Krönika, Dagens Industri

Weekend 3 november

Krönika

Jan Gradvall

Ingen kan förbereda sig på mötet med Borat. Filmen om den mustaschprydde utrikesreportern från Kazakstan, som i dag har premiär i Sverige och resten av världen, är inte bara årets i särklass roligaste film. Det är också den mest banbrytande och kontroversiella.

I somras anordnades en första förhandsvisning av ”Borat” i Los Angeles. På plats fanns den amerikanska komikereliten: Larry David, Judd Apatow (”40 Year Old Virgin”), Trey Parker och Matt Stone från ”South Park”, Garry Shandling och George Meyer, manusförfattaren bakom ”Simpsons”. Efter visningen vände sig Meyer mot Apatow och sade: ”Det känns som om någon låtit mig höra ’Sgt. Pepper’ för första gången.”

Vad Meyer menade var inte att han tagit del av ett produktionstekniskt mästerverk. Vad han menade var att han just bevittnat något stilmässigt precis lika revolutionerande. Precis som att det går att dela in pophistorien i ett före och efter ”Sgt. Pepper” går det att dela in humorhistorien i ett före och efter ”Borat”.

Filmen ”Borat” är en dokumentär om journalisten Borat Sagdiyevs reportageresa genom USA. Att figuren är påhittad framgår ingenstans i filmen. Allt är i stället presenterat som ett inköpt program från kazakisk television, komplett med halvtaskigt ljud och förtexter på hemspråket.

Inte heller de människor som Borat intervjuar i USA är medvetna om att det är en påhittad figur. De tror att de möter ett reportageteam från Kazakskans motsvarighet till ”När och fjärran” och gör sitt bästa för att överbrygga de kulturella skillnaderna.

Häri ligger både det geniala och djävulska med ”Borat”. Det finns en västerländsk föreställning om att vi till varje pris ska respektera andra kulturers särart. I stället för att direkt konfrontera någon som till exempel har en nedvärderande syn på kvinnor svarar vi med att försöka vara förstående.

Konsekvenserna av denna ryggradslösa hållning avslöjas på ett förödande sätt i ”Borat”-filmen. Den kazakiske reportern vräker ur sig de mest hårresande uttalanden om judar, zigenare och kvinnor, men bemöts hela tiden med hjälpsamma svar.

Hos en bilhandlare frågar Borat om karossen håller för att köra över zigenare. Bilhandlaren klappar på karossen och försäkrar, inga problem, det blir inte en buckla. Hos en vapenhandlare ber Borat om ett bra vapen för att försvara sig mot judar. Handlaren rekommenderar ”a 9 mm or a Glock automatic”.

Komikern bakom Borat är den 35-årige engelsmannen Sacha Baron Cohen. Han ger i princip inga personliga intervjuer, men är både smartare och allvarligare än han framställer sig.

Redan när Sacha Baron Cohen för sex år sedan blev känd genom TV-figuren Ali G kunde man under ytan ana en underliggande mission: att avslöja andra människors undfallenhet när de konfronteras med fördomar och antisemitism. Sacha Baron Cohen kommer själv från en judisk familj och har studerat judisk historia.

Filmen om Borat är också mycket mer genomtänkt än den framstår. Cohen har filat på idén ända sedan han 1994 vann en programledartävling på Channel 4 genom att skicka in en VHS på sig själv som Kristo, en reporter från Albanien.

Kristo förvandlades till Borat som TV-debuterade år 2000 i ”Da Ali G Show”. En långfilm om Borat började spelas in 2004 med regissören Jay Roach (”Old School”), men Cohen var inte nöjd och fimpade tre veckors inspelningar. Det är först nu som han som han tack vare regissören Larry Charles (”Seinfeld”, ”Simma lugnt, Larry”) lyckats hitta rätt form och slutligen gjort sitt mästerverk.

+

GRADVALLS VAL

DVD

”The Devil And Daniel Johnston”. Hjärtskärande dokumentär om den manodepressive Texas-musiker vars låtar spelats in av Tom Waits, M. Ward (som gjorde en fantastisk ”Story Of An Artist” under sin Sverigeturné) och Nina Persson från Cardigans.

TIDNING

The Observer Music Monthly. Den bästa musiktidningen just nu är en gratisbilaga som en gång i månaden kommer med dagstidningen The Guardian. Det mesta läggs ut på nätet (googla bara titeln). Senaste numret med Jarvis Cocker som gästredaktör.

