Krönika, Dagens Industri

Weekend 2 februari

Krönika

Jan Gradvall

Mätföretaget MMS årsrapport för 2006 visar att den faktor som påverkar vårt TV-tittande mer än något annat inte är alla tekniska förändringar utan – dagsljuset. Precis som vid starten 1956 fortsätter vi även i den digitala eran att titta som mest på TV under de mörkaste månaderna: december, januari och februari.

Detta har även blivit de bästa biomånaderna. Hollywood har insett att störst chans att få en Oscarnominering är att släppa filmen så sent som möjligt på året. Följden har blivit att merparten av alla amerikanska och engelska kvalitetsfilmer numera har premiär sista veckan i december i USA. Filmer som går upp i Sverige nu i februari

Alla dessa kvalitetsfilmer hamnar numera också omgående på nätet. För att Oscar-akademien ska hinna se alla nya filmer innan de måste poströsta i januari skickar filmbolagen ut DVD-kopior, så kallade Screeners, till alla de 5 830 medlemmarna. Dessa DVD-filmer ska vara kopieringsskyddade, men någon kopia hamnar alltid till slut på nätet.

På kort sikt är detta naturligtvis en förödande utveckling för biografbranschen, men på lång sikt kan effekten vara den motsatta för filmbranschen. Alla med bredband har nu plötsligt tillgång till samma kvalitetsutbud som tidigare bara varit förunnat Oscarjuryn eller journalister som reser runt på filmfestivaler.

När jag häromdagen väntade på en pizzeria hörde jag två av kyparna ingående diskutera den fantastiska engelsk-mexikanska science fiction-filmen ”Children of Men”. En film som är Oscar-nominerad i klasserna bästa manus och foto, men som inte har svensk biopremiär förrän nästa vecka.

För musiken och litteraturen har Internet inneburit att alla numera kan utveckla sina mest udda specialintressen. Allt går numera att få tag igenom nätbutiker. Men för den som däremot är intresserad av ny film fastnar fortfarande mycket i den allt trängre flaskhals som kallas biografdistribution.

Regissören Richard Linklater varvar breda publikfilmer som ”School of Rock” med experimentella filmer som ”Before Sunrise”. I en intervju i New York Times berättar Linklater att hans smalare filmer aldrig når utanför universitetsstäderna. För honom är Internet därför inte ett hot utan en möjlighet.

Richard Linklater säger till New York Times: ”Tack vare nätet kan de som tidigare varit utestängda från den nationella diskussionen om smalare filmer nu ta del av den. För en oberoende filmregissör är det en enorm fördel.”

Precis en sådan film – som anses för smal för landsortsbiografer men med potential att beröra alla – har biopremiär i dag i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund. Med stor sannolikhet är det också ryktesspridningen via nätet som gjort att en liten lågbudgetfilm som ”Half Nelson”, trots avsaknaden av marknadsföringsmuskler, ändå orkat bära huvudrollsinnehavaren Ryan Gosling hela vägen fram till en Oscarnominering.

Ryan Gosling spelar en vit historielärare i ett svart område i Brooklyn. Passionerad. Samhällsengagerad. Övertygad om nödvändigheten av en radikal förändring. Men hans enda sätt att orka i den ständiga uppförsbacken blir till slut att börja röka crack efter lektionerna. Det är en oförglömlig film. Kanske rent av den allra bästa under årets bästa biomånad.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

FILM

”The Queen”, biopremiär i dag. Manusförfattaren Peter Morgan (se förra veckans krönika) rullar ut röda mattan för den magnifika Helen Mirren. En av årets bästa filmer.

TV
”Heroes”, Canal+, premiär tisdag. Den enda av höstens nya amerikanska TV-serier som blev en omedelbar succé. Lekfull serie som vitaliserar superhjältegenren.

TV
”Thief”, Canal+, premiär onsdag. Miniserie där världens bästa TV-skådespelare gör comeback. Andre Braugher från ”Homicide” är precis lika övertygande som tjuv som han var som polis.

