The Hives! The Hives! The Hives!

För att förstå Hives måste man förstå deras punkbakgrund i Fagersta. Hela deras identitet och deras regelverk bygger på att de alltid varit outsiders i alla sammanhang. Från Café, november 2007.

The Hives

Text: Jan Gradvall

Trettio minuter kvar. De fem i bandet har precis bytt om från sina svartvita fritidskläder till svartvita scenkläder. Adrenalinnivån börjar bli påtaglig. Trummisen Chris Dangerous börjar springa fram och tillbaka över gräsplanen, långa överdrivna kliv, med knäna högt uppdragna. ”Vi har upptäckt att det finns sånt som blodcirkulation.”

Gitarristen Vigilante Carlstroem springer inte. Han går i stället runt och visar upp sin nyuppfunna kam. Av två plastgafflar har Vigilante gjort en provisorisk kam med vilken han rättar till sin perfekta rockabillylugg. Ett par timmar innan satt vi en husvagn och pratade om doo wop och Hank Ballard.

Pelle Almqvist vandrar runt och småpratar lite med andra musiker på backstageområdet. Han är fortfarande till synes oberörd, men hans ögonvitor börjar bli så där uppspärrade som de är på skivomslag och videor. Jag har följt Hives ända sedan förmiddagen samma dag och Pelle sade redan tidigt: ”Du kommer inte att märka någon förändring förrän en halvtimme innan vi ska stå på scen.”

Nicholaus Arson, gitarrist och storebror till Pelle, ser lika gäspande lugn ut som han alltid gör, men han tar inga chanser. I ena handen har han en kopp svart kaffe, i den andra en burk Red Bull. Han fyller på systematiskt, pumpar kroppen full med koffein. I ritualen ingår att han även samtidigt sveper en whisky. ”Men jag har ju bara två händer.”

Den enda som inte verkar ha en plan för vad han ska göra den sista halvtimmen är basisten Dr Matt Destruction som mest går omkring och ser lite vilsen ut. När vi börjar gå bort mot scenområdet frågar jag om allt är OK. ”Nej, jag känner mig alldeles för avslappnad”, säger Matt. ”Det är inget bra tecken.”

Fem minuter kvar. 16 000 människor trängs framför scenen på Way Out West i Göteborg. Scentekniker stämmer gitarrer och springer runt med sladdar. Någon börjar pysa ut rök över scengolvet. Publiken vrålar. Förväntningarna börjar bli så uppskruvade att till och med jag, som inte har något där att göra överhuvudtaget, börjar bli rejält nervös.

Under tiden står de fem medlemmarna i Hives på en ramp nedanför scenen, osynliga för publiken. Och det är nu de börjar slå varandra.

De fem i bandet lommar runt, likt boxare på en uppvärmning, och riktar slag mot varandras axlar. Hårda, målmedvetna slag. När inte det räcker övergår de till örfilar. Smack! Smack! Först när kinderna blossar och blodet dundrar i tinningarna är Hives redo att dra ut i krig.

”Vi muckar alltid gräl innan vi går upp på scen”, berättar Pelle Almqvist senare. ”Man måste få igång adrenalinet för att det ska funka. Nästan hamna i panikberedskap. Om man bara promenerar upp på scenen kan man känna sig som ett rådjur fångad i strålkastarna.”

Har det hänt?

”Ja, under vår första USA-turné. Vi åkte runt hela landet i en van. Det var oroligt långt att åka varje dag. Sju timmar i bil, såna sträckor. När vi gick upp på scen var vi därför så stela att det tog halva konserten innan vi kom igång. Det var en gräslig känsla. Och det satt i sig hela östkusten, hela vägen ned Floria Alla blev griniga. Det var då vi bestämde oss för att aldrig, aldrig mer vara sega i starten.”

Ingen kan längre använda den beskrivningen om Hives. Jag är en generation äldre än Hives. Jag har sett legendariska band som Ramones, Damned, Clash och Cramps under deras glansdagar. Men jag har aldrig, inser jag nu, sett något band som ens är i närheten av Hives energi och tempo.

Redan i första numret, nya låten ”Bigger Hole To Fill”, slår Chris Dangerous hårdare än någon annan trummis jag sett. Pelle Almqvist kan heller inte hålla sig utan hoppar redan i andra versen ner från scenen och kastar sig i flickornas armar. Det är som Hives börjat konserten bakifrån – med ett extranummer.

