Krönika, Dagens Industri
Weekend 7 december
Krönika
Jan Gradvall
Populärmusikens bästa väder har alltid varit regn. Burt Bacharachs ”Raindrops keep falling on my head”, Creedence Clearwater Revivals ”Who’ll stop the rain”, Alice Babs ”Regntunga skyar”, Randy Newmans ”I think it’s going to rain today”, Orups ”Regn hos mig”, Gene Kellys ”Singing in the rain”, Beatles ”Rain”.
Även den låt som dominerade 2007 var en regnlåt. Rihannas ”Umbrella” segertåg på alla världens topplistor sammanföll med den regnigaste sommaren i modern tid.
I England, som drabbades av förödande översvämningar, låg ”Umbrella” etta i tio veckor i sträck. I USA sju veckor. Det talades till och med om en ”Rihanna Curse”, att det var hennes regnlåt som gjorde att det aldrig slutade regna i somras.
I Sverige låg ”Umbrella” etta på samtliga listor. Låten framfördes även av en Idol-deltagare, Gathania, som klippte sig exakt som Rihanna. Till och med ”Idol”-programledaren Peter Jihde gick omkring och sjöng med i den märkliga ekorefrängen: ”Umbrella, ella, ella, ey, ey ey”.
Över ett dussin andra artister, från MySpace-trubaduren Marié Digby till svenska hårdrockbandet Lillasyster, spelade in egna versioner. Det gjordes även svarslåtar (Chris Browns ”Cinderella”) och parodier (”Salmonella”).
Att ”Umbrella” var en låt som verkligen låg i tiden underströks av att den sampling som låten bygger på är hämtad från Apples Garage Band. Ett standardprogram som finns i alla Mac-datorer. Alla som går in på sin PowerBook och söker efter Vintage Funk Kit 03 kan göra sin egen Rihanna-produktion.
Även musikåret i övrigt präglades av avvaktande väder. Det mest slående med årets julhandel är alla de artister som inte valt att släppa nya album.
Innan året började tippade man att årets sista kvartal skulle lysas upp av nya skivor från Mariah Carey, Madonna, Green Day,Usher, Eve, U2, Coldplay och Eminem. Men alla dessa album har, av olika anledningar, skjutits fram till 2008.
Vad väntar alla på? Bättre tider? Bättre väder? Ja, till viss del verkar det faktiskt så. Albumförsäljningen har gått ned 14 procent sedan i fjol, Artister som förmodligen kunde hade snabbat på i studion väljer i stället att avvakta.
Rolling Stones krönikör Joe Levy menar att det även kan finnas två andra orsaker. Det ena är att premiärveckan håller på att lika kommersiellt viktig i musikbranschen som i filmbranschen. Och det är mycket lättar att få en säker listetta i februari än i december.
Den andra orsaken kan vara att de amerikanska huvudkontoren velat invänta nästa våg av nya uppsägningar som väntas komma just denna första vecka i december. Ingen vill ha för många album ute på marknaden om personalen som ska marknadsföra dem plötsligt får sparken.
Många trodde att även hela Beatles-katalogen slutligen skulle släppas digitalt i samband med sommarens 40-årsjubileum av ”Sgt. Pepper”. Men även detta blev framflyttat.
Om Beatles-katalogen i stället släpps under 2008 sammanfaller med jubileet av ett annat Beatles-album, ”The White Album” från 1968.
Vilket egentligen skulle vara bättre tajming. Rent musikaliskt har nämligen inget annat Beatles-album så stort inflytande på dagens musik som just Beatles vita dubbelalbum. Samma nybyggaranda, samma hemma hos-känsla á la MySpace, samma nyfikenhet, samma lek med olika stilar.
Och precis den lekfullhet och optimism som branschen just nu skulle behöva.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BOK
Charlie Brooker, ”Dawn of the dumb: Dispatches from the idiotic frontline” (Faber and Faber). TV-kritik roligare än TV-programmen.
TV
”Entourage”, SVT. Fortsätter att vara den skarpaste skildringen av Hollywood. Att veta vilka Ari Gold och Johnny Drama är tillhör allmänbildningen.
DVD
Rufus Wainwright, ”Rufus! Rufus! Rufus! does Judy! Judy Judy!” (Universal). Wainwright återskapar Judy Garland-konsert från 1961 in i minsta detalj.
+
BONUS NR 1:
Humor på 2000-talet har handlat om att närma sig verkligheten och vardagen. Serier som ”The Office”, ”Simma lugnt, Larry” och svenska ”Kvarteret Skatan” liknar närmast dokumentärfilmer i uttrycket.
Engelska ”The Mighty Boosh” gör precis tvärtom. En talande gorilla? En gallblåsa på solsemester? En flygande matta? Javisst, allt på en gång. Det säger en del att serien inleddes med en boxningsmatch med en känguru.
Att komma till England just nu är att komma till ett land där alla talar om TV-serien ”The Mighty Boosh”, vars tredje säsong just nu rullar på BBC.
I förra veckans nummer av musiktidningen NME fick seriens skapare och huvudrollsinnehavare, Julian Barratt och Noel Fielding, ta över hela numret som gästredaktörer.
Serien svämmar är full av popreferenser Noel Fieldings går omkring i silvrig sparkdräkt från 1973 som hämtad från Alvin Stardust. Julian Barratt spelar en jazzälskande man som i tredje säsongen säljer armbågslappar i färger som ”aggressivt beige”
För att förstå vad det handlar om – vilket kräver ett extremt öppet sinne – rekommenderas den DVD-box med två första säsongerna som nu finns att köpa från till exempel Amazon.co.uk. Efter ”The Mighty Boosh” framstår alla andra humorprogram som de sänds i svartvitt.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Den första raplåt som gavs ut på skiva var ”Rappers Delight” från 1979. Men redan flera år tidigare hade fröet till hiphop såtts i Bronx. Pionjärer som Afrika Bambaataa, som ordnade sin första DJ-fest 1976, skapade en ungdomskultur som kom att förändra världen.
Denna pionjärtid har till stor del varit odokumenterad. Inga skivor gavs ut, allt handlade om fester i Bronx, långt från Manhattans mediefokus. Men svenske musikarkeologen och curatorn Johan Kugelberg har i många år samlat flygblad, affischer och foton och har nu fått prestigeförlaget Rizzoli att ge ut en coffee table-bok döpt till ”Born In The Bronx”.
Merparten av boken utgörs av fotografier av Joe Conzo från Bronx som kallas hiphopkulturens förste fotograf. När jag träffar Conzo och Kugelberg på ett hotell i London i samband med bokens utgivning berättar de om sitt arbete med boken.
”Det fanns inget självreflekterande över den tidiga hiphopen ”, säger Johan Kugelberg. ”Allt handlade om just nu, om lördagkväll. Och efter det, nästa lördagkväll. Väldigt lite finns därför dokumenterat. Att hitta Joe Conzo och hans arkiv var därför avgörande.”
Joe Conzo jobbar i dag som akutsjukvårdare vid New Yorks brandkår. ”Jag började fotografera 1972. Bilderna visar mitt liv och min uppväxt. Jag har bott i Bronx hela mitt liv och kommer aldrig att flytta därifrån.”
Resultatet har blivit en unik bok som rekommenderas till alla som är intresserade av hiphop eller ungdomskultur överhuvudtaget.
Jan Gradvall