Krönika, Dagens Industri

Weekend 9 maj

Krönika

Jan Gradvall

Kocken är den nya rockstjärnan. Den observation som journalisten Bobo Karlsson gjorde för 15 år har sedan dess upprepats så många gånger att den blivit en kliché.

Men samtidigt har det aldrig varit mer sant än i dag. För 15 år sedan handlade det om den förhöjda status som kockarna på stockholmskrogar som PA & Co fått i nöjeslivet. Men i dag, efter alla matprogram i TV, är de svenska kockarna till och med mer kända än rockartisterna.

Skivbolag kan i dag bara drömma om att få fram artister som blir så kända att de är på förnamnsbasis med hela svenska folket på samma sätt som Tina, Leila och Niklas.

Eller titta på hur det ser ut internationellt. Till skillnad från hur det var på sextiotalet är det längre få svenskar som kan räkna upp medlemmarna i dagens största engelska popband: Kasabian, Arctic Monkeys, The Kooks, Coldplay. Men däremot kan alla peka ut och namnge engelska kockar som Jamie Oliver, Gordon Ramsay och Nigella Lawson.

I jämförelse med rockvärlden finns det dock fortfarande ingen Bono i restaurangvärlden. Få kockmiljonärer använder sin nyvunna superstjärnestatus till att göra något mer bestående än att ringla ut balsamvinäger i tjusiga cirklar.

Ett av få undantag är Jamie Oliver med sin satsning på att förbättra maten för engelska skolbarn. Ett annat är Chicago-kocken Art Smith som kommer till Sverige nästa vecka för att prata om sin kokbok ”I love knäckebröd”.

I USA är Art Smith känd som kocken lagar mat till Oprah Winfrey. Han driver också sin egen krog, Table Fifty-Two, som ligger i den del av Chicago som kallas Gold Coast. Table Fifty-Two lockar till sig filmstjärnor och är fullbokad månader i förväg.

Men det är längre ute i Chicagos förorter, fjärran från den glamouren, man kan uppleva djupare avtryck av Art Smiths kokkonst och förstå vad matlagning egentligen betyder för honom.

När jag var i Chicago och träffade Art Smith kunde man samma dag i lokaltidningen Chicago Tribune läsa rubriken: ”8 schoolchildren shot this weekend”. Det var inte ens dagens stora nyhet, utan en lokalnyhet i mängden.

För att konkret göra något åt situationen i sin hemstad har Art Smith därför varit initiativtagare till att öppna och driva kockskolor för barn i åldern 8 till 12 år i just de områden som har de största problemen, exempelvis det ökända Cabrini-Green och South Side.

Projektet bär namnet Common Threads. Förutom åtta olika i filialer i Chicago har man även öppnat en kockskola för barn i South Central, Los Angeles. Allt finansieras genom donationer från rika människor som Art Smith lärt känna i sin roll som stjärnkock.

”Till en början var det en del som höjde ögonbrynen över satsningen”, säger Art Smith. ”Någon frågade: ’Vad har barn i problemområden för nytta av att lära sig laga gourmetmat?’ Men huvudpoängen är förstås inte själva matlagningen utan att de har någonstans att ta vägen efter skolan. I en tid när allt färre familjer äter och lagar mat tillsammans är Common Threads ett sätt att visa vilken viktig social funktion matlagning kan ha. Vi använder även matlektionerna till att laga mat från hela världen för att på så vis öka kunskapen om andra kulturer.”

Statistiken bland de 1 000 barn som fått plats i projektet visar också att de lyckas. 93 procent av barnen säger att de numera hjälper sina egna familjer med att laga mat hemma.

+

GRADVALLS VAL

HYRFILM
”Zodiac”. Precis som David Finchers alla tidigare filmer (”Fight club”, ”The game”, ”Seven”) blir seriemördarfilmen ”Zodiac” ännu bättre när man ser om den på DVD.

BLOGG
”Shampoo rising”. Den roligaste och smartaste samtidsbloggen i Sverige just nu. Alla kultursidor kan lära sig något av denna balansgång mellan mellan rucolapesto och döden.

BOK
Dante Alighieri, ”Den gudomliga komedin”. Nej, jag har inte läst den. Men bara att trycka på köpknappen på Bokus fick mig att känna mig som en lite mindre ytlig medborgare.

+

BONUS NR 1:

Förr i tiden var man tvungen att gå till en affär och köpa dyra instrument som till exempel en Fender Stratocaster för att försöka låta som de internationella storstjärnorna. I dag räcker det med att du klickar på din dator.

Jobbar du på en Mac har du förmodligen tillgång till GarageBand, ett musikprogram som automatiskt följer med i din dator.

Om du sedan väljer ljudet Vintage Funk Kit får du grunden till förra årets stora hitlåt, ”Umbrella” med Rihanna. Om du därefter i stället väljer Euro Hero Synths får du en slinga som används i vårens största hit, ”Love in this club” med Usher.

När Apple uppfann GarageBand var det tänkt som ett hjälpmedel för amatörer, men ljuden har visat sig vara så användbara att även professionella musiker nu använder dem i sin musik

Även Kents superhit ”Ingenting” inleds med en slinga från GarageBand kallad Club Dance Beat.

Och eftersom ljuden och musikslingorna i GarageBand är friköpta och copyrightfria är det fritt fram för vem som helst att använda dem.

Flera av looparna i GarageBand har skapats av ett svenskt företag, PowerFX, som även har Sveriges Television som en av sina kunder.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Sommarens största album? Allt tyder på att det blir Coldplays ”Viva la vida or death and all his friends” som släpps 12 juni.

Låten ”Violet hill” som nu släppts som en första försmak – alltså det som förr i tiden kallades singel – känns lika djärv och udda men ändå självklar på ett sätt som påminner om när REM släppte ”Drive” en månad innan ”Automatic for the people” eller när U2 släppte ”The fly” innan ”Achtung baby”.

Coldplay har lärt sig av REM och U2 att inte visa trumf för tidigt. Lita på att även Coldplays album, som producerats av Brian Eno, även ruvar på minst en cigarrettändarklassiker av typen ”One” eller ”Everybody hurts”.

Det är även intressant att studera hur världens största artister på grund av skivkrisen tvingas bli allt mer kreativa i sitt sätt att presentera sin nya musik.

Mellan 29 april och 6 maj fanns ”Violet hill” att ladda ned gratis på nätet. I onsdags, 7 maj, delades den sedan ut gratis med musiktidningen NME i form av en vinylsingel. Och från och med nu finns den att köpa via till exempel iTunes.

Jan Gradvall