Krönika, Dagens Industri

Weekend 30 november

Krönika

Jan Gradvall

För Bruce Springsteen var det Bob Dylan som visade vägen. I en intervju i senaste Rolling Stone säger Bruce Springsteen att när han hörde Bob Dylans ”Highway 61 Revisited” var det som om någon plötsligt ryckte bort skynket. För första gången såg han det riktiga Amerika. Han beskriver det som ”a life-stopping moment”.

För Bruce Springsteens söner är det Jon Stewart som rycker bort skynket. Jon Stewart är deras Bob Dylan. En smart, beläst, giftig och extremt verbal judisk outsider som också skulle kunna använda ”Don’t follow the leaders, watch the parking meters” som sitt motto.

Men Jon Stewart är inte någon rocksångare. Han är nyhetsankare. Eller rättare sagt: ett fejkat nyhetsankare som i sitt satiriska nyhetsprogram ”The Daily Show” avslöjar 2000-talets politiska skådespel.

Bruce Springsteen säger i Rolling Stone-intervjun att hans barn reagerar på ”The Daily Show” på samma sätt som när han själv hörde ”Highway 61 Revisited”. Äntligen någon som talar sanning och berättar hur det egentligen ligger till. ”Han avslöjar inte bara Amerika utan disseminationen av information och hur den förvrängs. Att lära sig se igenom sådant borde vara ett ämne i skolan.”

Bruce Springsteens analys av Jon Stewarts roll i det nya medieklimatet borde nålas upp på anslagstavlan hos både skolministern och i SVT:s ledningsrum. ”Vad som nu behövs är att unga får lära sig att tolka och analysera media. Skolsystemet har inte hängt med i de avgörande förändringar som den nya teknologin inneburit. Vad Jon Stewart gör med sitt program är att erbjuda den första moderna kursen i medieanalys. Och han gör det varje vardagkväll.”

Just nu sänder dock inte Jon Stewart. Precis som alla andra amerikanska pratshower ligger ”The Daily Show” nere på grund av Hollywood-strejken för manusförfattarnas rätt till intäkter från nya medieformer.

Svenska Canal+, som tidigare sänt programmet, slutade för ett år sedan på grund av låga tittarsiffror. Men i veckan kom beskedet att när strejken är över kommer ”The Daily Show” att börja sändas på svenska Kanal 9, som nu gjort ett ännu ett kap till sin allt starkare tablå.

Det finns tyvärr ingen motsvarighet till ”The Daily Show” i svensk television men det borde verkligen göra det. Vad Jon Stewart gör är att ta precis samma nyheter som dyker upp i andra nyhetsprogram men dissekera dem och driva med dem.

Satirinslaget ”Public Service” i P1:s ”God morgon, världen!” försöker göra något liknande i Sverige. Men medan ”Public Service” nöjer sig med att imitera politikers röster går ”The Daily Show” mycket djupare och imiterar även deras spinndoktorers arbetsmetoder.

Jag har under hösten varit med i Spinnjuryn, ett svenskt PR-pris. Att få chansen att i detalj studera hur skickliga PR-byråer arbetar var tyvärr på samma gång en inte särskilt smickrande studie av lata och/eller aningslösa journalister. PR handlar om att ge sina uppdragsgivare maximalt med medieutrymme. Jag fick gå igenom mängder med ”lyckade” exempel på hur pressreleaser gått rakt in tidningar. Och till med rakt in i ”Rapport”-studion.

I en tid när allt fler nyheter har en dold avsändare, i en tid när både politiker och företag medietränas, är det nödvändigt att även läsarna och tittarna får samma möjlighet. Vi behöver en kurs i medieanalys som är precis lika underhållande och smart och fräck som Jon Stewarts. Eller Bob Dylans.

+

GRADVALLS VAL

DVD

”TV till varje pris: En film om Lasse Holmquist” (Auto Images/SVT). Briljant dokumentär om svenske TV-legenden. Det tog 16 år för Holmquist att övertala SVT att göra ”Här är ditt liv”.

BOX

”The Complete Motown Singles Vol 8: 1968” (Motown/import). Nu har jag köpt åtta Motown-boxar för 800 kronor styck. Och försöker inbilla mig att det är värt priset. Finns det en diagnos för sånt här?

DVD

”Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse”. Dokumentären om inspelningen av ”Apocalypse Now” är lika gripande som själva filmen. Äntligen tillgänglig på DVD via amerikansk utgåva.

+

BONUS NR 1:

”Lifestyles of the Rich and Famous” var namnet på en legendarisk dokumentärserie som TV3 sände för tio år sedan. I dag är rika människors levnadsvanor föremål för en helt seriös och mycket omfattande statistisk studie. En studie som finansieras av The Bill & Melinda Gates Foundation.

I denna statistiska undersökning, vars resultat presenteras hösten 2008, intervjuas 1000 amerikaner som förenas av att de har inkomster på minst 25 miljoner dollar. Människorna som deltar får frågor om allt från om det tror på Gud till hur de definierar lycka.

Enligt Robert Frank i Wall Street Journal, som presenterade nyheten om rapporten, får de superrika även gradera hur lyckliga de är på skalan 1-10. Syftet är att i slutänden få de superrika mer intresserade av filantropi.

Allt av ekonomijournalisten Robert Frank är för övrigt värt att läsa. Förutom sin egen utmärkta bok ”Richistan”, som gavs ut i juni, skriver han även en mycket intressant och underhållande blogg, inriktad på att bevaka just rika och rikedom. Finns på blogs.wsj.com/wealth.

Jan Gradvall