Jag träffade Freddie en gång på Knarkbåten

Noice var verkligen bedårande barn av sin tid. Under några år i början åttiotalet konkurrerade Noice med Gyllene Tider om titeln som Sveriges största popband. 20 år senare var två av medlemmarna döda i sviterna efter heroinmissbruk. Reportage från Situation Sthlm, augusti 2008.

Text: Jan Gradvall

Jag träffade Freddie Hansson en gång på Knarkbåten. När jag nu googlar inser jag att det måste ha varit sommaren 1998. Jag och en kompis hade gått till M/S Stubnitz en sen kväll för att se Mick Jones från The Clash som skulle uppträda som discjockey.

M/S Stubnitz är en kringresande holländsk lastbåt, ombyggd till festlokal och alternativt kulturcentrum. Denna sommar låg den förankrad vid Nybrokajen i Stockholm.

I samma stund man klev ombord på M/S Stubnitz insåg man varför svenska kvällspressen döpt den till Knarkbåten. Båten var som ett Christiana med köl och reling. Ett flytande peacemärke.

Efter att vi löst biljett, och vågat oss över den svajande relingen, kom det fram en figur ur styrbords skuggor, eller om det nu var babord, och presenterade sig: ”Tjena, visst är det du som är Gradvall? Känner du igen mig?”

Det tog en stund innan jag gjorde det. Det var Freddie Hansson från Noice, en av åttiotalets största svenska popstjärnor.

20 år senare såg han inte längre ut som på skivomslagen. Han rörde sig långsamt, såg att jag reagerade på det, och gav själv snabbt förklaringen:

– Det är metadonet. Jag har gått på behandling men jag är fri från det nu.

Metadon används som en avvänjningskur mot heroin. Ett smärtstillande medel så kraftfullt att många fastnar och till slut blir lika beroende av metadon som de var av heroin, menar vissa. Medan andra menar att metadonet för många är enda vägen ur heroinmissbruket och räddar liv.

Jag vet inte mycket om droger men jag vet lite grann om metadon. Jag gjorde reportage en gång om droghandeln i Spanish Harlem, New York. Jag stod där utanför en metadonklinik och såg hur de inskrivna gick ut därifrån med darrande pappersmuggar i händerna, metadon ges i flytande form.

Alla som gick på metadon rörde sig som zombies. Deras slow motion-liknande rörelser kontrasterade extra mycket mot de andra i området som gick på crack och tvärtom rörde sig i fast forward. Situationen blev inte mindre surrealistisk av att flera som kom ut från kliniken därefter helt öppet sålde sitt metadon på andrahandsmarknaden runt hörnet.

Men Freddie var trots sina långsamhet i kroppsrörelserna helt klar i huvudet, väldigt trevlig och vi stod och pratade rätt länge.

Vi hade aldrig träffast förut men han berättade att han i flera år hade läst vad jag skrivit som musikjournalist. Vi insåg att vi båda gillade The Clash lika mycket. Vi konstaterade att vi var födda samma år, 1963, och hade många gemensamma favoritartister.

Därefter började vi tala om Noice.

Jag berättade att jag faktiskt köpte bandets debutsingel ”Television” när den kom ut 1979. Freddie såg förvånad ut och sken upp lite grann. Noice var aldrig ett band som gillades av rockkritiker.

Noice startade som ett punkband från Gustavsberg, men efter att bandet slog igenom stort våren 1980 – efter att de sjungit ”En kväll i t-banan” i TV-programmet ”Måndagsbörsen” – avfärdades de av resten av den svenska punkvärlden som ett blonderat idolband.

Under de nästföljande tre åren orsakade Noice tonårshysteri och konkurrerade med Gyllene Tider om titeln Sveriges största popband.

Freddie Hansson var vid genombrottet 16 år gammal. Basisten Peo Thyrén och trummisen Robert Klasen var 17. Sångaren och gitarristen Hasse Carlsson var 14.

Det gick så fort att ingen hann med, allra minst de själva. Freddie berättade där i dunklet på M/S Stubnitz att bandet en dag gått upp till skivbolagskontoret på Sonet och frågat om de hade råd att köpa de nya Sony Walkman-modeller som just kommit i handeln.