Publiken längst fram reagerar på Dr Matt Destructions pulserande basgång som om hela scenen varit strömförande: alla börjar okontrollerat studsa upp och ned. Men ingen i publiken orkar hålla samma tempo som bandet, inte ens de tre minuter som första låten varar. Trots att Hives bara spelat en enda låt kan ingen längre avgöra som är svett och regnvatten i Slottskogen.

Efter en några sekunder lång återhämtning, där Pelle Almqvist gör allt vad han kan för att hetsa publiken genom att förolämpa Göteborg, kickstartar sedan Hives-maskinen igen. Under världens tajtaste timme fyrar de sedan av vad som känns om ytterligare 16 extranummer.

Vid min sida i scenkulissen står Strokes-medlemmen Albert Hammond Jr och hans modellflickvän. De bara gapar. På andra sidan om mig står Amir Chamdin, regissör och känd från Infinite Mass. ”Nu lägger jag av med musik”, säger Amir. ”Det kan inte göras bättre än så här. Det är ingen idé att ens försöka.”

När allting är över, lika plötsligt som det började, är fredagkvällen ännu ung. Det är den första av två festivaldagar med massor av artister, men det är uppenbart att Hives just både invigt och avslutat festivalen. Inget band har spelat före dem. Inget band kan spela efter dem.

Primal Scream och Pogues är visserligen tvingade att gå på efter Hives, men båda banden gör så avslagna spelningar att de lika gärna kunde ha låtit bli. Det finns helt inget adrenalin kvar i hela Göteborg.

Inte ens band som Primal Scream och Pogues, ökända för sina efterfester, kan heller hålla någon rock’n’roll-myt levande när de delar backstageområde med Hives. Medan Shane MacGowan sorgligt stapplar runt och Primal Screams tatuerade råddare försöker se livsfarliga ut har hela backstageområdet redan tagits över av Hives vänner och släktingar. På varje ledig yta sitter det föräldrar, mostrar, fastrar, morfäder, farbröder, kusiner, onklar och bryllingar. Jag vet inte vem som är vad men alla talar på bred Fagersta-dialekt om semesterminnen och kräftfiske och har helt klart sommarens trevligaste kväll.

Mitt i detta släktkalas syns också två femtedelar av Hives: The Next Generation. (Gitarristerna i Hives har två barn vardera, trummisen har ett.) Vigilantes yngsta son har somnat iförd gigantiska hörlurar. Hans äldsta, knappt fyra, går omkring och bevakar en skål med godis. På frågan om konserten var bra nickar han och ler med hela ansiktet. Denna kväll är han heller inte ensam om att tycka att hans pappa spelar i världens bästa band.

Som Joe Strummer en gång sade till Pelle Almqvist efter en konsert: ”Thanks for saving rock’n’roll”.

Men medan Hives position som ett av världens bästa liveband förblir ohotad får de kämpa desto mer för att bevisa sin storhet på skiva. ”The Black And White Album” är deras första nya album på nästan fyra år. Att få skivan klar var en process så tidskrävande och utdragen att det började gå rykten om att Hives var nära att splittras.

Sex månader innan konserten på Way Out West befinner sig Hives i Miami. De gör vad de brukar göra under sina dagar i studion i Miami – väntar på att deras producent Pharrell Williams ska infinna sig.

En dagboksanteckning från i februari, inskriven på Hives hemsida, talar sitt tydliga språk. ”Back in studio in Miami again. Right now just waiting around. Hoping for more action within the hour.” Men en timme blev flera. Pelle: ”Om vi hade bestämt att vi skulle börja klockan 12.00 kunde Pharrell komma typ 19.00. Och tycka det var helt OK. Men när han väl var på plats var han å andra sidan beredd på att jobba hela natten.”

Men om man ska sitta och vänta någonstans i världen så finns det å andra sidan antagliggen få roligare platser än parkeringsplatsen utanför Hit Factory i Miami.

Studion hette förr Criteria och är legendarisk för att klassiska rocklåten ”Layla” och delar av Fleetwood Macs album ”Rumours” är inspelade där. Bee Gees och Eric Clapton kunde boka studion flera år i sträck. I dag är Hit Factory en av världens ledande studior för hiphop. Parallellt med att Hives spelade in med Pharrell Williams var rappare som Lil Wayne och Game i studion.