SAJT

Apropå förra veckans krönika om den legendariska amerikanska tidningen Spy. Stort tack för läsartips om denna sajt: http://fawny.org/spy. En tidningsnarkoman köper gamla nummer på eBay, scannar dem och lägger ut och kommenterar på nätet.

+

BONUS NR 1:

Svenska Kanal 5 fortsätter att besegra sina konkurrenter SVT, TV4 och TV3 vad det gäller smarta utländska inköp och alert tablåläggning.

Under en turbulent amerikansk TV-höst är det bara en enda ny serie som direkt lyckats nå en storpublik – ”Ugly Betty”. Med endast fem veckors fördröjning från USA kan vi från och med tisdag 20.00 följa denna oemotståndliga serie i Kanal 5.

”Ugly Betty” påminner om bioaktuella ”Djävulen bär Prada”. En ful ankunge får kämpa för att inte bli vingklippt av elaka svanar på en stor modetidning. Men ”Ugly Betty” är både smartare och ännu stilsäkrare och roligare än ”Djävulen bär Prada”.

”Ugly Betty” är en telenovela. En latinamerikansk genre som – precis som DI Weekend förutspådde i juni – blivit höstens stora trend i amerikansk TV. Telenovelas kan liknas vid våra västerländska såpor, men medan såpor kan pågå i all evighet har telenovelas en avslutad ”story-arc”.

Handlingen är nästan alltid en variant på ”Askungen”. Enkel fattig flicka möter rik snygg pojke. Nyckelordet är inte sex utan passion. Som en producent sagt: ”Telenovelas handlar om två älskande som vill kyssas i 65 avsnitt och en manusförfattare som vägrar låta dem göra det.”

Salma Hayek, som är exekutiv producent för serien, har översatt och amerikaniserat colombianska telenovelan ”Yo soy Betty, la fea” (”Jag är Betty, den fula”). I originalet får Betty jobb på ett klädföretag, men i ”Ugly Betty” är handlingen i stället förlagda till en lätt maskerad variant på Vogue.

När en åldrad förlagsmogul överlämnar förlagsverksamheten till sin son Daniel, en hopplös playboy, ser fadern även till att anställa den fula Betty som sonens assistent. Detta för att han tror att Betty är den enda kvinnan i New York som Daniel inte kommer att ligga med. Varken Betty eller Daniel vet något om modevärlden, men blir ”ett formidabelt team mot alla som vill krossa dem”.

Att ”Ugly Betty” gjort succé i USA under hösten är heller inte så konstigt. Serien har redan gjort succé i halva världen. Förutom att det colombianska originalet från 2001 visats i alla spansktalande länder – samt dubbats till Kina och Japan – har det även gjorts lokala varianter i bland annat Tyskland, Israel och Indien.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

En av de viktigaste delarna av den svenska musikhistorien är inte svensk. Under 1960-talet blev Sverige en frizon för musikaliska nytänkare. Flera av musikhistoriens mest banbrytande svarta jazzmusiker bodde i olika perioder i Sverige.

För att påminnas om vilka avtryck dessa nydanare lämnat i svensk musik räcker det med att kliva trappan ned till Ugglan på Söder i Stockholm, dagens samlingsplats för unga och experimenthungriga.

Vid entrén till Ugglan hänger en målning föreställande Don Cherry. Förutom att Don Cherry är själslig anfader till många svenska musiker är han även fysisk far till Eagle-Eye Cherry och Neneh Cherry.

En annan jazzlegend som under en längre tid verkade i Sverige är Albert Ayler (1936-1970). På söndag 22.15 visar SVT under ”K Special Extra” den uppmärksammade svenska dokumentärfilmen ”My Name Is Albert Ayler”.

När Albert Ayler i november 1970 hittades död i East River, New York, efter ett förmodat självmord, var han bortglömd. I dag har hans gränslösa musik större inflytande än någonsin. En box med 9 CD, ”Holy Ghost”, utsågs av tidningen The Wire till 2004 års bästa skiva alla kategorier.

Svenske Kasper Collins dokumentärfilm lider en del av att det finns så få bevarade livebilder av Ayler, men filmen har fått stor uppmärksamhet i amerikansk och brittisk musikpress och ger en unik inblick inte bara i Aylers värd utan även i det öppna svenska muskklimatet på 1960-talet.

Jan Gradvall