På drift i ett halvt sekel
”On The Raod” handlar inte om femtiotalet eller ens om att leva luffarliv. Men myten har sprungit ifrån Jack Kerouac. Från Sydsvenskans kultursida 8/11.
På drift i ett halvt sekel
Text: Jan Gradvall
Det är många författare som fått uppleva hur deras personlighet och privatliv med tiden blivit sammanblandade med deras verk. Men Jack Kerouac kan vara den första författare som också blivit en livsstil.
Det italienska modemärket Hogan lanserar i höst ”The Jack Kerouac Project”. På tidningen Cafés modeblogg kunde man nyligen läsa om denna nya klädkollektion som ”inspirerats av beatikonen”. Café skrev: ”Hogan kallar stilen för nomad preppy och har tagit fram en skinnjacka i tre olika färger, ett par väskor, kängor och Converseliknande sneakers”.
Denna höst är det många som vill tjäna pengar på Jack Kerouac. I samband med 50-årsjubileet av ”On The Road” satsar den amerikanska bokbranschen just nu på över ett halvdussin olika utgåvor, snygga volymer som den moderne preppynomaden kan stoppa i sin handväska.
The Library of America ger denna vecka ut ”Jack Kerouac: Road Novels 1957–1960”, en samlingsvolyum som understryker att allt läsbart som Jack Kerouac (1922-1969) skrev gavs ut under fyra komprimerade år. Han dog 47 år gammal, i sviterna av alkoholism, men lågan brann ut redan nio år tidigare.
Förutom ”På drift” rymmer den amerikanska samlingsvolymen även ”Dharmagänget”, ”De underjordiska” och ”Järnvägen Jorden”. Den sistnämnda en bortglömd bok som Bakhåll gav ut på svenska 1997.
Mest uppmärksammad av höstens nya Jack Kerouac-utgåvorna är ”On The Road: The Original Scroll”. Romanen gavs ut 1957, men Jack Kerouac skrev enligt legenden boken redan 1951 under en tre veckor lång, amfetamindopad maratonsession i en lägenhet på West 20th Street i New York.
För att slippa byta papper i skrivmaskinen skrev han på en rulle med telegrafpapper. (I själva verket åtta olika rullar som han sedan tejpade ihop.) Något som nu ges ut som beatgenerationens egen motsvarighet till dödahavsrullarna.
Vad legenden dock glömt bort är att den första versionen var ett utkast, inte en färdig roman. Som Truman Capote sade om Kerouac: ”That’s not writing, that’s typing”.
Det krävdes många omskrivningar och många års hårt och ensamt och nyktert och oromantiskt skrivbordsarbete innan det slut blev det mästerverk det blev.
Det är just den bilden av Jack Kerouac, den ensamma och stillasittande författaren, som under det gångna halvseklet tynat bort. Eller åtminstone kommit rejält på drift.
Precis som James Dean, Jim Morrison och Che Guevara har Jack Kerouac i dag blivit ett ansikte på en T-shirt. En ölfläckad T-shirt buren av en ryggsäcksluffare som vrålar om att livet är ungt och att man ska ooa hela natten.
Ett utdrag från ”På drift” har gång på gång citeras: ”De enda människorna för mig är de galna, de som är galna i att leva, galna i att prata, galna i att bli frälsta, med en glupande hunger efter allt på en gång, de som aldrig gäspar eller ägnar sig åt vardagligt småprat, utan brinner, brinner som fantastiska gula fyrverkerier och exploderar som spindlar tvärs över stjärnorna.”
Många som aldrig läst Kerouac baserar antagligen sin uppfattning om honom på just det citatet. Den unge vilde mannen som festade oavbrutet och körde kors och tvärs över USA med plattan i botten, en cigg i munnen och en skinnjacka slängd över axeln.
När man bläddrar tillbaka i ”På drift”, eller allra helst i det amerikanska originalet ”On The Road”, tonar det fram en helt annan bild. Bilden av den blyge killen som stod bredvid och iakttog och sedan gick hem och levde ut framför sin skrivmaskin.
