Skivrecensioner, DI Weekend
Miles Davis
Titel: Kind of blue: 50th anniversary edition
Skivbolag: Sony
Betyg: 5
En av 2009 års största skivhändelser smygs ut redan nu i december. Våren 2009 är det 50 år sedan Miles Davis gick in i 30th Street Studio i New York, en gammal armenisk kyrka med ett tak som sträckte sig mot himlen, och spelade in vad som blev tidernas mest sålda jazzalbum.
Men när man verkligen sätter sig in i ”Kind of blue” känns den fortfarande närmast underskattad. I den text som Bill Evans skrev till originalskivomslaget, men som obegripligt nog varit borttagen från återutgivningar av skivan, jämför han inspelningen med japansk kalligrafi, en konstart som gör att konstnären tvingas vara spontan.
Miles Davis presenterade sina idéer och riktlinjer för medmusikerna bara några timmar innan inspelningen. Endast en tagning gjordes av varje låt.
Musiken på ”Kind of blue” hade heller aldrig kommit till om det inte vore för LP-skivan som uttrycksform. Detta var musik som aldrig tidigare spelats på jazzklubbar. Sida A spelades in i mars 1959. 51 dagar senare återvände musikerna för att spela in Sida B.
Kvintetten var bland den bästa konstellation musiker som samlats i en skivstudio: Bill Evans, John Coltrane, Cannonball Adderley, Paul Chambers och Jimmy Cobb (den ende som fortfarande lever). Men just Bill Evans framstår som en nyckelfigur för denna inspelning. Han och Miles Davis lyssnade mycket på modern klassisk musik och ville överföra dessa idéer till jazzen.
I den utmärkta dokumentärfilm som medföljer denna box berättas det att Miles Davis älskade Bill Evans pianospel så mycket att han brukade ringa upp Bill Evans, be honom lägga luren på pianolocket och sedan bara lyssna genom luren när han spelade.
Boxen är i alla bemärkelser så tung att den som tittar upp i skorstenen när tomten släpper ned paketet kommer att hamna i jazzhimlen. Denna nästan tre kilo tunga tingest innehåller en bok, två CD-skivor, en vinyl-LP, en DVD, fotografier, en affisch, faksimil på Bill Evans handskrivna text, en säljbroschyr från 1959.
Men vad som gör allra störst intryck i boxen är ljudet på LP:n, pressad i 180-gram tung kvalitetsvinyl, givetvis i midnattsblå färg. De CD-utgåvor som tidigare funnits av ”Kind of blue” har förvisso låtit bättre än de fladdriga holländska skitpressningar som CBS tidigare krängt i Sverige. Men CD-ljudet har ingen chans mot vinyl när vinyl låter som vinyl ska göra.
Jan Gradvall
Suicide
Titel: Live 1977-1978
Skivbolag: Blastfirstpetite.com/import
Betyg: 5
Endast jazzmusik har tidigare dokumenterats på det här minutiösa sättet. Osannolika 13 (!) tidiga konserter med den elektroniska rock’n’roll-duon Suicide har i sin helhet samlats i en box med sex CD-skivor.
Samtidigt känns det både befogat och logiskt att den mest radikala rockmusiken från sjuttiotalet nu börjar återutges i boxform på samma sätt som jazz från tidigare decennier. Minns till exempel John Coltrane-utgivningen ”The Complete 1961 Village Vanguard Recordings”. Musiken här är precis lika banbrytande.
Alla Suicide-konserterna i boxen är från perioden 1977 och 1978. De flesta konserterna är endast runt 25 minuter långa. Spellistan är ungefär densamma kväll efter kväll. Och samma historia upprepas gång på gång. Publiken hatar musiken – och sångaren Alan Vega hatar publiken tillbaka. När stämningen är som mest hotfull fyrar Suicide av ”Frankie teardrop”, en av de mest extrema (och bästa) sånger som gjorts.
Ljudet i boxen pendlar mellan uselt och anständigt. Det är burkiga kassettbandsupptagningar som aldrig var avsedda för utgivning. Men magin ligger i repetitionen och bandets kompromisslöshet. Att lyssna igenom Suicide-boxen är som att förflytta sig till en extremversion av filmen ”Måndag hela veckan”.
Jan Gradvall
Tony Christie
Titel: Made in Sheffield
Skivbolag: Decca/import
Betyg: 4
Tony Christies position i England under sextiotalet och sjuttiotalet kan jämföras med Östen Warnerbrings i Sverige under samma tid. Mauro Scocco och Johan Kinde gjorde en gång ett försök att introducera Östen Warnerbring (1934-2006) för sin generation, men samarbetet ledde tyvärr inte till något mer än den semilegendariska julsången ”Den spanska grisen”.
”Made in Sheffield” påminner om vad en Kent Nyberg-formgiven Öster Warnerbring-skiva på skivbolaget Stranded kunde ha klivit. Richard Hawley har tagit hand om den 65-årige Yorkshire-legenden Tony Christie och skräddarsytt en ny kostym i form av en magnifikt orkestrerat album i samma stil som sitt eget redan klassiska album ”Coles corner”.
Förutom en Sinatra-inspirerad version av titelspåret till just ”Coles corner” sjunger Tony även låtar av andra Sheffield-artister som Pulp, Human League och Arctic Monkeys. Pianoversionen av Human Leagues ”Louise” är december månads finaste inspelning.
Jan Gradvall
+
Veckans 3MP3
Amanda Jenssen, ”Another christmas”
När jag i våras skrev att Amanda Jenssen var en stor artist ansågs det kontroversiellt bland vissa andra popkritiker. Nu har så många krupit till korset att vägen inte behöver plogas längre.
Kanye West, ”Say you will”
Jag får inte den här ur huvudet. Elektronisk melankoli som låter som ett eko från Princes ”Sign ’O’ the times” som skickats ut i rymden och återvänt till jorden igen. Missa inte den sjätte och sista minuten som är instrumental.
The Very Best, ”Cape Cod Kwassa Kwassa”
Genial mixtape signerad en trio från Malawi, Frankrike och Sverige, där de b.la tar Vampire Weekend tillbaka till Afrika. Ladda ned gratis och lagligt från Mypace.com/theverybestmyspace.