Sophies val
Om Sophie Zelmani varit man och medelålders hade hon kallats för Sveriges Leonard Cohen. Intervju från Dagens Nyheter 6/2.
Sophie Zelmani
Text: Jan Gradvall
Sophie Zelmani vänder ut och in på betydelsen av ordet känd. Under tolv år har hon varit en av Sveriges mest framgångsrika artister. De sex album hon gett ut har i snitt sålt 100 000 exemplar.
Ändå är det nästan ingen av hennes lyssnare som vet något om henne som person.
Skygga författare som Thomas Pynchon och JD Salinger har försökt skydda sig genom att vägra ställa upp för vare sig fotografer eller journalister. Men det har inte minskat utan snarare ökat intresset för deras privatliv.
Sophie Zelmani använder en mer raffinerad metod. Hon ställer upp på intervjuer – men hon säger ingenting i dem.
Efter genombrottet 1996 var Sophie Zelmani gäst i Tomas Tengbys dåvarande pratshow på SVT. Enligt legenden, nu för evigad på nätuppslagsverket Wikipedia, uttalade hon endast två ord under intervjun.
Enligt en som jobbade med programmet är det något överdrivet. ”Hon svarade på alla frågor men aldrig längre än med en mening.” Hur som helst gav det önskat resultat: sedan dess har Sophie Zelmani fått vara i fred från TV.
Inför hennes nya album album ”Memory loves you”, som ges ut i morgon, har Sophie Zelmani ställt på en intervju på en engelskspråkig fansajt. Zelmani får frågan: ”Would you please tell us about the new songs?” Svaret blir: ”Jag är ledsen, men jag inte tala om mina sånger. De är på sätt och vis mina hemligheter.”
Jag gjorde den allra första intervju med Sophie Zelmani. Det var 1995, Sophie hade fyllt 23. Hon hade ännu inte gett ut någon skiva men jag hade fått höra demon till en fantastisk liten låt som hette ”Always you”, en låt som blev så populär att den två år senare användes i ljudspåret till Julia Roberts-filmen ”Min bäste väns bröllop”.
Hon berättade då att hon aldrig hade köpt en skiva. Däremot hade hon lyssnat väldigt mycket på radio under sin uppväxt. Först när det var dags att spela in en skiva blev hon av sin producent Lars Halapi introducerad för artister som Leonard Cohen, Bruce Springsteen och Bob Dylan, vilka snabbt blev hennes favoriter.
– Så är det egentligen fortfarande, säger Sophie Zelmani när vi nu träffas igen tolv år senare.
– Cohen, Dylan och Springsteen räckte till att lyssna på i många, många år. Annars lyssnar jag fortfarande mest på radio. Ibland upptäcker jag något som jag köper. Det senaste jag blev helt tagen av var David Gray, albumet ”White Ladder”. Det lyssnade jag på två år i sträck.
Intervjun börjar med viss förvirring. Vi har suttit och väntat på varandra i två olika hotellbarer, båda med namnet Scandic, stirrande på våra klockor på varsin sida om Humlegården. Sophie har medan hon väntat suttit och läst en bildtidning som nu sticker ut ur hennes handväska.
Bilar visar sig vara ett av hennes stora intressen. Hon har kört in till stan i en liten hundkoja, men har två amerikanare vid huset utanför Mariefred där hon bor. Sophie Zelmanis sånger låter som de är skrivna på natten, men låtarna till nya albumet ”Memory love you” är skrivna där ute på dagtid.
– Det är enda tiden jag numera har för mig själv. När jag lämnat barn till skolan. Men jag kan inte skriva disciplinerat varje dag. Jag måste vänta på att låtarna kommer till mig. Kommer det en kommer det vanligen flera.
Vad hon i stället sysselsätter sig med på dagarna – förutom allt som har med hemmet att göra – visar sig vara att göra saker av läder. Och att dreja
– Jag gör allt möjligt av läder. Jag skickar efter läder från en grossist och gör skärp, armband, vad som helst inspirerar mig. Jag har inte sålt något, men ger bort mycket. Jag har inte gått någon kurs i drejning, utan har lärt mig själv. Jag tycker om processen.
När Sohpie Zelmani talar om drejande skulle hon lika gärna kunna tala om sitt eget låtskrivarhantverk. Precis som till exempel Leonard Cohen gör hon till synes samma sak och om igen – samma typ av lerklump som blir en kruka – men hela tiden med små förändringar i textur och form.
Hennes sex album, utspridda under tolv år, blir ännu mer imponerande när man spelar dem efter varandra. Få artister har ett lika direkt tilltal i sin musik, vilket nog också är förklaringen till hennes popularitet.
Ända sedan debuten har hon adresserat texterna till ett ”you”, ett du som är ett annat av hennes sätt att maskera sig.
– Jag upptäckte tidigt att det var lättare att sjunga om mig själv om jag adresserade texten till någon. Ibland sjunger jag verkligen till någon annan, men lika ofta är det jag själv som är ”you” i texterna.
På nya albumet ”Memory loves you” har hon tagit det personliga tilltalet så långt att hon i flera låtar, likt en ung Alf Robertson, övergår till rent talade partier.
– Det var en annan sak som bara föll sig naturligt.
Det hade varit lättare att ringa in artisten Sophie Zelmani, född 1972, om hon inte haft ett utseende som får världsfotografer att åka omvägar på hundra mil utan att kräva något betalt. Anton Corbijn har på ett eget initiativ fotograferat flera av hennes skivomslag.
Men hon låter inte och lever inte som hon ser ut. När hon inte läser biltidningar spelar hon poker i en gammal lada nära huset där hon bor.
– Vad du menar är att om jag också känner mig som en äldre man? Jag har jättesvårt att känna mig ung, det har jag verkligen.. Eller att ens lyssna på yngre musiker. Vad jag blir tagen av är livserfarenhet. Vad som inspirerar mina låtar är människor, känslor och situationer.
(slut)