Känn ingen sorg för svenska filmmanus Göteborg Filmfestival

Just nu pågår Göteborg Filmfestival där man i paneldebatter garanterat kommer att diskutera bristen på bra svenska filmmanus. Problemet är dock att man förmodligen inte kommer att komma in på det verkliga problemet. Krönika i Dagens Industris Weekend-bilaga 23/1 2009.

Weekend 23 januari 2009

Krönika

Jan Gradvall

I mitten av december skickades ett mail ut till 260 nyckelpersoner i Hollywood. I ämnesraden stod det ”The Black List” och minuten efter var listan det stora samtalsämnet i hela filmbranschen.

”The Black List” är en rankinglista på de bästa filmmanusen som fortfarande inte filmats. Listan skapades 2005 och har sedan dess skickats ut varje år. Avsändaren till ”The Black List” var från början anonym, men Los Angeles Times avslöjade honom som Franklin Leonard, en ung svart man på filmbolaget Universal.

Franklin Leonard var analytiker på McKinsey innan han gick över till filmbranschen. Han skapade listan för att han helt enkelt ville hitta bättre manus att jobba med. Efter att han bett kollegor att ranka de 10 bästa manus de läst under året sammanställde han denna topplista.

Bland de ofilmade filmmanus som låg i toppen på listan 2005 fanns Diablo Codys manus till ”Juno” och Nancy Olivers ”Lars and real girl”. Som en direkt följd av listans uppmärksamhet plockades båda manusen upp av producenter, fick biopremiär 2007 och fick var sin Oscarnominering för bästa filmmanus: ”Juno” vann.

Filmen ”Lars and the real girl”, som får svensk biopremiär i dag, hade flutit runt i Hollywood i flera år utan att någon vågade satsade på den. Nancy Oliver har sagt till Entertainment Weekly: ”Listan förändrade allt. Den gjorde det legitimt för andra att gilla mitt manus”.

En självklar idé vore förstås att börja maila runt en svensk motsvarighet till ”The Black List”. Men problemet är att det i Sverige inte cirkulerar drivor med ofilmade manus av hög kvalitet. Faktum är det knappt existerar några originella filmmanus överhuvudtaget.

Cissi Elwin på Svenska Filminstitutet har gjort precis vad en VD i hennes position ska göra. Hon försökte under 2008 vända på mediebilden av en bransch i kris genom att som ett mantra upprepa motsatsen: ”Det har varit ett fantastiskt år för svensk film”.

Problemet är bara att det inte är sant. 2008 var, när alla filmer räknats in, ett lika mediokert filmår som 2007, 2006, 2005, ja, vi kan nog räkna bakåt ända till 1980-talet.

En anledning är att svenska filmbranschen inte anser att en långfilm börjar med manusförfattaren. I princip alla filmer som görs i dag finansieras med stöd från Svenska Filminstitutet. Men enligt nuvarande regler kan en manusförfattare inte själv få pengar till att skriva en film, utan måste först vända sig till en producent som i sin tur sällan har några egna pengar till manusutveckling.

Det är ett finansieringssystem som säkert har många praktiska fördelar, men som inte gynnar originalitet.

För varför skulle en svensk författare i dag, som sitter på en historia lika originell som säg ”Juno” eller ”Lars and the real girl”, vända sig till filmbranschen? Det är betydligt smartare att i stället ta kontakt med ett bokförlag, eller att skriva för teater eller radio. Där är mellanleden färre och därmed kompromisserna.

Följden blir att för professionella svenska författare, de som har bäst förutsättningar att skriva originella filmmanus, kommer långfilm just nu längst ned på agendan.

Att den som skriver för film till stor del är utestängd från de arbetsstipendier som finns tillgängliga för roman- och teaterförfattare underlättar heller inte situationen för den svenska filmbranschen.

Eller att den genomgång av svenska kulturarbetares snittlöner som Svenska Dagbladet publicerade i veckan visade att svenska clowner tjänar mer än våra författare.


(slut)