Pelle: Det var ett fantastiskt skådespel varje dag på parkeringsplatsen. Hiphop är en annan värld. Just Pharrell är egentligen ganska lik oss, medelklass, skateboardkille uppvuxen i en liten stad. Skillnaden mellan Fagersta och Virginia Beach är inte så stor. Men såna som Lil Wayne… Han gled in i Rolls Royce med privatchaufför. Med sig hade han pistol och en ryggsäck full med cash.

Chris: Det var särskilt kul att titta på bilarna. Scott Storch (ledande producent) anlände i en ny bil varje dag. En dag kom han in till oss i studion och ville visa Pharrell sin nyinköpta Bugatti. Jag hängde med ut och tittade. Det var en fin bil. Men jag tror att jag visste mer om den där bilen än vad Scott Storch gjorde. Han använde den han använder sina halssmycken.

Hives trummis, Chris Dangerous, vet vad han pratar om när det gäller bilar. Från att som mest haft 13 bilar i sitt hus i Norberg, en mil från Fagersta, är han nu nere i sex bilar. Bland bilarna finns tre Alfa Romeo och en Lamborghini. Plus en BMW, ”som bruksbil”.

Det säger en del om Hives status i USA att den svarta musikens tre ledande profiler på 2000-talet – Pharrell Williams, Timbaland och Andre 3000 i Outkast – alla är stora Hives-fans. Efter att i flera år fått erbjudanden har Hives inför nya albumet tackat ja till att jobba med två av dem, Pharrell och Timbaland.

Pelle: Kombinationen hiphop och rock har ett smutsigt förflutet. Efter Run-DMC och Aerosmith har det varit helt värdelöst hela tiden. Men vad vi försökt göra är inte att kombinera hiphop och rock utan att fortsätta spela rock, fast med inflytande från någon som inte är så insnöad som vi och har ett annat perspektiv.

Superproducenten Pharrell Williams, som en månad i fjol låg bakom 19 procent av alla låtar som spelades i engelsk radio, visade sig i det avseendet vara perfekt för uppgiften.

Pelle: Pharrell vet ingenting om rockmusik. Absolut ingenting alls. Han hade till exempel precis upptäckt Creedence Clearwater Revival. En helt ny upptäckt för honom. Han satte upp hela natten och väntade framför TV:n för att det en gång i timmen kom en informercial om någon ny samling med John Fogerty.

Chris: Han kunde bli jätteentusiastisk bara man slog på en cymbal.

Pelle: Men det var också det som gjorde det så jävla skönt att jobba med honom. En dag hade han förslag på en basgång till en låt. ”Duh-duh-DUH, duh-duh DUH-DUH”. Jag var tvungen att säga, ’Men, Pharrell, det där är ju ”Smoke On The Water”.’ Pharrell: ”That’s what we’ll call the song! That’s a great title!”. När jag svarade, sorry, det går inte, det är världens kanske mest kända rocklåt, lade han pannan i djupa vecka. ”Ah, nu vet jag vilken du menar! Det är den där låten som går så här, Du Da Du Da Du Dah Dah Dah Dah”. Nej, Pharrell, det är ”Iron Man” med Black Sabbath, den typ näst mest kända låten i rockhistorien.

Av de åtta låtar Hives spelade in med Pharrell Williams i Miami kommer förmodligen bara en eller två med på albumet. Resten av låtarna är inspelade runt om i världen med olika producenter: i Oxford, Mississippi, med Dennis Herring, i Olympic Studios i London med Jackknife Lee, i Hive Manor i Fagersta, i Stockholm med Thomas Öberg från bob hund.

Ändå verkar det som sessionen med Pharrell i Miami var den mest förlösande för skivan.

Pelle: Det är första gången vi skrivit låtarna tillsammans med någon annan. Det var lite som att kasta skit på väggen, en del fastnade, en del inte. Men det var kul för att det var så bisarrt. Efter det var det mycket roligare att hålla på igen, inte för att vi någonsin haft tråkigt. Men vi hade krupit upp lite för långt i vårt eget arsle.

Inget svensk rockband, knappast något utländskt heller, är så strukturellt genomtänkt som Hives. Ingenting lämnas till slumpen i deras värld. Enligt deras plan skulle de ha upplösts efter förra skivan.

