusik och den mullrande basen från engelsk dubstep. Men ändå låter det i slutänden omisskännligt vitt och intellektuellt och omisskännligt Brooklyn. Ljudgeniet David Sitek, känd från sitt eget band TV On The Radio och Scarlett Johanssons album från i fjol, har producerat.

Jan Gradvall

The Phantom Band
Titel: Checkmate savage
Skivbolag: Chemikal Underground
Betyg: 3

Krautrock är egentligen en högst nedvärderande och rasistisk term. Det myntades i början av 1970-talet av fnissande engelska rockjournaliter. Ordet kommer från sauerkraut och gillades inte av de tyska grupper som Can och Neu! som kom att skapa genren.. Precis som att engelsmän kallar fransmän för ”frogs”, som i grodlårsätare, kallar de tyskar för ”krauts”, som i surkålsätare

Men namnet krautrock satte sig och skrevs in i historieböckerna. Och i dag är surkålsätarrock en av världens mest inflytelserika genrer. Från bara A Camp, Titityo, Ikons, Freddie Wadling eller Peter Bjorn And John, några av de många svenska artister som nämner krautrock som en influens. The Phantom Band är en sextett från Glasgow. I början brukade de spela maskerade med påsar på huvudet, därav namnet. Musiken de gör är omisskännligt kraut, hypnotisk malande, som blir bara bättre och bättre ju längre tid man ger den.

Jan Gradvall