Ola Håkansson och de andra plockade fram försäljningssiffror, kurvor som mycket snabbt hade passerat 100 000 exemplar, och visade att Noice-medlemmarna inte bara kunde köpa var sin Sony Walkman utan vad de ville. Precis vad de ville.

Den här sommarkvällen för tio år berättade Freddie att han då och stötte på Hasse som var fast i heroin och i bland syntes på Plattan. Han berättade om en annan person i kretsen kring Noice, vi kan kalla honom Mr X, som dagen innan blivit arresterad.

– Han snodde en brödbil här i Stockholm, tryckte plattan i botten, och körde och körde tills han körde rakt in i ett träd i Örebro. När polisen kom hade han svårt att förklara varför det låg en massa piller bland alla frallor.

När sedan Mick Jones och hans DJ-vänner dundrade i gång dubreggae nedifrån båtens kajuta tog jag och Freddie varandra i hand, sade hej då och gick för att kolla på legenden från The Clash.

Hela den hösten gick jag sedan runt och sade att jag borde skriva en bok om Noice. Jag kom aldrig till skott.

Tre år senare läste jag i tidningen att Freddie Hansson dött i sviterna av leverskador. Han dog på sjukhus 29/12 2001. Nio månader senare, 4/9 2002, dog även Hasse Carlsson av liknande skador. Freddie blev 38, Hasse 37.

I stället är det journalisten David Bogerius som nu slutligen, via intervjuer med de kvarlevande medlemmarna och de föräldrar som finns kvar i livet (Hasses mamma gick bort kort efter Hasse), varit klok nog att skriva boken om Noice.

Boken ”Bedårande barn av sin tid” ges i slutet av september ut på Alfabeta. Vid bokmässan i Göteborg 25-28 kommer David Bogerius och Noice-medlemmen Peo Thyrén att vara på plats för att tala om boken.

David Bogerius, som tidigare skrivit en bok om Backyard Babies, var inte Noice-fan när det begav sig utan tillhör det ökande antal som reviderat gruppens musik i efterhand.

– När man nystar upp historien märker man att Noice ett missförstått band redan från början, säger David. När de slog igenom avfärdades de av andra punkare som en skivbolagsprodukt, men styrde i själva verket allt själva. Alla som försökte forma dem slogs direkt tillbaka, framförallt av Freddie.

– Lyssnar man på Noice i dag, de två första albumen, framstår de tvärtom som bland de mest äkta uttrycken som kommit ut. Ett ungt band som skrev egna låtar om sitt eget liv, sin egen vardag. Om hur det till exempel kändes att vara 15-16, hänga på stan och inte komma in på discon.

– Jag tror det också var därför de blev så stora. Noice beskrev en vardag som deras fans verkligen kände igen. Det i kombination med särskilt Hasses magnetiska scenutstrålning gjorde Noice till ett unikt band.

Huvudperson i David Bogerius bok är Peo Thyrén, den ende av de tre drivande i bandet som i dag är i livet. Boken ”Bedårande barn av sin tid” börjar när Peo och hans pappa sitter vid köksbordet och bläddrar i en klippbok i det hus i Gustavsberg där Peo växte upp. Området heter Lugnet.

Allting i Gustavsbergs dominerades på den tiden av Gustavsbergs VVS- och porslinsfabrik där man gjorde toalettsitsar till hela Sverige. Gränsen i Gustavsberg var tydligen mellan lägenheterna, där arbetarna bodde, och tjänstemännens villor.

Noice-medlemmarnas uppväxt sammanhöll med en brytpunkt i Gustavsbergs historia. Sjuttiotalet var fabrikens sista storhetstid innan konkurrensen från utländska företag blev för stor.

David Bogerius skriver i boken: ”Sommaren 1979 var fabriken som vanligt full av sommarjobbande ungdomar och Peo och Freddie var två av dessa.” De stod vid löpande bandet och lastade handfat för att få råd till en London-resa. För många tonåringar i Gustavsberg fast jobb på fabriken så långt drömmen sträckte sig.

