Krönika, Dagens Industri
Weekend 18 maj
Krönika
Jan Gradvall
Som bevakare av populärkultur och media får jag ofta frågan: ”Vad ska jag inte missa den här helgen för att hålla mig ajour?”. I dag är det lätt att svara, precis det som är varje gång det är premiär på en ny film av David Fincher. Gå på bio och se ”Zodiac”. Ingen filmregissör har rent visuellt fångat och påverkat samtiden som David Fincher.
David Fincher, född 1962, började som assisterande kameraman i filmer av Steven Spielberg och George Lucas. Hans första egna produktioner var rockvideor. När MTV för ett antal år sedan rankade tidernas bästa rockvideor var fem av de 50 översta på listan regisserade av David Fincher. Det svartvita mästerverket till Madonnas ”Vogue” kom tvåa efter Michael Jacksons ”Thriller”.
Vill man förklara övergången mellan 1980-tal och 1990-tal för efterföljande generationer kan man visa två videor av David Fincher från 1990. Dels just Madonnas ”Vogue”, dels George Michaels ”Freedom 90” där mikrofonen överlåts till de tre supermodellerna Naomi Campbell, Linda Evangelista och Christy Turlington
David Finchers första egna långfilm, ”Alien 3” från 1992, räknas som hans enda misslyckande. Fincher bråkade konstant med filmbolaget Fox under inspelningen. Men redan i den underskattade ”Alien 3” finns allt det som blivit David Finchers signum. Paranoia. Domedagsstämning. Besatthet. Och allt så snyggt filmat att man som tittare nästan längtar till sin egen undergång.
”Seven” från 1995 har blivit en modern klassiker. Två detektiver, spelade av Brad Pitt och Morgan Freeman, jagar en seriemördare. Ösregnet är konstant. Många av scenerna bränner sig fast permanent på näthinnan. ”Seven” är en utveckling av 1940-talets film noir. Finchers moderna variant har börjat kallas för neo-noir.
Titeln på ”The Game” från 1997 är väl vald. Tittaren luras lika mycket som finansmannen Michael Douglas gör i huvudrollen. Hans bror, spelad av Sean Penn, överraskar honom inför 40-årsdagen med att anlita en firma som anordnar karaktärsdanande rollspel. Det känns inte som en tillfällighet att ”The Game” hade premiär tio år efter den svarta måndagen på Wall Street 1987.
”Fight Club” från 1999 tillhör allmänbildningen att ha sett. En uppgörelse med konsumtionssamhället med syfte att lämna blåmärken på tittaren. David Fincher fångar humorn och paranoian i Chuck Palahniuks roman. Brad Pitt och Edward Norton gör sitt livs roller.
”Panic Room” från 2002, där Jodie Foster är instängd i ett hus, är en mer konventionell popcornfilm. Men även här lyser Finchers signum igenom. Vad vi än köper så kan vi inte köpa oss total trygghet.
David Finchers nya film ”Zodiac”, som har biopremiär i dag, handlar om den verkliga seriemördare, The Zodiac Killer, som lamslog norra Kalifornien i slutet av 1960-talet. Den som väntar sig action kommer att skruva på sig under filmens nära tre timmar. Vad David Fincher i stället levererar är en bländande skickligt gjord pastisch på ”Alla presidentens män”. Det handlar om långsamt, långsamt, långsamt letande efter fakta.
Trots att ”Zodiac” utspelas mellan 1968 och 1978 lyckas David Fincher återigen fånga något väsentligt i samtiden. En amerikansk kritiker kallade ”Zodiac” för en allegori över livet i informationsåldern. Filmen handlar om förgörande besatthet. Tron på att en dag kunna lägga hela pusslet.
(slut)
GRADVALLS VAL
KONST
Matthew Barney, ”No Restraint” (DVD, amerikansk import). Dokumentär om briljante konstnären Matthew Barneys senaste projekt. En japansk valtrålare fylls med två ton flytande vaselin. Hans fru Björk är med på båten.
HYRFILM
”Children Of Men”, hyrfilmspremiär på onsdag. En av de senaste årens bästa filmer. Mexikanen Alfonso Cuarón realiserar PD James dystoptiska framtidsvision av ett England där ingen längre kan få barn.
HYRFILM
”The Departed”. Finns att hyra sedan i förrgår. Martin Scoreses film får en ny undertext sedan han i en intervju sagt att filmen är hans skildring av Amerikas utveckling efter 11 september. ”Vi befinner oss i ett moraliskt Ground Zero.
+
BONUS NR 1:
David Byrne har i en låt av Talking Heads sjungit: ”Heaven is a place where nothing ever happens”. Med tanke på det är det i dubbel bemärkelse relevant att kalla filmen ”Mutual Appreciation” för en himmelsk upplevelse.
Det händer absolut ingenting i filmen. Och precis däri ligger filmens charm.
I senaste numret av Esquire utnämner journalisten och författaren Chuck Klosterman den unge amerikanske filmaren Andrew Bujalski till sin favoritregissör tillfället.
Andrew Bujalskis senaste film, ”Mututal Appreciation”, gjordes redan 2005 i USA men kommer först nu till Europa. Biopremiär i England förra veckan. Någon svensk biopremiär är tyvärr inte fastställd men filmen går nu att köpa som amerikansk DVD.
”Mutual Appreciation” handlar om en ung rockmusiker, spelad av Justin Rice från Bishop Allen, som är precis så världsfrånvänd och självupptagen som man är i övergångsperioden mellan ung och vuxen, mellan projekt och karriär.
Hans pappa ringer och är orolig över sonens framtid. De telefonsamtalen är det mest dramatiska i filmen. I övrigt händer just – ingenting. ”Mutual Appreciation”, med sitt korniga svartvita foto och halvimproviserade dialog, är som en yrvaken version av John Cassavetes ”Skuggor av Manhattan”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
”För den som lever på minnen blir livet bara längre och längre” Med den undertexten, handskriven i botten på ett svartvitt collage föreställande en man med ett huvud som håller på att tyna bort, introducerade sig Jan Stenmark i boken ”Detta har hänt” för 17 år sedan.
Sedan dess har vi kunnat följa Jan Stenmark varje vecka på Aftonbladets kultursidor. Utrivna fotografier från tidningar från 1940-talet och 1950-talet får en ny innebörd genom kommentarer som är för intelligenta för att enbart kunna beskrivas som ironiska. Stenmarks collage är som termiter för bilden av det svenska folkhemmet.
Jan Stenmarks två första och sedan länge utgångna böcker, ”Detta har hänt” (1990) och ”Det började med fåglar” (1992), kommer nästa vecka i en tjock fin samlingsvolym på Kartago som fått namnet ”Storpack”.
Den 11 augusti är det även premiär på en omfattande Jan Stenmark-retrospektiv på Kulturhuset i Stockholm.
Jan Gradvall