Krönika, Dagens Industri
Weekend 26 september
Krönika
Jan Gradvall
Det finns många paralleller mellan Glasvegas 2008 och Oasis 1994. Båda är brittiska popband med rötter i arbetarklass och fotbollskultur som släppt debutalbum som höjts till skyarna av både brittiska och svenska rockkritiker. Skotska Glasvegas album har denna månad fått högsta betyg i både Dagens Industri och Svenska Dagbladet. Båda dessa debutalbum är också utgivna av multinationella Sony.
Men den stora skillnaden mellan Glasvegas hösten 2008 och Oasis hösten 1994 ligger i hur just Sony valt att marknadsföra skivorna. En skillnad som avslöjar att en lika stor fara för skivindustrin som illegal nedladdning är dess egen uppgivenhet och tappade självförtroende.
Både Glasvegas och Oasis album föregicks av en serie singlar som gradvis byggde upp intresset. I fallet Oasis började Sony i Sverige arbeta aktivt med bandet redan till och med före första singeln. En av bolagets två produktchefer Helen McLaughlin, som då var 23 år, hade gått i taket över ”Columbia”, en maxisingel som enbart släpptes internt för promotion.
När Oasis debutsingel ”Supersonic” släpptes i april 1994 satsade Sony i Sverige därför stenhårt på bandet. Det fanns egentligen inga kommersiella skäl till det. ”Supersonic” nådde aldrig högre än 31:a plats på Englandslistan. ”Vi tyckte bara musiken var så jävla bra”, säger Charlotta Wågert som då var 22 år och PR-chef på Sony.
Efter en lika hård satsning på uppföljarna ”Shakermaker” och ”Live forever” hade Sony i Sverige piskat upp intresset till den nivå att man efter Oasis framträdande på Hultsfredsfestivalen (som då hölls i augusti) beslutade sig smygsläppa debutalbumet till och med en vecka innan det gavs ut i England.
Samma vecka som Oasis ”Definitely maybe” gavs ut på hemmaplan kunde engelska Sony häpet notera att skivan redan gått in på fjärde plats på den svenska försäljningslistan. ”Vi kunde fått sparken för det, men i och med att den gick in så högt var allt förlåtet”, säger Helen McLaughlin.
Varken Oasis eller engelska Sony glömde heller att Sverige var det andra land i världen där Oasis slog igenom. Både Helen McLaughlin och Charlotta Wågert blev efter den svenska framgången för Oasis och även Suede värvade till toppjobb i England. I dag är de sedan länge tillbaka i Sverige, är båda mammalediga på deltid och sitter ammar var sin son när vi pratat om Oasis-låtar som ”Cigarettes & alcohol”.
I det aktuella fallet Glasvegas, däremot, har svenska Sony än så länge gjort – ingenting. Ingen marknadsföring. Ingen promotion. Ingen av Glasvegas tre singlar skickades ut till enda radio- eller TV-kanal. I England gick Glasvegas album rakt upp på andra plats på försäljningslistan, men i Sverige går CD:n inte att köpa förrän på onsdag.
Det finns en rad förklaringar till varför det blivit så här. En förklaring är en mer splittrad mediebild. Ingen har i dag ingen den trendsättande position som tidningen Pop hade när Oasis slog igenom.
En annan är nedskärningar på Sony-kontoret. När Oasis slog igenom rankades den svenska marknaden som en av ”The big 5” inom Sony-koncernen. Sverige fick vara med vid samma honnörsbord som England, Frankrike, Tyskland och Holland. I dag är Sverige inte ens Topp 15. Mycket förstås beroende på att svenskar i stället ligger i topp bland nedladdare.
Men också beroende på att skivbolagen verkar ha förlorat tron på musik. Hur kan man inte gå i taket av ”Daddy’s gone” med Glasvegas?
+
GRADVALLS VAL
HYRFILM
”Iron man”. Johnny Depp baserade sin sjörövare på Keith Richards. Robert Downey Jr verkar ha byggt sin superhjälte på Keith Moon från The Who. Och det är inte tråkigt en sekund. I butik onsdag.
POESI
Bruno K. Öijer, ”Svart som silver” (W&W). Hela Sverige intervjuade Bruno K. Öijer förra veckan. Men ingen kom närmare honom, både som person och poet, än Nina Åkerberg i förra veckans DI Weekend.
TIDNING
Rolling Stone, nr 1061, September 18. ”The Comedy Issue”, med b.la David Letterman, Tina Fey och Chris Rock på omslaget, utklassar den allt proppmättare Vanity Fair på det som Vanity Fair en gång var bäst på.
+
BONUS:
Varje gång någon från äldre generationer börjar tala om moderna påfund som YouTube, Google och mobilkameror är det nästan alltid som exempel på en ökande fördumning och en tilltagande historielöshet.
Förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem motbevisar allt det med sin nya satsning.
Inom ett decennium, eller möjligen två. kommer inga överlevare från förintelsen längre att finnas kvar i livet. Om Anne Frank levat skulle hon i dag varit 79 år gammal.
För att bevara överlevarnas vittnesmål för eftervärlden digitaliserar Yad Vashem-museet just nu 75 miljoner bilder och filmklipp, bland dem alla intervjuer som i decennier gjorts med överlevare.
Allt detta för att i en förlängning kunna lägga ut alla vittnesmål på nätet och därmed låta museets unika samlingar komma till besökarna i stället för tvärtom. ”We have to set up a dialogue in the language of the younger generation”, säger museets 50-årige informationschef Michael Lieber till Wall Street Journal.
Förintelsemuseet kommer till och med att starta en egen kanal på YouTube. Delar av hemsidan översätts även till arabiska och persiska för att nå även de mottagare som är fientliga till Israel.
Jan Gradvall