Chris: Allt vi gjort var skrivet i sten redan 1997. Vi hade planen klar. Vi skulle göra tre album och sedan lägga av. (”Barely Legal” 1997, ”Veni Vidi Vicious” 2000, ”Tyrannosaurus Hives” 2004.) Men när vi slutade turnera efter förra skivan kände vi att, nej, det här går inte. Vi är inte färdiga än. Planen är inte utförd.

I planen som smiddes 1997 ingick även att de alltid skulle vara klädda i svart och vitt. Till och med när Hives åker tåg 10.00 på förmiddagen har de svartvita kläder på sig. Jag åker X2000 med Pelle och Chris mellan Stockholm och Göteborg. Båda har vita skor, svarta byxor och svarta pikétröjor med sina initialer på bröstet.

Chris: Vi får oavbrutet frågor om våra kläder. Är det inte jobbigt att alltid gå omkring i svartvita kläder? Folk ser det som ett problem. Svaret är att det är 150 gånger enklare. Vi vet exakt vad vi ska sätta på oss och behöver inte ägna tid åt det. Efter alla dessa år har vi också rätt mycket svarta och vita kläder i garderoben. Det faller sig naturligt.

Men är ni Hives även när ni handlar på ICA?

Pelle: Nej, ibland klär vi ut oss till vanliga människor. Jag klär ut mig till en stockholmare och de som bor kvar i Fagersta klär ut sig till fagerstabor för att smälta in i omgivningen. Men de dagar vi spelar eller gör intervjuer är vi Hives från att vi vaknar tills vi somnar.

Chris: Titta även på de som jobbar på Bruket i Fagersta. De har också identiska arbetskläder på sig.

Pelle: Men jag kan avslöja en hemlighet. Ibland när vi har fest med våra nära och kära så klär vi oss så färggrant vi bara kan för att kompensera. Helt crazy färgkombinationer, för att få det ut ur systemet. Sedan är man mogen för ytterligare två år i svart och vitt.

För att förstå Hives måste man förstå deras punkbakgrund i Fagersta. Hela deras identitet och deras regelverk bygger på att de alltid varit outsiders i alla sammanhang. De var outsiders i sin egen hemstad. De var outsiders i nittotalets rockmusik. De klädde inte upp för att passa in – de klädde upp sig för att sticka ut.

Hives bildades 1993 och skivdebuterade 1996 med en EP. 1993 startades även tidningen Pop i Stockholm som fram till sin nedläggning 1999 var Sveriges hippaste musiktidning.

Men Pop skrev inte en enda rad om Hives. Stockholm och Fagersta var och är olika världar. Med huvudstadsregionen var fokuserad på britpop och hiphop, allt det senaste från London och New York, så var det smutsig punk som gällde i Västmanland.

Hives-medlemmarna var inte ens födda när punken var som störst. Men precis som hårdrock blev punken en subkultur som växte sig särskilt stark på landsorten. En musikstil som vägrade dö och ständigt muterades i nya varianter.

Den ledande punkstilen när Hives bildades kallas kängpunk. Musiken utmärks av en speciell trumtakt kallad D-takt. Trummisen spelar extremt snabbt och monotont samtidigt som gitarrerna, oftast två stycken, ligger som en mur ovanför.

Melodin är svår att urskilja och är inte ens särskilt viktig. Ledande band inom kängpunk var Discharge och Exploited. Publiken var klädd i kängor, nedklottrade jackor och försökte medvetet se ut som de inte badat på veckor.

Nicholaus: Vi gillade också Exploited, men gillade Little Richard lika mycket. Det var därför roligt att retas med de mest konservativa punkarna.

Chris: Det var – och är – så mycket regler inom punken. Man söker sig till punk för att man inte passar in någonstans. Men så fort man blir punkare så gör man tvärtom allt för att passa in.

Nicholaus: Alla kängpunkare i Västmanland hade varsin dunk med mäsk med sig. Det skulle stå Discharge på den eller UK Subs, kanske Chaos UK eller Exploited. Bara för att retas skrev man förstås dit ett helt andra otillåtna bandnamn på sin egen mäskdunk.

Chris: Vi gillade redan från början det mer extravaganta.

Nicholaus: Vi byggde bokstavligen allt från grunden och skapade allt själva. Fördelen var att man tvingades tänka själv och bli kreativ. När 14-åringar bygger en replokal så ser den inte ut som replokaler brukar göra. Vi repade jämt.

Vad innebär jämt? Hur många gånger i veckan?

