Skivrecensioner, DI Weekend

Neil Young
Titel: Chrome Dreams II
(Reprise/Warner)
Betyg: 2

En stor bångstyrig gris. Det är så Kent-gitarristen Sami Siviö beskriver sitt eget band, men det är en ännu bättre beskrivning av Neil Young. ”Chrome Dreams” från 1976 kunde varit ett av Neil Youngs och rockhistoriens bästa album. I låtlistan ingick ”Powderfinger”, ”Like A Hurricane”, ”Pocahontas”, ”Look Out For My Love” och ”Stringman”. Men den bångstyrige fimpade obegripligt nog hela projektet, lät fyra av dessa fem nämnda klassiker ligga kvar i spiltan, och gav i stället ut den haltande ”American Stars ’n Bars”.

Nya albumet ”Crome Dreams II”, med en titel som kommer att vara obegriplig för de flesta, är välkommet varierad och positiv i förhållande till den olyssningsbara föregångaren ”Living With War”. Men även denna gång är det omöjligt att förstå hur Neil Young resonerat vid urvalet. Albumet öppnar med tre låtar plockade från hans arkiv med outgivna låtar. En av dem, den över 20 år gamla och 18 minuter långa ”Ordinary People”, är så bra att den utklassar allt annat. Missa inte den på iTunes, men hoppa över resten.

Jan Gradvall

Benny Anderssons Orkester
Titel: BAO 3
(Mono Music)
Betyg: 3

Om någon 1977 sagt att Benny Andersson och Björn Ulvaeus 30 år senare fortfarande skulle sälja ut hockeyarenor i Sverige hade ingen haft några invändningar. Men ingen skulle kunnat gissa att de skulle göra det genom att ersätta isen med en lövad dansbana med kulörta lyktor. I kväll bjuder Benny Anderssons Orkester upp till dans i Globen. Nästa fredag flyttar de till Skandinavium.

Björn Ulvaeus är inte med i orkestern, men det är han som skriver texterna. En annan diametral skillnad mot ABBA:s storhetstid på 1970-talet är att det är Björn Ulvaeus som nu tagit rollen som samhällskritisk proggare. Nya låten ”Bonde söker fru”, som framförs av Tommy Körberg, är en attack på dokusåpor som ”Big Brother” så giftig att man kan tro att är Sillstryparen som gjort comeback. ”En tönt klär av sig naken/ Sätter snurr på själva saken/ Ja, då har den usla smaken/ Sprängt barriären”.

Melodierna på ”BAO 3” präglas av samma glimrande musikalitet och smittande spelglädje som på de två föregångarna. Nytt denna gång är att fiolerna hamnat i bakgrunden för tubadominerade blåsarrangemang av närmast östeuropeisk karaktär. Om Benny Andersson läser det här: köp albumet ”Gulag Orkestar” med enmansorkestern Beirut. Där öppnar sig ännu en dörr i östlig riktning.

Jan Gradvall

Dave Gahan
Titel: Hourglass
(Mute/EMI)
Betyg: 1

Under The Clashs sista ovärdiga år försökte Joe Strummer ersätta sina sparkade kollegor med unga musiker som kläddes upp i exakt samma kläder. Resultatet både såg ut och lät som scener från en The Clash-maskerad. Depche Mode-sångarens Dave Gahan andra soloalbum för tankarna just till The Clashs sista album ”Cut The Crap”.

På bilderna till innerkonvolutet omge sig Dave Gahan av unga musiker som, särskilt genom Anton Corbijns svartvita foto, är till förväxling lika de Depeche Mode-kollegor som inte längre är hans vänner. Musiken låter som ett coverband som spelar Depeche Mode-låtar. Det är förmodligen vad många fans vill höra, men det finns inte spår av låtskrivaren Martin Gores visioner och strävan att hela tiden föra musiken framåt.

Jan Gradvall

Robert Plant & Alison Krauss
Titel: Raising Sand
(Rounder/Universal)
Betyg: 3

I dag är det exakt en månad kvar till årets mest omtalade konsert: Led Zeppelins återförening i London 26 november. Med tanke på fiaskot förra gången Led Zeppelin förra gången återförenades är det knappast någon tillfällighet att Robert Plant just nu släpper ett album som påminner om att han har en framtid bortom den konserten. När Led Zeppelin spelade på Live Aid 1985 lät det så anskrämligt illa att bandmedlemmarna själva, på klassiskt Stalin-manér, retuscherat bort framträdandet från historien. Led Zeppelin är inte ens onämnt på den DVD-box från ”Live Aid” som gavs ut häromåret.

Men det här albumet låter alldeles utmärkt. Tillsammans med bluegrassdrottningen Alison Krauss har den evigt långhårige Robert Plant vaskat fram guldkorn av utpräglat amerikanska låtskrivare som Gene Clark, Townes Van Zandt och Tom Waits. Med hjälp av producenten T Bone Burnett (”O’ Brother Where Art Thou?”) förvandlas allt till sparsamt arrangerade, midnattsblå ballader som vajar likt kaktusar i ökenvind och för tankarna till Chris Isaaks finaste inspelningar.

Jan Gradvall

+

Veckans 3 MP3

Captain Beefheart, ”Too Much Time”
Vad är oddsen för att en av historiens finaste soullåtar ska finnas gömd på ett album av Captain Beefheart? Albumet ”Clear Spot” från 1972 är Kapten Biffhjärtas mest lättillgängliga och låter chockerande bra när man spelar det i dag.

Aretha Franklin, ”My Way”
En låt man trodde var helt sönderspelad får nytt liv tack vare Aretha Franklin. Låten spelades in 1970, endast ett halvår efter Frank Sinatras version, men gavs aldrig ut. Nu återutgiven på nya dubbel-CD:n ”Rare & Unrealeased”.

Durutti Column, ”Otis”
Inspirerad av Ian Curtis-filmen ”Control” har jag grävt djupt i Factory Records arkiv och återupptäckt gitarristen Vini Reillys. Moby byggde en hel karriär på stämningen i den här Otis Redding-samplande låten.