Peo säger i boken: ”En del kompisar från Kvarnbergsskolan hade skrivit på anställningsavtal direkt efter nian, men för varje fredag på fabriken ökade min övertygelse om att jag inte skulle bli kvar.”

Räddningsplankan blev musiken. Under tre helger sommaren 1979, några intensiva lördagar och söndagar, spelade Noice in det debutalbum, ”Tonårsdrömmar”, som kom att bli en svensk klassiker.

Omslagsbilden togs i den permanent pissluktande Gula Gången vid Slussen. Freddie spraymålade både titeln och Noices logotype direkt på väggen.

Ingenting var planerat, såväl musik och omslag lyftes rakt från verkligheten. Tittar man noga på omslagsfotot kan på kaklet läsa annat befintligt väggklotter som Blue Saints och ”piss piss för blattingar”.

Vänder man på LP-omslaget får man en föraning om de fyra tonåringarnas framtid. På skivan tackar de ”Stockholmspolisen för alla timmar i häktet”. Freddie och Peo hade hamnat i dispyt på tunnelbana med två uniformerade poliser. Innan de släpptes fick 16-åringarna böter för ”förolämpande av tjänstemän”.

På omslaget tackar de även Noice Army, ”utan dem skulle skivan aldrig sett ljus”, men någon sådan existerade inte. De tyckte bara det lät coolt, lite som Kiss Army. Än så länge var det Noice som drömde om fans, inte tvärtom.

Men nio månader senare började deras bilder sättas upp på väggen i tiotusentals svenska tonårsrum.

Peo Thyrén fyller 46 oktober. Jag träffar honom på hans kontor på STIM (Sveriges Tonsättares Internationella Musikbyrå) där han sedan flera år tillbaka jobbar som informatör.

Det syns inga spår av Noice på hans kontorsplats. Ovanför skrivbordet hänger en supporterhalsduk för Djurgården. På skrivbordet finns bilder av hans fyra barn: 18, 16, 13 och 2.

– När jag säger åldrarna på barnen frågar alla om den sista är med samma fru. Ja, det är det. En riktig eftersläntare.

När vi går för att äta lunch i närheten berättar jag om mitt möte med Freddie för tio år sedan. Jag återger vad Freddie berättade om Hasse på Plattan.

– Det var säkert sant, men det är samtidigt typiskt både Freddie och Hasse att tala så om varandra. Träffade man dem var och en för sig talade de alltid om i vilket dåligt skick den andre var.

Det känns lite som om du och Freddie var kärnan i bandet.

– Det var vi som startade bandet och var drivande till stor del. Men det hade samtidigt aldrig blivit vad det blev utan Hasse. Lyssnar man i dag på de låtar som han skrev, som till exempel ”Du lever bara en gång” och ”Dolce cita”, märker man hur speciella de var i sin uppbyggnad. De var inte så förutsägbara som de jag och Freddie som skrev. Våra låtar följde rockens standardmallar. Men i Hasses låtar har man ingen aning om vad som ska hända när näst. Bowie kunde också skriva på det sättet.

Samtidigt framstår Hasse lite som en gåta i boken. Hans båda föräldrar och bror är intervjuade, men det känns som man aldrig kommer riktigt nära honom eller förstår hans motiv.

– Så var det även för mig. Vi umgicks oerhört nära under några år och fortsatte att ha kontakt även efter Noice. Men inte ens jag kom honom aldrig riktigt in på livet. I Davids bok berättar Niklas Wahlgren, som gick i skolan med Hasse, att de knappt gick i skolan under åtta och nian. Det hade jag inte en aning om. Vi repade ju och lirade varje dag. Vi tog för givet att när Hasse kom till replokalen så kom han från skolan. Han höll färgen till och med för sina närmaste polare.

Hur mycket umgicks du med de andra efter Noice hade splittrats?

– Hasse och jag bodde bara 50 meter från varandra i Gustavsberg. Han bodde i en lägenhet, jag bodde i radhus med min familj. Vi hade kontakt hela tiden, om än sporadiskt. En stor förändring kom 1990 när jag gifte mig och vi fick vårt första barn. Då blev man tvungen att prioritera andra saker.