Chris: Alla dagar. Det kunde vara veckor i sträck.

Nicholaus: Vi sov över i replokalen.

Chris: Vi vaknade på morgonen, tog en kaffe och började sedan spela igen. Om det var sommar kanske vi åkte iväg en stund och badade, men sedan var vi tillbaka och spelade igen.

Nicholaus: Vi levde på jordgubbskräm. Att vi levde i vår egen lilla värld gjorde även att vi var tvungna att lära oss stå ut med varandra. När vi bråkade, eller kanske till och med upplöste bandet, så fanns det ingen annan att ta in. Ingen jämnårig spelade i band i Fagersta. Det gick någon vecka, sen var man tillbaka i bandet igen.

Chris: Man såg en kille komma gående i horisonten.

Nicholaus: Fortfarande lite sur.

Officiellt har Hives bara gjort två spelningar i Sverige under 2007, på Storsjöyran i juli och på Way Out West i Göteborg. Men i somras gjorde de även en tredje hemlig spelning i Fagersta.

Joakim Tjelta, bandets alltiallo, fyllde 30. I födelsedagspresent hade han önskat sig att få se Hives 1996. Och det var också precis vad han fick. På Chris Dangerous tomt utanför Norberg klev Hives upp på ett lastbilsflak, som förband till traktens oupptäckta stolthet Double Trouble, och manglade sig igenom ett set exakt som de lät 1996.

Chris: Vi fick plugga gamla kassetter från spelningar och replokalen för att komma ihåg hur vid lät. Satan vad fort vi spelade på den tiden.

Förutom egna tidiga låtar spelade de covers som Bad Brains ”Pay To Come”. Eftersom 1996 var året innan de skaffade sig kostymer var Hives även klädda som de var på den tiden.

Pelle: Typiska skateboardkläder. Korta byxor och T-shirts så långa att de täcker byxorna och gör så att man ser naken ut under.

Nej, Hives hade knappast slagit igenom om Pelle Almqvist fortfarande klätt sig som Fred Durst i Limp Bizkit. Som gage för spelningen fick Hives en platta folköl, precis det gage de skulle fått 1996. Pelle lyckades till och med göra en trovärdig av sitt ”ganska dåliga” mellansnack från 1996.

Första gången Pelle Almqvist stod på scen med ett band var med Hives. Men första gången han uppträdde för en betalade publik var när han sex år gammal sjöng ”Diggi-Loo Diggi-Ley”.

Pelle: Vi mimade till Herreys i källaren. Vi hade hopprep som mikrofoner och tog betalt av våra föräldrar.

Vad som fick honom att upptäcka rockmusik var när storebrodern Niklas kom med en kassett med AC/DC. Niklas är ett och ett halvt år äldre än Pelle. Deras pappa är läkare, numera pensionerad, och deras mamma är lärarinna. Egentligen kommer föräldrarna från Stockholm, men flyttade till Västmanland som en del av gröna vågen.

Under uppväxten slogs bröderna Almqvist lika mycket som Noel och Liam Gallagher.

Pelle: Jag var introvert som barn. Mycket av ens värde om man kommer från Fagersta ligger i om man är bra är idrott. Och jag hatade lagidrott. Det innebar att man i stället fick hitta på sin egen värld. Jag gick omkring och ljög rätt mycket, nästan så att jag trodde på det själv.

Om vad?

Pelle: Det kunde vara att jag kände någon som hade en tiger som husdjur. Eller att jag varit upp på natten och sett en boxningsmatch med Mike Tyson på TV1000, trots att vi inte hade TV1000. Jag levde kvar i min egen värld ända tills vi bildade bandet när jag var 14. Då var det som vi plötsligt bytte roller som bröder. Jag blev extrovert och Niklas blev Tjuren Ferdinand.

När upptäckte du första gången att du var bra som scenartist?

Pelle: Jag var ju allt annat än uppmärksamhetskrävande som barn. Men första gången jag märkte att det fanns underhållningsvärde bortom musiken var när jag började prata mellan låtarna. Jag började med det för att jag var tvungen till det. Vår utrustning de första åren var så dålig att den hela tiden gick sönder. Medan instrument lagades på scen började jag babbla för att det inte skulle bli trist. Allt gick på autopilot. Och så är det fortfarande. Jag förbereder aldrig vad jag ska säga.

