Krönika, Dagens Industri

Weekend 9 mars

Krönika

Jan Gradvall

Det behöver inte vara så kallat tunga och viktiga böcker som ger de största insikterna om samtiden. Chuck Klostermans bok ”Killing Yourself To Live: 85 procent av en sann historia” (Damm), som nästa vecka ges ut på svenska, är en av de mest lättviktiga men också insiktsfulla böcker jag läst.

Amerikanske rockjournalisten Chuck Klosterman har rest runt genom Amerika och besökt olika platser där kända rockstjärnor dött. Det är den yttre handlingen. Men den mest spännande resan i boken är den som sker i Klostermans eget huvud.

Inte sedan Douglas Couplands och Nick Hornbys första böcker har någon skildrat populärkulturella fenomen så smart, elegant och roligt.

”Killing Yourself To Live” inleds med att Klosterman står och väljer framför sin skivsamling. Vilka av sina 2 233 CD-skivor han äger ska han egentligen ta med sig i bilen på denna reportageresa genom Amerika? Han bestämmer sig för att enbart ta med de skivor som är helt nödvändiga. Därefter gasar han i väg med 600 CD-skivor i bakluckan. Bland dem alla 26 album med Kiss.

Chuck Klosterman har i en intervju kallat samtida kritiker för ”personer som lever på att recensera sin post”. Elakt men smärtsamt träffande.

Aldrig tidigare i historien har det recenserats så mycket som i dag. Varenda tidning, från dagstidningar till månadsmagasin, har en liten recensionsavdelning där man skriver om de nyheter som – precis som Klosterman säger – kommit med posten.

Men vad får man egentligen för bestående insikter av allt detta snabba och därmed oundvikligen ytliga recenserade? Det är först när man läser Chuck Klostermans närmast bisarrt djuplodande analyser av sina gamla favoritalbum, skivor han spelat tills han kan dem utantill, som man inser vilken spännvidd det kan finnas i ordet popkritik.

Chuck Klosterman konsumerar inte skivor, böcker och filmer för att sedan kunna ställa dem i bokhyllan. Han använder dem som analysunderlag för att kunna försöka förstå sig själv men också sin samtid.

Chuck Klosterman, född 1972, har gett ut fyra böcker. ”Killing Yourself To Live” är den tredje. Debuten ”Fargo Rock City” från 2001 handlar om hans uppväxt som rödblond och korthårig hårdrockfanatiker i Wyndmere, North Dakota. En by med 498 invånare som fick närliggande Fargo, känt från bröderna Coens långfilm, att nästan framstå som en storstad.

Den eviga outsiderposition som därmed grundlades – både geografiskt och kulturellt – är grunden till allt som Chuck Klosterman skriver. Han har sagt i en intervju: ”Det är svårt att bo i North Dakota och vara elitist. Du blir van vid tanken på att det kan finnas värde i saker som många andra kulturkritiker inte skulle betrakta som värdefulla”.

Medan kulturkritik i dag blivit en tävling i god smak återkommer Klosterman ständigt till vad han lärt sig av att lyssna hundratals gånger på sina kassettband med evigt ocoola hårdrockband som Poison och Def Leppard. Han har aldrig ens ägt en vinylskiva. Bara kassetter och CD-skivor.

Kanske är det också därför man som läsare aldrig känner sig dum eller utanför i sällskap med Klosterman. Hans sätt att berätta om världen är lika inbjudande och lärorikt som inslag i radioprogrammet ”Godmorgon Världen”.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

BLOGG

Markus Kyléns TV-blogg på Café.se. Beviset på att bloggar kan vara lika journalistiska som artiklar. Nyligen en intervjuserie med inköparna på alla svenska TV-kanaler och deras arbetsmetoder.

ROMAN

Sigge Eklund, ”Varulsvalsen” (Bonniers). Hypnotisk skildring av en familj som blir meddragen i en närståendes drogmissbruk. Språkligt totalt annorlunda än ”Det är 1988 och har precis börjat snöa” men lika välskriven.

SAJT

Cooperativemusic.com. Några av branschens mest intressanta skivbolag, bland dem Setanta, Luaka Bop och City Slang, har börjat dela ut låtar gratis på nätet. Låtarna ligger ute endast en vecka. ”You snooze, you loose".

+

BONUS NR 1:

Allting gagnades inte av att det kalla kriget tog slut. Genren spionfilmer har till exempel aldrig riktigt återhämtat sig.

För den som alltid varit svag för denna genre är ”Den innersta kretsen”, biopremiär i dag, en given biobiljett. Från att funnits med i förhandssnacket inför Oscargalan fick till slut Robert De Niros film orättvist nog inte en enda nominering.

Det är inget mästerverk, men det är Robert De Niros bästa film hittills som regissör. En film han kämpat nio år med att få genomföra. Själv gör han bara ett minimalt inhopp som skådespelare och ger i stället huvudrollen till den kroniskt underskattade Matt Damon, lysande som inbunden och självutplånande plikttrogen CIA-agent.

”Den innersta kretsen”, i original ”The Good Shepherd”, börjar 1961 under Kubakrisen men handlingen nystar sig sedan tillbaka till andra världskrigets utbrott och upplösning. Här finns alla de spänningar mellan öst och väst som präglade efterkrigstiden, allt det som gav James Bond en karriär.

Men ”Den innersta kretsen” är ingen actionfilm, utan en långsam, nästan tre timmar lång och mentalt utmanande spionhistoria som snarare för tankarna till John Le Carré. Ingen vet till slut vem som är mullvad.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Det är inte bara amerikanska filmer som blir långkörare på biograferna. Fyra månader efter premiären hänger den tyska filmen ”De andras liv” fortfarande kvar på repertoaren i Stockholm. På onsdag släpps nu denna oförglömliga uppgörelse med Stasi-eran i DDR som hyrfilm.

Hemma i Tyskland vann ”De andras liv” sju Lola-statyetter i fjol, den tyska motsvarigheten till Oscar. Nyss vann filmen även en Oscar som bästa utländska film samt belönades med svenska Guldbaggen i samma kategori.

Anmärkningsvärt nog är den extremt drivna filmen både en lågbudgetfilm (1,7 miljoner Euro) och en debutfilm. Den drygt två meter långe 33-åringen Florian Henckel von Donnersmarck började arbeta med filmen under sin tid som filmstudent i München.

Han fick idén när han låg på golvet och lyssnade på Beethoven. Han kom ihåg att Lenin sagt att han inte kunde lyssna på Beethovens ”Apassionata”: musiken berörde honom så mycket att han var rädd för att bli för vek för att kunna göra revolution.

Utifrån det minnet byggde Florian Henckel von Donnersmarck upp historien om Stasi-officeren som avlyssnar den berömda pjäsförfattaren och hör hans pianospel genom golvet.

Jan Gradvall