Det bevingade citatet är ryckt ur sitt sammanhang. I själva verket är det hämtat från det melankoliska stycke när berättarjagets vilde kompis Dean Moriarty (Neal Cassady) träffar Carlo Marx (Allen Ginsberg). Medan deras energifält möts står Sal Paradise (Jack Kerouac) bredvid och känner sig färglös och hopplöst tråkig. Han inser att han kommer att se väldigt lite av dem framöver och beskriver hur de springer i väg från honom.
”They rushed down the street together, digging everything in the early way they had, which later became so much sadder and perceptive and blank. But then they danced downed the streets like dingledodies, and I shambled after as I’ve been doing all my life after people who interest me, because the only people for me are the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk…”
Vad som hänt under 50 år är att myten har förväxlat Jack Kerouac med Neal Cassady. Medan Neal Cassady var den som exploderade som ett gult fyrverkeri stod Jack Kerouac kvar på gatan och gick sedan hem och skrev en bok.
I ett minnesprogram om Lars Forssell, som SVT sände efter hans död i somras, talade Lars Forssell om att nästan alla konstnärer han känt i själva verket var mycket blyga och ensamma människor.
Ett av exempel var Evert Taube som, enligt Forssell, var en tillbakadragen person som mest av allt satt ensam hemma och skrev. Den glade gamängen uppstod när först publiken och sedan Taube själv sammanblandade verken med privatpersonen.
Eller titta på Ulf Lundell som döpte sin debutroman ”Jack” just efter Jack Kerouac. Träffar man Ulf Lundell vid sidan av scenen är det snarast hans blyghet man tänker på. Men Ulf Lundell har hittat ett unikt sätt att både behålla kakan och äta den. Vid skrivmaskinen är han Jack Kerouac, på scenen är han Neal Cassady.
Hur gammal var jag när jack läste Kerouac första gången? Jag tror jag var 17 eller 18 och jag upptäckte honom definitivt tack vare Lundell. Efter att jag sträckläst ”Jack” slukade jag även ”På drift” och ”Dharmagänget”.
Troligen är det även i den åldern som Kerouacs böcker kan träffa en som hårdast. Det går inte att vara det minsta cynisk om man ska läsa Kerouac.
Om en ny generation läsare ska kunna bli intresserade av Kerouac är det också sannolikt nödvändigt att frikoppla honom från den motorburna femtiotalsmyten. Det säger en del att journalisten John Lelands nya bok om Kerouac fått titeln ”Why Kerouc Matters”. De flesta unga i dag utgår från att Kerouac inte angår dem.
Men att döma av ett utdrag från Einar Heckschers kommande nyöversättning av blir man orolig över att Jack Kerouac tvärtom permanent kommer att parkeras i femtiotalet.
Norstedt ger nästa sommar ut ”På drift” i den första svenska översättningen sedan 1959. I ett utdrag som publicerats i Riksettan, ”en tidskrift om bilens guldålder”, använder Heckscher formuleringar som ”vilken drömkärra”, ”truten gick på oss hela natten” och ”nähä, tji fartmätare, nähä”
Ett annat exempel: ”Ingen kille i Amerikas Förenta Stater kan nånsin ha tatt sej igenom så mycket krångel och knas bara för att kolla in en match!”.
Stundtals undrar man om Nacka Skoglund skrivit boken. Norstedts påpekar dock att det utdrag som publicerats i Riksettan var helt oredigerat och inte behöver vara representativt för slutresultatet.
Vad som ändå förblir så gripande med Keroucs ”På drift” är att den precis som Hemingways ”Och solen har sin gång”, och väldigt få andra böcker, fångar känslan av att världen fortfarande är ung.
”På drift” handlar inte om femtiotalet eller ens om att leva luffarliv. Vad den handlar om är tron på att det är möjligt att leva livet i presens.
(slut)