Att surfa teoretiskt

För vissa är Tsunami ett positivt laddat ord. Jakten på den perfekta vågen. Artikel från tidningen Edge 1995.

Text: Jan Gradvall

På norra delan av Oahu, Hawaii, brukar man säga att ingen våg är den andra lik. Vågor är som fingeravtryck, som snöflingor. När surfarna här talar om individuella vågor talar de om dem i termer som fiender eller vänner. Precis som alla letar efter, och förhoppningsvis hittar, den perfekta partnern, så finns det någonstans därute en våg menad just för dig.

North Shore på Oahu är känt som surfarnas Mecka. När en storm är på väg, och varningssirener evakuerar stränderna, då stannar de troende kvar och börjar vaxa sina brädor. Om Sunset Beach, Banzai Pipeline och Waimea Bay är den hela treenigheten bland det 30-tal berömda surfställen som är utspridda längs North Shore, är Waimea själva Fadern, den heligaste av de heliga: långsam att resa sig, men majestätisk och ohygglig när den gör det. Waimea kan upphöja och glorifiera, men den kan också korsfästa.

”När du paddlar ut vid North Shore vet du inte om du kommer att tillbringa en natt med Marilyn Monroe eller gå tio ronder i ringen med Mike Tyson”, skriver Andy Martin i sin bok ”Walking on water”. Denne engelsman förverkligade den pilgrimsresa som för de flesta bara blir en dröm. Andy Martin är normalt verksam som litteraturkritiker och fransklärare vid Cambridge University, en miljö där väldigt få går omkring i våtdräkt, men efter att ända sedan simskoleåren varit besatt av vatten, vågor och surfing tog han sina sparpengar och köpte en flygbiljett till Oahu.

Innan avresan övertalade han också sportredaktören på The Times i London, som visade sig ha en bror som var surfare, att få rapportera för tidningen om Triple Crown; en av de stora surftävlingarna. När Andy Martin senare återvände hem, efter att i månader följt och levt med surfarna och vågorna längs med North Shore, hade han med sig tillräckligt material för att skriva en bok. ”Walking on water” är inte bara de senaste årens bästa sportbok vid sidan av Nick Hornbys fotbollshyllning ”Fever pitch”. Boken lyckas också förmedla exakt det baksug som finns i en stark våg: du dras obönhörligt med, längre och längre, tills det inte finns någon återvändo.

Den starkaste och mest kraftfulla vågen av alla kallas Tsunami. Ordet är en sammansättning av japanskans hamn (tsu) och hav (nami) och ger namn åt de jättevågor som genereras vid landsänkningar under vattnet, vulkanutbrott och jordbävningar. När Andy Martin i boken frågar en lokalinvånare varför alla hus på North Shore ser så nya ut, får han svaret: ”Varje gång det kommer en tsunami sköljs husen bort. 1969 försvann ett 50-tal.”

En våt dröm för en surfare, och en mardröm för alla andra, är det gigantiska vulkanubrottet i Krakatau i Indonesien 1883. Vid explosionen, som gjorde att större delen av ön sjönk i havet, steg askpelaren till 80 kilometers höjd och spred sig över hela jorden; förorsakande det s.k röda skenet. Bullret hördes inom en radie av 5000 km. Den tsunami som uppstod dödade närmare 35 000 människor på de intilliggande öarna: ett ångfartyg som ankrat utanför Sumatra hittades uppspolat 2,5 kilometer inåt land. Inom 24 timmar hade vågorna till och med spritt sig så långt som till Europa.

Att någon ens kom på tanken att surfa i närheten av Krakatau förefaller osannolikt, men 100 år senare är det många som fantiserar om att ha varit på plats; inte minst fanatikerna på North Shore. Vågorna efter vulkanubrottet är fortfarande de högsta som uppmätts, drygt 40 meter höga. Vem skulle inte ha velat rida den tsunamin på sin nyvaxade favoritbräda? Kanske är det också på grund av denna inställning som Andy Martin i ett av sina sportreferat till The Times i London skriver: ”Banzai Pipeline är inte surfingens Wembley Stadium, snarare dess Coliseum”.

