Skivrecensioner, DI Weekend
ABBA
Titel: Arrival (Deluxe Edition)
(Polar/Universal)
Betyg: 5
Enligt den gängse synen på vad som räknas som högkultur borde den svenska musikhistoriens främsta verk ha spelats in 1776. Eller kanske 1876. Men en nyutgåva argumenterar för att den verkliga höjdpunkten tvärtom nåddes 1976.
”Arrival” är inte bara ABBA:s mästerverk utan det bästa album som spelats in i Sverige. 20 år efter den här skivan gjorde Benny Andersson och Björn Ulveaus en musikal av Vilhem Mobergs fyra romaner om ”Utvandrarna”. Men hela den historien finns redan berättad i toner på ”Arrival”.
Allt bygger på ett möte mellan svensk och amerikansk musik. I grunden finns arvet från den svenska folkmusiken, med melodier som präglas av vemod och längtan och framkallar bilder av vinterlandskap och öde sommarängar.
Vid ankomsten till Amerika förenas detta svenska arv med sångharmonier influerade av Beach Boys och rytmer från New Orleans. När ABBA spelade in ”Dancing Queen” var de inspirerade av George McCraes ”Rock Your Baby” och det elastiska trumspelet på Dr Johns album ”Gumbo”. Slutresultatet blir disco från Duvemåla. Och musikvärlden har varken förr eller senare hört något liknande.
Förutom bonusspår innehåller denna nyutgåva en DVD med SVT:s entimmesspecial ”Abba-Dabba-Dooo!!” från 1976, utdrag från en Stikkan Andersson-dokumentär samt olika TV-framträdande från Tyskland och England.
Jan Gradvall
Jerry Lee Lewis
Titel: Last Man Standing
(Shangri-La/Playground)
Betyg: 3
Ingen är hårdare än Jerry Lee. Rolling Stones recensent skrev: ”At seventy, he could eat your liver for breakfast, sleep with your kid sister and then burn down your house after a light lunch.” Enligt samma recensent kan det också vara därför som ingen av världens stora våga tacka nej när The Killer bett dem att gästspela på hans comebackalbum. Gästlistan är osannolik: Bruce Springsteen, Neil Young, Jimmy Page, Mick Jagger & Ronnie Wood, Rod Stewart, Eric Clapton, Keith Richards, Ring Starr, John Fogerty plus ytterligare ett dussin världsstjärnor. Det bryts ingen ny mark på ”Last Man Standing”, men det är heller inte meningen. Syftet är att ta tillbaka den mark som gått förlorad när begreppet rockpiano i dag förknippas med artister som Robert Wells. Som Bruce Sprinsteen säger när agerar hejarklacksledare i en version av sin egen ”Pink Cadillac”: ”C’mon now, Killer!”.
Jan Gradvall
Lindsey Buckingham
Titel: Under The Skin
(Reprise/Warner)
Betyg: 3
Nattklubbschefen på nya Spy Bar i Stockholm såg sig i somras tvingad att utfärda Fleetwod Mac-förbud för resten av året. Ingen natt gick till ända utan att gästdiscjockeyerna på Spy Bar – den ena hippare än den andra – förr eller senare började spela ”Big Love”, den stora FM-rocklåten, eller något obskyrt spår från ”Tusk”. Det verkar dock som om nyheten om denna renässans aldrig nått Lindsey Buckingham själv. Hans första soloalbum på tio år inleds med en nattsvart och grubblande uppgörelse – till en knappt identifierbar melodi – om hur det känns att läsa i tidningen att han är en visionär samtidigt som han aldrig fått ett verkligt erkännande. ”Under The Skin” är ett alldeles för introvert album för att locka den publik som just upptäckt Fleetwood Mac, men det är ett album typiskt för Lindsey Buckinghams eviga oförutsägbarhet. Och mitt i all självrannsakan finns ögonblick av genialitet.
Jan Gradvall
Sting
Titel: Songs From The Labyrinth
(Deutsche Grammophon/Universal)
Betyg: 3
Kommer ni ihåg barden Trubadix från serierna om Asterix & Obelix? Så låter Sting på sin nya skiva. Sting har i rockkretsar alltid kritiserats för sin präktighet och oförarglighet. I själva verket finns det knappast någon som är djärvare. Att med Stings rykte dra på sig en luta och framföra sånger av John Dowland (1563-1626) är mycket mer provocerande än något Iggy Pop gjort på 35 år. Det enda som saknas är att han även tar på sig gröna Robin Hood-trikåer. Men när man hör musiken är utvecklingen helt logisk. Såväl Lowlands sånger som kompet i form av två lutor passar Stings tidlösa röst förbluffande väl. Sting låter heller aldrig museal utan tar sig an materialet som det vore popsånger från 1600-talet.
Jan Gradvall
Lisa Nilsson
Titel. Hotel Vermont 609
(Diesel/Sony BMG)
Betyg: 4
”Hotell Vermont 609” är Lisa Nilssons starkaste album sedan ”Himlen runt hörnet” från 1992. Då chockade hon alla genom att efter två spretiga engelskspråkiga album på Billy Butts skivbolag plötslig göra fulländad svensk musik lika tidlös som Monica Zetterlunds. Lika överraskande – och förlösande –blir effekten när hon nu gör ännu en tvär kursändring och byter ut sin soul mot brasiliansk musik. Lisa Nilsson har valt ut sina egna brasilianska favoritlåtar från perioden 1968 till 1975. Hon har översatt dem till svenska, producerat hela skivan själv och spelat in den i Rio med brasilianska musiker. Och resultatet låter inte som något annat denna svenska höst. Himlen runt hörnet.
Jan Gradvall
+
3 MP3
Sara Isaksson & Rebecka Törnqvist, ”Barrytown”
Försmak från nästa veckas pärla. Ett album med avskalade och geniala Steely Dan-tolkningar.
Albert Hammond Jr, ”Bright Young Thing”
Fin Jonathan Richman-pastisch spåret från Strokes-gitarristen överraskande starka soloalbum.
Akon feat. Eminem, ”Smack That”
Med jätteklivet från plats 95 till 7 är detta den snabbaste klättraren i Billboard-listans historia.