Har du någonsin diskuterat scenteknik med andra framstående scenartister du träffat? Som till exempel Mick Jagger?

Pelle: Nej, jag tror på att lära av vad folk gör, inte vad dom säger. När jag träffat Mick Jagger har vi pratat om helt andra saker. Jag vill heller inte ta reda på för mycket om processen. Om man kommer från ett akademiskt hem är ens första impuls att analysera sönder allt man gör. Jag är lite trött på det.

Hives har fram tills i år varit det förmodligen enda bandet på världsnivå som inte haft någon manager. I stället har bandet haft sin kompis, Joakim Tjelta, som började som försäljare av T-shirts, som sin enda länk till omvärlden. Allt annat har de skött själva. Med tanken på att deras gemensamma bolag No Fun AB år 2004, senaste de släppte ett album, hade en omsättning på över elva miljoner kronor är det rätt ett betungande ansvar.

Men som i ett led att inför nya skivan ”The Black And White Album” ompröva eller åtminstone utmana allting de gjort tidigare – ”inte krypa så långt upp i sitt eget arsle” – har nu Hives skaffat en manager. Hives själva beskriver Danny Goldberg som ”en gammal farbror från New York”.

I själva verket är han en av branschens mest respekterade och lade på nittiotalet upp strategin för Nirvana och Beastie Boys. Efter att ha jobbat med tidningar och skrivit boken ”How The Left Lost Teen Spirit” gör Danny Goldberg comeback som rockmanager med Hives som sin viktigaste klient.

Utan Danny Goldberg hade till exempel Hives knappast hamnat i en reklamfilm för Nike och iPod. Eller just nu befunnit sig på en lång turné som förband till Maroon 5. En minst sagt udda kombination. Men studerar turnéplanen förstår man var i lockelsen ligger för Hives. Bandet får spela på ställen Madison Square Garden i New York och Staples Center i Los Angeles.

Pelle: Vi har bestämt oss för att denna höst ska vi testa allt.

Borde ni inte även göra dockor? Som Kiss. Det skulle verkligen passa Hives-konceptet.

Pelle: Man slits alltid mellan två världar. I och med våra punkrötter så slits vi alltid mellan om vi är Crass eller Kiss. Den bakgrunden gör att det blir svårare att släppa sargen. Men är nog lite roligare att vara Kiss än Crass…. Kanske till och med mycket roligare. Så, visst, nog skulle vi kunna göra dockor också. Vi har redan bestämt att vi ska göra pussel.

Pussel? Hur ska de se ut?

Pelle: Bild på oss förstås. Med jävligt mycket vitt och jävligt mycket svart. Omöjliga att sätta ihop.

(slut)

+

Bonusrutor, medlem för medlem:

Howlin’ Pelle Almqvist
Riktigt namn: Pelle Almqvist
Bor: Stockholm
Familjestatus: Separerade i fjol från långt förhållande med Maria Andersson i Sahara Hotnights.
Tre favoritalbum genom tiderna: Saints ”Eternally Yours”, Mitch Ryder And The Detroit Wheels ”Breakout…!!!”, Sonics ”Here Are The Sonics”.

Nicholaus Arson
Riktigt namn: Niklas Almqvist
Bor: Fagersta
Familjestatus: Tvåbarnsfar.
Bandets nestor. På scen nästan lika explosiv som sin lillebror. Det florerade länge rykten om att bandets fiktive låtskrivare Randy Fitzsimmons var en pseudonym för Niklas Almqvist.

Vigilante Carlstroem
Riktigt namn: Mikael Karlsson Åström
Bor: Stockholm
Familjestatus: Tvåbarnsfar.
Gillar femtiotalskultur. Driver affären Karlssons Möbler & Gitarrer på St. Paulsgatan i Stockholm.

Dr Matt Destruction
Riktigt namn: Mattias Bernvall
Bor: Fagersta
Familjestatus: Nygift.
Gillar David Bowie, skogspromenader och amerikansk wrestling. När Hives gästade Timbaland i ”Throw It On Me”, video med kvinnligare brottare, fick Matt Destruction äran att efter inspelningen bli omkringkastad.

Chris Dangerous
Riktigt namn: Christian Grahn
Bor: Norberg
Familestatus: Ett barn.
Vegetarian. Ägare av sex bilar och många motorcyklar. Köper alltid tidningarna Auto Motor & Sport och Automobil. Sponsrar lokal racerförare.