– Freddie träffade jag varje gång han behövde klippa sig. Det var jag som klippte honom, jag tyckte det var kul. Freddie började tappa hår tidigt. Den enda frisyr som funkade på honom var en crewcut-variant. Freddie kom därför till mig i radhusområdet när det var dags och så gick ut på gräsmattan och rakade honom med trimmer.

– Det fanns också längre perioder när jag knappt hade någon kontakt alls med vare sig Hasse eller Freddie, men de brukade komma när jag fyllde år.

Hur såg det ut hemma hos dem?

– Det var absolut inga kvartar. Hasse flyttade in i sin lägenhet när den var nybyggd 1989-1990 och höll den fräsch hela tiden. Det är många som har den typen av problem (heroin) som ändå lyckas hålla en fasad. Hasse var hela tiden mycket noga med sitt yttre och allt runt omkring. Att han hade hela den sociala biten ordnad, men en fast egen lägenhet, var nog förklaringen till att han ändå klarade sig så länge.

Det går flera historier om Freddies boende…

– Det var i första hand under de år han bodde i Malmö. Han hade en stor lägenhet och tyckte det var tråkigt att diska. Så han köpte lådor med billigt porslin. När han käkat klart slängde han ut porslinet genom fönstret, ner i en container som stod på gården nedanför.

Stämmer det att han inte slängde sopor?

– Nej, han stoppade noga ned allt skräp i soppåsar. Problemet var dock att han sedan aldrig slängde själva soppåsarna… Alla soppåsar fick prydligt ligga kvar på golvet i köket. Till slut blev så fullt att det stod här upp (visar upp till midjan). Freddie tog då beslutet att det blivit för äckligt. Han löste det på sitt sätt: genom att spika igen dörren till köket.

Hur kan man inte slänga sopor? Hade han någon diagnos?

– Freddie var väldigt speciell som människa. Ett råoriginal. Många tyckte han var jobbig att ha göra med. Samtidigt var han otroligt trevlig och smart. Men varför han inte slängde soppåsarna? Jag vet inte… Han kanske bara tyckte det var en cool punkgrej.

– Och jag var inte så mycket bättre jag själv alla gånger. Jag var också med på många av de där idiotgrejorna. Att till exempel åka ut i natten och såga ned sossarnas alla valskyltar i Gustavsberg med motorsåg, det var min idé.

Hur länge räckte pengarna ni tjänade i Noice?

– Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag hade punkideal, har det fortfarande, på så sätt att jag aldrig varit intressanta av prylar och materialism. Jag har aldrig varit intresserad av att köpa en dyr bil eller nåt sånt. Det jag lade pengar på Noice-tiden var skivor, gå och käka, köpa instrument. Jag hade låg pengabränningsnivå kan man säga

– Så för min del märkte aldrig att det tog slut några pengar. Jag kunde leva på musik hela åttiotalet. Sedan var jag med i Easy Action, det gav inte mycket pengar men lite. Därefter Sha-Boom som drog in skitbra med deg.

– Freddie, som var den av oss som gjorde av med mest pengar på prylar, tog andra jobb efter Noice. Han jobbade lite som mentalvårdare och underskötare.

Det mest kontroversiella avslöjandet i David Bogerius bok ”Bedårande barn av sin tid” är att Freddie och Hasse tillsammans försökte begå självmord. Det var i början av 1982, i slutet av Noices storhetstid. Det hände hemma hos regissören Staffan Hildebrand.

Staffan Hildebrand film ”G” var egentligen tänkt att bli en film om Noice, med Hasse Carlsson i huvudrollen, men handlingen ändrades när Hasse tackade nej.

En kväll fick Freddie och Hasse låna nycklarna till Staffan Hildebrands lägenhet. De skulle se en film på hans videobandspelare, en hypermodern extravagans få hade tillgång till på den tiden. När Staffan tog en taxi hem så möttes han en nedsläckt lägenhet, så när som på några stearinljus.

