Krönika, Dagens Industri

Weekend 13 april

Krönika

Jan Gradvall

Vad är det som gör att svensk popmusik på engelska i slutänden ändå alltid låter svensk? Årets mest framgångsrika engelska popdebutant, Mika, intervjuades häromveckan i Svenska Dagbladet. Mika berättade att han är en stor beundrare av svensk pop just för att alla svenska artister, från ABBA och Per Gessle till The Knife och BWO, alltid fokuserar på melodierna. Mika: ”Jag har frågat en massa svenskar om varför just svensk pop är så melodibaserad, men ingen har riktigt kommit med ett bra svar”.

För att ge ett fullständigt svar till Mika får man gå tillbaka till den 5 maj 1961. Det var då Sveriges Radio, som ett svar på Radio Nords piratsändningar, startade en tredje radiokanal. En kanal med att syfte att spela populärmusik. Den som fick order av kommunikationsdepartementet att genomföra projektet var radions dåvarande underhållningschef, Tage Danielsson. Ja, den Tage Danielsson. Det var också han som myntade namnet Melodiradion.

All den svenska popmusik vi hör i dag är präglad av arvet från Melodiradion. I riksdagsbeslutet från 1961 om den nya tredje kanalen inskrevs att ”svensk underhållningsmusik skall prioriteras, med tonvikt på svensk egenart”. Radioproducenterna löste uppdraget genom att blanda ut de senaste poplåtarna med visor, polskor, skillingtryck, gammal schlager och väldigt, väldigt mycket Evert Taube.

Alla som växte upp i Sverige på 1960-talet och 1970-talet minns Melodiradions minsta sagt eklektiska mix av musik. Den som slog på radio på den tiden kunde höra Beatles följt av Ulla Billqvist följt av ett revynummer från 1930-talet följt av ”Calle Schewens vals” följt av The Glenn Miller Orchestra följt av ”Gärdebylåten”.

Någon radiokanal som enbart spelade popmusik fanns inte. Kommersiella radiostationer tilläts inte i Sverige förrän 1985. För alla vi som växt upp med Melodiradion har därför den svenska visskatten och folkmusiken smugit sig in genom bröstmjölken, genom mjölkpaketet på frukostbordet där transistorradion stod påslagen.

För vissa, som Björn Ulveaus och Benny Andersson, har svensk folkmusik varit en uppenbar influens. Björn spelade visor med Hootenanny Singers åren innan ABBA, Benny har ägnat åren efter ABBA till att gräva djupare i den källan. Men för de flesta andra svenska popmakare, från Per Gessle och Kent till The Ark och Anna Ternheim, har påverkan från visor och folkmusik skett mer omedvetet. Men avtrycken finns där. Musiken kännetecknas av tydliga och självständiga melodier, starka som furu, med drag av vemod som kan härledas tillbaka till fiolbaserad spelmansmusik och akustiska visor.

Ett kortare svar på Mikas fråga om hemligheten med de starka svenska melodierna är att spela upp Sofia Karlssons nya album ”Visor från vinden”. En hyllning till all den musik som Melodiradion en gång stod för. Evert Taube, Dan Andersson, Carl Michael Bellman, Fred Åkerström, Thorstein Bergman, Alf Hamble.

Visor från den vind där Sofia Karlsson hittade de gamla vinylskivor som inspirerat henne. Men också visor från den vind som aldrig slutat vina genom den svenska pophistorien.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

TV

”The Riches”. Amerikanska TV-kanalen FX, som tidigare gjort ”The Shield” och ”Nip/Tuck”, har gjort en totalt oförutsägbar serie om vår tids resande eller luffare. I huvudrollen en briljant Eddie Izzard. Vilken svensk kanal hinner först?

TRAILER

”Grindhouse”, som hade premiär i USA i fredags, samlar två olika två B-filmer av Tarantino och Rodriquez under samma biotak. Trailern är en elegant pastisch på 70-talets bioprojektioner med brus, skakningar och smältande filmremsor.

SAJT

www.beerlauncher.com. Amerikansk student har uppfunnit ett kylskåp, styrt av en fjärrkontroll, som kastar kalla öl till dig i soffan. Vad säger Nobelkommittén? Givetvis har det unga geniet redan varit gäst hos Letterman.

+

BONUS NR 1:

Nittiotalet präglades av en engelsk våg kallad britpop. Band som Blur och Oasis återupplivade den Union Jack-viftande euforin från sextiotalets Carnaby Street. Tony Blair och ”New Labour” var inte sena att surfa på vågen. Blair använde flitigt uttrycket ”Cool Britannia” när han kom till makten, en parafras på den patriotiska sången ”Rule Britannia”.

När Vanity Fair gjorde ett helt temanummer 1997 kallat ”Cool Britannia”, med Liam Gallagher och Patsy Kensit på omslaget, blev det början till slutet. Året efter konstaterade att The Economist att ”many people are already sick of the phrase”.

Men nu, nästan tio år senare, börjar uttrycket spridas igen. Denna gång gäller den patriotiska yran inte britpop utan britfilm. Om man får tro engelsmännen själva är engelsk film just nu lika vital som den engelska popmusiken var för tio år sedan.

I dag är det svensk biopremiär för ”Hot Fuzz”, årets stora filmsuccé i England. ”Hot Fuzz” har hittills spelat in över 20 miljoner pund enbart i England. Duon bakom filmen, regissören Edgar Wright och komikern Simon Pegg, låg bakom den oemotståndliga zombiekomedin ”Shaun of the Dead” från 2004, en film som The Guardian kallar starten på ”the britfilm bonanza”.

Men kommer verkligen britfilm att ta över Sverige på samma sätt som britpop? Efter att ha sett ”Hot Fuzz” är svaret – nej. Det är en snygg polisfilmpastisch, jämförbar med Josef Fares ”Kopps”, men samtidigt lika lokalt förankrad. En stor del av humorn i ”Hot Fuzz” fastnar någonstans halvvägs över engelska kanalen.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Ett av världens bästa radioprogram har blivit TV-program. ”This American Life” har sänts från Chicago sedan 1995. Programledaren Ira Glass sätter historieberättande i fokus. Ira Glass själv och inbjudna författare som David Sedaris och Sarah Vowell berättar historier från amerikansk vardag. ”This American Life” har under åren spritt sig över världen genom Internet och CD-skivor som utmärkta ”The Best of ’This American Life’” (Rhino).

Nu har ”This American Life” även blivit ett TV-program. Programmet sänds sedan fyra veckor tillbaka på amerikanska kabelkanalen Showtime. Ira Glass inleder bakom sitt skrivbord, ett skrivbord på som på Monty Python-vis är utplacerat mitt ute i naturen. Men i övrigt är upplägget detsamma som i radio: hjärtskärande historier och vardagsreportage. Skillnaden att berättandet nu sker lika mycket med bilder som ord.

Showtime har lagt ut TV-programmen av ”This American Life” gratis på nätet, dock tyvärr endast tillgängligt för amerikanska nätanvändare. Men i Sverige går programmen enkelt att ladda ned – förvisso olagligt – via fildelningssajter. Det går även att se klipp från TV-programmet och lyssna på radioprogrammet på sajten Thislife.org. Radioupplagan av ”This American Life” finns också som gratis podcast.

Jan Gradvall