Skivrecensioner, DI Weekend
Duke Ellington
Titel: Jukebox hits 1941-1951
Skivbolag: Acrobat music
Betyg: 4
När jazz numera återutges på CD presenteras musiken alltid som stor och viktig konst. Boxarna liknar inbundna doktorsavhandlingar. Uppsåtet är förstås hedervärt. Men det förvränger perspektivet en aning för inspelningar som när de gjordes mest handlade om sex och sprit.
Det är därför man höjer ögonbrynen när det kommer en enkel CD-samling med DukeEllington, en av 1900-talets musikaliska genier, döpt till något så simpelt som ”Jukebox hits”. Men det är en titel kongenial med innehållet. Denna samling med 20 raka hitlåtar, ingen längre än tre minuter, lyfter fram Duke Ellington som 1940-talets motsvarighet till Pharell Williams eller Timbaland.
Lyssna på till exempel ”The C Jam Blues” där Duke Ellington inleder med att med pekfingret spela det riff på piano som senare tas över av blåssektionen. Vi som älskar parentestitlar har även två pärlor i ”Don’t be so mean to baby (’cause baby’s so good to you)” och ”Don’t you know I care (or don’t you care to know)”.
Jan Gradvall
David Byrne & Brian Eno
Tite: Everything that happens will happen today
Skivbolag: Everythingthathappens.com
Betyg: 4
För första gången på 27 år har David Byrne och Brian Eno återigen gjort musik tillsammans. Vad de gjort denna gång är att – vilket redan är en sensation i bloggosfären – micka upp en get i Tibet. Genom att koppla upp sig interaktivt med 12-årig systemutvecklare från Papua Nya Guniea har sedan gjort transcendental dansmusik av tarmrörelserna i getens mage.
Nej, jag ljuger bara. Men visst är det ungefär det man hade väntat sig när dessa två Einstein-hjärnor kolliderar för att föda en uppföljare till den überbanbrytande ”My life in the bush of ghosts”. Vad Byrne & Eno i själva verket dock gjort är det enda helt överraskande de kunde göra: vanlig melodiös popmusik.
Med en akustisk gitarr som stöd sjunger David Byrne refränger så tydliga att de kunde vara moderna folksånger. Allt detta medan Brian Eno diskret skruvar på lite rattar i bakgrunden. Och det låter strålande, utan några som helst anspråk på vara nyskapande. Som David Byrne själv sjunger i en låt: ”This groove is out of fashion, these beats are 20 years old”.
Det enda som kallas futuristiskt är att albumet än så länge bara kan köpas från deras egen hemsida. Priset är endast 8.99 dollar och allt funkar klanderfritt även från Sverige. Den som vill ha en CD-utgåva får vänta till oktober.
Jan Gradvall
Damon Albarn & Jamie Hewlett
Titel: Monkey: Journey to the west
Skivbolag: XL/Playground
Betyg: 3
Ett rytmbaserad kung fu-soundtrack med Gorillaz? Eller ett dussin friterade Blur-låtar serverade med sötsur sås? Man fasar över hur dåligt det kunde bli när Damon Albarn (Blur, Gorillaz) ger sig på att göra musiken till en kinesisk opera. Men precis som allt Damon Albarn ger sig på, från hans afrikanska soloutflykt ”Mali music” till Notting Hill-supergruppen The Good, The Bad & The Queen, genomsyras denna skiva av musik som aldrig är förutsägbar, aldrig tråkig, utan hela tiden blodfylld, utforskande och stundtals hårresande vacker. Att all sång framförs på kantonesiska ger också en föraning om hur framtidens popmusik kommer att låta.
Jan Gradvall
The Script
Titel: The Script
Skivbolag: Sony BMG
Betyg: 3
I skivbolagsvärlden använder man internt termer som ”högsta priority” för att avgöra vilka artister man ska satsa på i fråga om marknadsföring. Högsta priority för hela den multinationella Sony BMG-koncernen denna höst är den debuterande irländska trion The Script.
Och man förstår varför när man hör låtarna. Det finns ingenting cool över The Script, vare sig utseendemässigt eller ljudmässigt. Men trion skriver låtar som påminner om tidiga The Police och även U2 i bandets souligaste stunder. Precis som en ung Bono låter också sångaren Danny O’Donaghue som han bär hela världen på sina axlar. Sony BMG.s plan verkar också lyckas. Albumet gick rakt upp på första plats på Irland och i England.
Jan Gradvall
+
Veckans 3 MP3
Pink, ”So what”
Max Martins senaste popmästerverk. När man tror man hört den stora hitrefrängen kommer det en refräng till – ännu större. Skriven tillsammans med Max Martins nya låtskrivarpartner Shellback, en 23-åring från Karlshamn
Sugarland, ”All I want to to”
Amerikansk mainstreamcountry lika förkrossande effektiv och melodistark som Shania Twain. Sugarland är en syskonduo som just nu toppar USA-listan med sitt utmärkta nya album. Och Jennifer Nettles kan verkligen sjunga.
Yazoo, ”Situation (12” Version)”
Vem kan inte älska Yazoo? Denna glimrande tolvtumsmix av ”Situation” finns både på Yazoo-boxen och kommande, Jon Savage-sammanställda samlingen ”Dreams come true” med ”classic first wave electro” från 1982 till 1987.
+