I boken säger Staffan Hildebrand: ”Där låg de, Hasse och Freddie, på golvet. De hade hittat gamla sömntabletter, Mogadon, och proppat i sig allihop. Det var väl en 40 stycken men de var lyckligtvis gamla och inte längre så starka. Freddie hade ställt ett porträtt av Jim Morrison i The Doors framför sig och Hasse låg vid en bild av David Bowie.

När Peo Thyrén, som inte visste någonting om deras planer, fick reda på vad som hänt dagen efter blev han chockad och drev planlöst runt på stan. I dag skakar han på huvudet och säger:

– Det var den passage i boken som var jobbigast att läsa.

Genom historien om Noice finns en underström av längtan, en längtan efter något annat. Denna längtan, som sällan är definierad men ändå så påtaglig att man nästan kan ta på den, genomsyrar även deras bästa låtar. Känslan av att det måste finnas något annat än den vardag som ofta ter sig förutbestämd.

Allra mest hörs denna längtan i ”En kväll i t-banan”, en av alla tiders bästa svenska poplåtar, skriven av 16-årig från Gustavsberg.

”Tåget glider in mot stationen
Människor kliver av på perrongen
Röster hörs eka bland betongen
Neonljusen lyser som solen

Högt uppe ovanför mej
En kamera letar i mängden
Ser mej själv på en ruta
Står där och väntar på tricken

En kväll i tunnelbanan
Alla dar som den vanliga vardan
En kväll i tunnelbanan
På stan”

Tunnelbanan förbinder de flesta av Stockholms förorter, men inte Gustavsberg. För att komma till den närmaste tunnelbanestationen från Gustavsberg får man ta Värmdöbussen in Slussen, en bussfärd som med den tidens vägar tog närmare 40 minuter.

När Hasse Carlsson sjunger Peo Thyréns text förmedlar han inte bara anonymiteten och tristessen i tunnelbanan, utan också längtan efter den. Längtan efter allt det som inte fanns i Lugnet.

– Det var precis det vi försökte göra, säger Peo i dag. Många Noice-fans från andra delar av Sverige trodde verkligen vi bodde mitt i en betongförort. De blev helt paff när de åkte ut till Gustavsberg och såg hur det såg ut där bland alla villorna.

– För oss var Stockholms city och nattliv därför något lika avlägset och romantiskt som för de som köpte våra skivor. Vi åkte till stan hela tiden och kolla på skivor. När vi hade med instrumenten packade vi in dem längst bak i bussen.

– Och vi älskade verkligen tunnelbanan. När skivan sålde guld ville vi ha våran guldskiveutdelning i tunnelbanan. Vi ville åka runt under jord i en chartrad festvagn. Vi blev mycket besvikna när Sonet inte styra upp det.

Minns du när du skrev låten?

– Ja, det var påsken 1979, en av de sista låtarna som skrevs till debutalbumet. Mina föräldrar hade ett sommarställe på norra Öland. Vi brukade åka dit på skolloven. Jag tyckte det var tråkigt att åka dit. Vi hade segelbåt på Värmdö och det tyckte jag var ännu tråkigare. Jag brukade bara ligga nere i kajutan och läsa böcker om andra världskriget.

– Det var där, när jag längtade tillbaka till Stockholm, som jag började skriva låten. Jag hade lyssnat mycket på Lou Reed. Riffet var mitt försök till en variant på ”Sweet Jane”. Fast samtidigt försökte jag spela det man som gör på en bouzouki. Det hade jag plockat upp från en charterresa till Grekland. Ackordföljden när refrängen kommer var väldigt Clash-influerad.

– Jag försökte skriva texten ur ett betraktande perspektiv. Den som sjunger betraktar bara, utan åsikt om det är bra eller dåligt.

Samma år som jag träffade Freddie Hansson på M/S Stubnitz var Peo Thyrén med i Melodifestivalen med gruppen BIG. Gruppnamnet är en förkortning för Brothers in God. De tävlade för andra året i rad och kom detta år tvåa med låten ”Ingen annan väg”.

