Förflyttningen av fokus från verk till person

Uppmärksamheten i media i dag riktas i första hand mot artisters och författares privatliv, inte om det liv han/hon skapar i sina verk; det som skapande faktiskt handlar om. Krönika i Dagens Industri Weekend 20/4.

Weekend 20 april

Krönika

Jan Gradvall

På torsdag kommer ett nytt nummer av tidningen Vi. Enligt den förhandsreklam som finns i senaste numret satsar Vi på en stor intervju med Robert Gustafsson. Tidningen skriver: ”Alla har vi sett och skrattat åt Robert Gustafssons knäppa figurer. Men Vi har bestämt oss för att tala allvar med Sveriges roligaste man”.

Jag har inte läst numret. Det är säkert bra. Vi är en kvalitetstidning som lyft sig ytterligare det senaste året. Men just den vinkeln på Robert Gustafsson är ett typexempel på ett samtida missförstånd som blir alltmer utbrett. Det man tror är den udda och avslöjande vinkeln är i själva verket den mest förutsägbara och ytliga.

Jag har läst och sett många, många intervjuer om Robert Gustafsson. Alla har haft just den vinkeln: ”Men vem är han egentligen?”. Däremot har jag aldrig hört något ställa frågor till Robert Gustafsson om det som faktiskt är hans yrke. Hantverket bakom humorn. Hans oöverträffade sätt att fånga en karaktär. Hur han faktiskt arbetar. Timmarna framför spegeln och videon.

Den verkligt oväntade och intressanta vinkeln på en Robert Gustafsson-intervju vore i stället att prata humor med Sveriges roligaste man.

Ett annat exempel på en medial person som alltid får frågor om allt annat än sitt yrke är Madonna. Jag har läst om Madonna i 25 år, men jag har fortfarande inte läst en enda intervju som förklarar hennes skicklighet som musiker. Alla frågar bara om hennes privatliv. Eller hur det är vara superstjärna.

Samma angreppssätt användas också alltid när det gäller författare. Uppmärksamheten i media i dag riktas i första hand mot författarens privatliv, inte om det liv han/hon skapar i sina böcker; det som författande faktiskt handlar om.

Följaktligen är det i dag fler som förknippar Hemingway med elefantjakt i Afrika än med en blyg och hårt arbetande person framför en skrivmaskin. Någon som ägnade större delen av sina arbetsdagar åt att sitta och flytta runt kommatecken för att göra språket så effektiv och vackert som möjligt.

Förflyttningen av fokus från verk till person är en del av en större samtida trend som går igen i alla områden. Från dokusåpor till memoarer. Snart handlar allt om ”Based on a true story”. Och vi glömmer bort vad som faktiskt gör författaren till författare, musikern till musiker, komikern till komiker.

I boken ”Feel”, en närstudie av popstjärnan Robbie Williams, skildrar journalisten Chris Heath hur världspressen dagligen följer varje steg som superstjärnan tar. Tidningar och media lägger enorma resurser för att få en inblick i vad Williams gör och hur han lever. Alla vill ha svar på frågan: ”Hur mår Robbie Williams egentligen?”

Det märkliga är dock, som Chris Heath konstaterar i boken, att ingen av dessa tidningar kommit på det allra bästa sättet att få reda på något om Robbie Williams. Att i stället lyssna ordentligt på hans skivor. Att ta del av det han skapar.

I sällsynt självulämnade låtar som ”Feel” blottlägger Robbie Williams sina innersta tankar på ett sätt som pratshowvärdar och tidningar bara kan drömma om.

Men ingen journalist tänker på den möjligheten. Det är fullt upptagna med att campa utanför stjärnans hus för att få en skymt av ”människan bakom masken”.

(slut)