Krönika, Dagens Industri
Weekend 28 mars
Krönika
Jan Gradvall
Torkade du också tårarna till Amy Winehouse-konserten på SVT i söndags? Det kändes ovanligt relevant att SVT sände en konsert med Amy Winehouse just under påsken. Under det ett och ett halvt år som förflutit sedan Amy Winehouse släppte sin senaste skiva, ”Back to black”, har hon gjort Golgata-vandring i skvallerpressen och både korsfästs och återuppstått som artist.
Och det är precis just därför albumet i dag säljer mer än när det släpptes.
För att en popstjärna i dag ska göra bestående avtryck i det alltmer flyktiga medielandskapet räcker det inte med att han eller hon gör bra musik. Som en äkthetsstämpel på att artisten verkligen lever för sin konst vill vi även se synliga märken från törnkronan. Långfilmsdevisen ”Based on a true story” lockar lika mycket inom musiken.
Svenska Universal uppger av princip inte aktuella försäljningssiffror, men Lee Raita på bolaget säger att albumet ”Back to black” har ”sålt platina med råge och att det finns mycket kvar att ge”. Just nu rullar en TV-kampanj på Kanal 5 och en radiokampanj på Mix Megapol. Det är väldigt ovanligt för ett album som varit ute så länge.
I hela världen har Amy Winehouse i dag sålt nära åtta miljoner exemplar. Efter att hon förra månaden vann fem amerikanska Grammys har försäljningen dessutom skjutit fart igen. I USA ligger skivan just nu Topp 10 på Billboard.
Amy Winehouse, 24, är en ovanlig superstjärna i många avseenden. Hon ser ut som hon går till Marge Simpsons frisör. Hon har lika många tatueringar som han i ”Prison break”. Och hon har hela vägen varit helt öppen med att hon är alkoholist och tar droger.
Hennes största låt, ”Rehab”, är en självbiografisk berättelse om hur hennes skivbolag efter debutalbumet från 2004 krävde att hon skulle läggas in på avvänjningsklinik. Men som Amy Winehouse sjunger i refrängen: ”They tried to make me go to rehab/ I said no, no, no”.
Titeln på Amy Winehouse senaste singeln ”Tears dry on their own”, som just nu spelas oavbrutet på svensk radio, sammanfattar vad hon står för. Hudlös? Ja. Självömkande? Absolut inte.
Den enkla förklaringen till Amy Winehouses framgångar vore att säga att musiken talar för sig själv. Men samtidigt finns det en annan skiva som motbevisar den teorin. Albumet ”100 days, 100 nights” med Sharon Jones & The Dap-Kings låter väldigt, väldigt likt ”Back to black”. The Dap-Kings är ett soulrevivalband från New York, det är också de som kompar Amy Winehouse. Den största skillnaden mellan de bägge skivorna är faktiskt att Sharon Jones sjunger ännu bättre.
Men att du ändå inte hört talas om Sharon Jones beror på att hon är 51-årig svart sångerska från New York – och att hon också ser ut och låter som det. Det finns tusentals som skulle kunna byta plats med Sharon Jones, men det finns ingen som skulle kunna byta plats med Amy Winehouse.
Amy Winehouses framgångar motbevisar också flera medieanalytikers teorier om att superstjärnornas tid skulle vara över, nu senast Seth Godin i ett tal om skivbranschen. Men att den nya tekniken gjorde att bredden kan vara lika lönsam som toppen (”The long tail”) betyder inte att toppen blivit mindre viktig.
För vi konsumenter vill inte alltid vara individuella, även om vi ofta tror det och till och med påstår det. Precis som vi kan diskutera TV-serier med grannen på gymets löpband kan vi nu även prata om Amy Winehouse. Och artister som får det breda genomslaget blir allt mer sällsynta men desto mer värdefulla.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
TV
”30 Rock”, Canal +. På söndag 22.30 börjar Canal+ visa den briljanta andra säsong av Tina Feys ”30 Rock” som är på god väg att skriva amerikansk humorhistoria. Jerry Seinfeld gästspelar i första avsnittet.
DVD
”The London nobody knows”. Restaurerad dokumentärfilm från 1967 där skådespelaren James Mason guidar oss runt i ett magiskt London med gaslyktor och music hall-pubar. Kan få vem som helst att komma ut som anglofil.
TV
”Sverige pussas och kramas”, Kanal 5, onsdag 21.55. Uppföljaren till Henrik Schyfferts och André Wickströms väldigt roliga men oförtjänt lite uppmärksammade ”Sverige dansar och ler”. Med en viss Björn Gustafssson.
+
BONUS:
I slutet av maj skickas nyskriven svensk elektronisk musik rakt ut i rymden – bokstavligen rakt ut i rymden. Projektet är ett samarbete mellan rymdstationen i Esrange i Kiruna, svensk rymdforskning och P2-programmet ”Ström”.
Konceptet går under namnet ”Musik för främmande civilisationer”.
Vad dessa okända men förhoppningsvis intelligenta och musikintresserade livsformer kommer att få höra är låtar av gräddan av svensk elektronisk musik som Olof Dreijer från The Knife, Andreas Tilliander och Håkan Lidbo.
”Ström” sänds på onsdagar i P2 21.30. I de tio programmen avtäcks en ny rymdlåt i varje program.
Det program som sänds nu på onsdag 2 april innehåller dessutom ett reportage om Kinas elektroniska musikscen. Bland annat får vi höra Wu Mingshi som demonstrerar hur man gör musik med syrsor (levande syrsor).
Kommande program innehåller intervjuer med tunga namn inom den elektroniska genren som Autechre och Laurie Anderson. Säsongens sista ”Ström” följer uppskjutningen från Esrange.
Jan Gradvall