Krönika, Dagens Industri

Weekend 5 september

Krönika

Jan Gradvall

Sju dagar kvar till höstens stora svenska nöjeshändelse. Förväntningarna inför premiären på ”My fair lady” på Oscarsteatern är lika uppskruvade som inför Bruce Springsteen på Ullevi. 97 procent av höstens biljetter är redan slutsålda.

Det är kanske därför regissören Tomas Alfredson väljer att teaterviska när han under en paus i repetitionerna böjer sig fram och säger: ”Det är ju en kommunistisk pjäs egentligen.”

”My fair lady” har kallats den första fulländade musikalen. Musiken av Frederick Loewe är ett evigt glittrande pärlband av tidlösa hitlåtar. För ovanlighetens skull inom musikaler är även själva handlingen och dialogen lika tät och omtalad som musiken.

Historien bygger på Nobelpristagaren George Bernard Shaws pjäs ”Pygmalion” som uruppfördes på tyska 1913.

”Vad historien om professor Higgins och arbetarklassflickan Eliza Doolittle handlar om i grunden är att alla människor föds med lika värde”, säger Tomas. ”Shaw var kommunist och ville med historien visa att alla människor kan nå lika långt bara de får chansen till det.”

På scenen illustreras detta just nu av att en stressad Higgins desperat försöker övertyga omgivningen om att Eliza, trots sin grova munläder, är en societetsdam. Higgins spelar av Tommy Körberg. Han bröstar upp sig men flackar något med blicken när han tittar mot sin Eliza.

Det kan bero på att hon är flintskallig och väger runt 90 kilo. ”Helen Sjöholm är sjuk i dag”, viskar Tomas och nickar mot den produktionsassistent som fått hoppa in och läsa dialogen i hennes ställe.

Det är flera cirklar i nöjeshistorien som sluts med denna uppsättning av ”My fair lady”.

Musikalen uruppfördes på Broadway 1956. Det blev en av de största succéerna i New Yorks historia. Efter 2 717 utsålda föreställningar flyttade huvudrollsinnehavarna Rex Harrison och Julie Andrews över till London och gjorde där ytterligare 2 281 bejublade föreställningar.

När filmversionen gjordes 1964, i magnifik technicolor, hoppade Audrey Hepburn in i Julie Andrews ställe. (Julie Andrews satsade i stället på ”Sound of music” som kom året efter.)

Tomas Alfredson är, sin vana trogen, maximalt påläst i ämnet, Han har inte bara sett filmmusikalen från 1964 utan även ”den mycket skarpa” filmversionen av ”Pygmalion” från 1938 med Leslie Howard.

Tomas Alfredson tillhör även en av de få i sin generation som har minnen av Jarl Kulle i den svenska scenversionen av ”My fair lady”.

När Jarl Kulle spelade mot Ulla Sallert i den svenska urpremiär på Oscarsteatern 1959 var Tomas Alfredson inte ens född. Men han satt där i publiken som tolvåring när Jarl Kulle repriserade rollen 1977 mot Anna Sundqvist.

Sverige var det första land efter USA och England som satte upp ”My fair lady”. Teateragenten och producenten Lars Schmidt, som då var gift med Ingrid Bergman, såg uppsättningen på Broadway och köpte den till Sverige.

Lars Schmidt fyllde 91 år i juni. Teaterproducenten Vicky von der Lancken, som gått i Lars Schmidts fotspår, har sagt att en av anledningarna till att hon sätter upp ”My fair lady” på nytt i höst är att hon vill att just Lars Schmidt ska få se den.

Tomas Alfredson försummar heller ingen detalj för allt ska bli perfekt. En gigantisk trappa rullas in för den balscen som ska repeteras härnäst. Tomas ropar mot scenen: ”Kan ni flytta hela trappan exakt en decimeter framåt?”.

+

GRADVALLS VAL

TIDNING

Blender. En anonym amerikansk musik- och trendtidning blir plötsligt relevant genom att värva fyra tunga namn från Rolling Stone. Framförallt Rob Sheffield. Hans nya kolumn ”Station to station” har börjat briljant.

FOTOUTSTÄLLNING

Sřlve Sundsbř, Gun Gallery, Runebergsgatan 3, Stockholm. Norsk modefotograf visar att även papegojor kan vara high fashion. Och varenda bild hade kunnat vara ett New Order-skivomslag cirka 1989.

BÖRSANALYTIKER

Young Jeezy. Hiphop har alltid varit den mest dagsaktuella av alla musikgenrer. Med perfekt timing har Young Jeezy döpt sitt nya album till ”The recession”. Och han inleder med att sampla olika TV-kanalers ekonominyheter.

+

BONUS NR 1:

Stikkan Anderson lät sina barn övningsköra i en Bentley. Samtidigt kunde han bli vansinnig om någon slängde ett gem i papperskorgen eller tog sprit ur hotellrummets minibar, ”när det var så mycket billigare att gå och handla i butiken nere på gatan”.

George Orwell beskrev en gång självbiografier som ”the most outrageous form of fiction”. Vill man veta den sanna historien om en människa ska man inte läsa deras egen självbiografi.

Marie Ledin och journalisten Petter Karlsson har hittat ett smart och elegant sätt att gå runt detta dilemma genom att i stället berätta historien om Stikkan Anderson utifrån dottern Maries perspektiv. Och det är precis tack vare den oinsmickrande vinkeln – snett underifrån – som porträttet känns så levande och trovärdigt.

”Min pappa hette Stikkan” (Anderson Pocket) är 205 sidor så täta och drivna att det inte går annat än sträckläsa. Fram växer ett porträtt av en komplex och passionerad människa, kommunisten som blev moderat, som trots eller tack vare en vansinnig produktionstakt på två sångtexter per kväll svarade för några av de finaste texterna i svensk musik. (Lyssna på ”Ljuva 60-tal” eller ”Gröna små äpplen”.)

Ingen kan heller anklaga Marie Ledin från att försöka skönmåla historien. ”När pappa slutligen dog hade vi redan sörjt honom i flera år”.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:


Den datoranimerade ”Wall-E”, svensk biopremiär i dag, är ännu ett mästerverk från Pixar. En barnfilm som för en gångs skull vuxna är lika ivriga att se.

I princip samtliga amerikanska filmkritiker har hyllat ”Wall-E”. Eller för att uttrycka det exakt: av totalt 201 amerikanska recensioner på konsensusbarometern på Rottentomatoes.com är 97 procent positiva.

Efter att ha läst boken ”The Pixar touch” (Knopf) av David A. Price får man en inblick i Pixars hemlighet. Även om alla nyckelfigurer i bolaget i dag är mångmiljonärer har de aldrig prioriterat pengar före perfektion. Lika stor omsorg har alltid lagts vid manus som vid animering.

Regissören och manusförfattaren bakom ”Wall-E” är Andrew Stanton som även gjorde ”Hitta Nemo”. I boken berättar han att han fick idén till historien om clownfisken Nemo när han besökte Marine World med sin son.

Men idén gällde inte en film om fiskar – det var sekundärt – utan en film om sin egen vuxna reaktion på sitt barns orädda nyfikenhet. När far och son vandrade genom Marine World kom Stanton på sig själv med att hela tiden ge förmaningar till sin son. ”Klättra inte upp där! Rör inte det! Akta dig så att du inte trillar i”.

Så vad ”Hitta Nemo” handlar om under vattenytan är ett dilemma som alla föräldrar kan känner igen. ”Fear can deny a good father from being one”. Och det är den sortens djup som gör att vuxna pallar att se Pixar-filmer lika många gånger som barnen.

Jan Gradvall