+

BONUS NR 1:

Ratatas debut-LP från 1982 är ett svårslaget tidsdokument från en tid när Stockholm ännu inte var en internationell storstad men intensivt drömde om att bli det.

På de svartvita bilderna på konvolutets baksida syns de tre gruppmedlemmarna intensivt poserande vid olika platser i staden. Klassiska Stockholmsmiljöer som de under 25 år egentligen aldrig lämnat. Alla tre Ratata-medlemmarna – Mauro Scocco, Anders Skog och Johan Kling – har på olika sätt utvecklats till några av Stockholms bästa samtidsskildrare.

Mauro Scocco blev artisten Mauro Scocco. Anders Skog blev en mångfaldigt prisbelönt reklamfilmsregissör. Johan Kling långfilmsdebuterar nästa fredag med Stockholmsskildringen ”Darling”.

Johan Kling var producent för det legendariska programmet ”Knesset” ZTV som sändes 1996. Därefter var han tillsammans med Fredrik Heinig inblandad i en trilogi som i efterhand framstår som banbrytande i svensk TV-historia.

Med ”Nalles Show” från 2001 gjorde de den mest skruvade och men också varmaste svenska dokusåpan någonsin. Med uppföljarna ”Stockholmare” från 2002 och ”Spacer” från 2003 lånade de formspråket och klipptekniken från dokusåpan till att skapa realistisk dramatik som till slut blev helt fiktiv.

Johan Klings långfilmsdebut ”Darling”, även den producerad av Fredrik Heinig, använder inte formspråket från dokusåpan, men lyckats samtidigt återskapa samma naturlistiska känsla i miljöer och dialog.

Vad filmarna själva beskriver som ”en mörk societetskomedi” kan lika gärna kallas en nattsvart societetstragedi. Ingen som går in på någon av butikerna och barerna runt Stureplan kan längre göra det utan att tänka på ”Darling”.

När begreppet klass och framförallt överklass just nu diskuteras på både kultursidor och i populärpress ligger även filmen perfekt i tiden. ”Darling” visar att inget utanförskap är så förödande som att falla från sin klass. Och Mikael Segerström i en av huvudrollerna har aldrig varit bättre.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2

Inom sporten finns ”Drömelvan” och ”Fantasy Football League”. Fans kan sätta samman sina favoritlag fritt ur fantastin. Gruppen The Mynah Birds låter som en musikalisk motsvarighet. För hur troligt är det egentligen att Neil Young och funklegenden Rick James en gång i tiden var med i samma garagerockband och dessutom spelade in outgiven singel för Motown?

Men efter 41 års spekulationer kan vi nu höra det fullt verkliga resultatet. Och det låter alldeles utmärkt. Kanadensiska The Mynah Birds mytomspunna singel ”It’s My Time”/”Go On And Cry” finns med i boxen ”The Complete Motown Singles Vol 6: 1966”. Inte ens Motown själva var säkra på att den fanns kvar i arkiven. Och låtarna har aldrig tidigare dykt upp på bootleg.

”It’s My Time” är lycklig garagerock som hade platsat på ”Nuggets”-samlingen. Rick James, mannen bakom ”Superfreak”, står vid mikrofonen men låter här snarast som en ung Van Morrison. Neil Young spelar 12-strängad gitarr och hinner med ett försiktigt gitarrsolo.

Anledningen till att singeln aldrig gavs ut var att Motown till slut fick reda på varför Rick James kommit till Kanada: han hade rymt från sin militärtjänst i USA. Medan Rick James skickades till Brooklyn för att avtjäna sitt straff satte sig Neil Young och bandkollegan Bruce Palmer i en bil och åkte till Kalifornien.

Där bildade de Buffalo Springfield och tog kontakt med Stephen Stills. Resten är, som det brukar heta, musikhistoria.

Jan Gradvall