Gruppen BIG finns fortfarande, även om Peo Thyréns egen inbladning i dag inte är så stor. Den senaste skiva han gjorde hade titeln ”Blodet & korset” och gjordes under namnet Peo Thyrén & BIG. I titelspåret sjunger han:

”Det är blodet & korset
som har räddat mitt liv
Och bara Jesus är vägen
som kan föra dig dit”

– Förutom att jag tycker det är kul med pop, jag tröttnar aldrig på musik, så har syftet med BIG varit ren missionerande verksamhet, säger Peo. Jag blev själv kristen sommaren 1989.

Hur gick det till?

– Det är en lång process. Om man tar det kort så träffade jag Lotta, som jag nu är gift med och har fyra barn med. Lotta är kristen men försökte inte övertala mig. Jag följde med till en gudstjänst av ren nyfikenhet. På den vägen blev det. Jag kände till slut att jag måste välja sida. Man kan inte ha den ena foten i kyrkan och den andra på Café Opera.

– Och det är den bästa grej jag har gjort. Jag hade aldrig fått det att funka i livet annars. Jag var så rockstjärneskadad innan. Jag hade åkte gräddfil genom livet, såg nästan ner på folk som hade vanliga jobb. Men som Jesus säger i Bibeln: ”Den som vill bli den främste i mitt rike ska vara den andres tjänare”. Det är en total motsats till hur jag betedde mig som rockstjärna. Min inställning var snarare att alla skulle vara mina tjänare.

Tillhör du någon kyrka nu?

– Ja, det är jag och några polare som håller på och starta upp en kyrka. Vi har träffats i Dieselverkstaden i Sickla. Vi har kört där en gång i månaden på prov. Nu i höst ska vi köra en gång i veckan, fast i en annan lokal.

Är det gudstjänster?

– En sorts gudstjänst, ja, men vi kallar det inte för det. Jag är inte uppväxt i någon frikyrka. Jag kan ärligt säga att jag diggar Jesus men att jag tycker väldigt illa om en stor del av frikyrkovärlden. Hur folk resonerar, talar, den musik de spelar där. Vi spelar i stället den musik vi själva gillar, klär oss som vi vill och försöker väldigt medvetet undvika alla former av frikyrkokultur.

Du var ett tag aktiv som kristdemokratisk politiker ute på Värmdö.

– Jag har lagt ned det helt. Jag vet inte ens vem jag skulle rösta på i dag. Jag höll på ett tag på heltid fram till valet 1994. Men det tog så fruktansvärt mycket tid att jag lovade min fru att lägga av med det. Man tror att rock gör att man reser och är borta mycket från familjen, men det är inget mot politiken.

Är dina barn medvetna om din tid i Noice?

– De har blivit det efterhand. Just nu är det 13-åringen som lyssnar och kollar klipp. Men den som lyssnar mest på Noice är Linus, Robert Klasens son. (Linus Klasen debuterade i Tre Kronor i februari och har kallats hockeyns Zlatan.)

– Förutom hockeyn spelar Linus trummor. Han kan alla Noice-skivorna nästan ännu bättre än sin farsa. Jag har spelat med honom. Han spelade perfekt, men han var som ett frågetecken när låtarna slutar. Han hade bara spelat till skivorna, inte med andra musiker,. Han trodde att musiken fadar ut.

(slut)

FAKTARUTA

Noice bildades 1977 i Gustavsberg och upplöstes 1982.
Bandet återbildades ett par gånger.
1995 turnerade Hasse Carlsson, Peo Thyrén och Fredrik von Gerber men utan Freddie Hansson.
Vid senaste återföreningen 2004 bestod Noice av Peo Thyrén, originaltrummisen Robert Klasen och nya medlemmar på sång och gitarr.

Medlemmar:

Hasse Carlsson, sång och gitarr.
Född 19 februari 1965, död 4 september 2002.
Freddie Hansson, klaviatur.
Född 22 december 1963, död 29 december 2001.
Peo Thyrén, bas.
Född 17 oktober 1962.
Robert Klasen, trummor.
Född 10 september 1962.

Robert Klasen ersattes av Fredrik von Gerber.
Född 22 juni 1958.