Till skillnad från vad många tror var det inte Beach Boys som skapade myten om surfing. När kapten James Cook år 1778 upptäckte Hawaii råkade hans ankomst sammanträffa med klimax i en tre månader lång festival av dans och sport känd som Makahiki. Detta var i januari, då havet är som vildast (och surfingen som bäst), den säsong då krigföringen var förbjuden, och man istället ägnade sig åt att simma och leka i vattnet; allt för att hylla guden vattenguden Lono.

Kapten Cooks omedvetet perfekt timade ankomst gjorde att han misstogs för att vara Lono (”den store Guden hade återvänt, ombord på en jättekanot”) och han därmed fick ett välkomnande som än idag är grunden till många människors bild av Hawaii och hela surfkulturen. Kapten Cook och hans besättning möttes av bländande sol, milslånga sandstränder och människor som lekte i vattnet. De möttes också av hundratals vackra kvinnor, utan bikiniöverdelar, som hängav sig åt sjömännen i tron att de hängav sig åt gudar.

Den omisskännligt brittiskt solkänslige Andy Martin noterar att han själv inte blir mottagen på samma sätt som Cook -- ”jag var vitast på hela ön, jag kände mig som Moby Dick” -- och koncentrerar sig istället på att försöka erövra vågorna. Martin är på North Shore under vinterhalvåret: den tid då havet, precis som på Cooks tid, är som vildast. För riktiga surfare är det bara vintern som räknas. Andy Martin skriver: ”Folk här går i ide under den långa sommaren och vaknar upp på vintern. De säger inte ’Hur många år har du bott här?’ utan ’Hur många vintrar?’ Det är som de packade in hela sitt levande under denna korta säsong.”

En film som lyckas förklara det märkliga i varför många väljer att komprimera hela sitt levande till korta säsonger är ”Big Wednesday” från 1978, den bästa filmen om surfing som gjorts. Filmen följer tre unga surfare från tidigt 60-tal till mitten av 70-talet, med Vietnam-kriget som avbrott mellan bekymmersfritt tonårsliv och hård vuxen verklighet. Första delen av filmen är farligt nära ”Porkys”-genren inom amerikansk tonårsfilm, men filmen reser sig sedan, nästan som en tsunami, i takt med att molnen hopar sig över surfarnas liv och allvaret inträder. ”Big Wednesday” mynnar ut i en sentimental men fullständigt trovärdig skildring av vänskap och förlorade drömmar -- och surfscenerna är genomgående briljanta. Kraften i vågorna, brädornas skönhet, nålsögat i en pipeline; allt är mästerligt filmat.

En av de tre huvudrollerna i ”Big Wednesday” görs för övrigt av Gary Busey (mest känd för filmen om Buddy Holly och som skurken i ”Dödligt vapen”) som även har en roll i den kanske näst bästa filmen om surfing, ”Point Break” från 1991. Busey spelar här en fetlagd FBI-agent, som lejer Keanu Reeves att gå undercover bland några av södra Kaliforniens surfare som är misstänkta för bankrån. Även om Busey i denna film aldrig får vaxa brädan, går det att se kärleken i hans ögon; en gång surfare, alltid surfare.

En anledning till att surfing fascinerar så många, även de som förblir drömmare på torra land, är att sporten är förknippad med frihet. En surfare som Andy Martin intervjuar säger: ”Det frigör dig mentalt -- öppnar upp människor. Det finns inga gränser eller stoppljus.” Surfaren ifråga, Michael Willis, säger vidare: ”Fiskar har inga pass. Luften tränger sig igenom överallt. Vi är alla ett och samma.”

På ett annat ställe i boken skriver Andy Martin: ”Alla barn är, misstänker jag, surfare innerst inne.” Själv har jag aldrig blivit något annat än en teoretisk surfare. Uppvuxen i en familj där fyra av sex varit tävlingssimmare, med en barndom präglad av Jaques Costeaus undervattensdokumentär och låneböcker om hajar (detta parallellt med en djuplodande fascination för Kiss och Slade), har jag alltid varit svag för alla former av vattensporter, men aldrig kommit närmare surfing än att jag vinglat omkring på någon enstaka windsurfingbräda.

Det närmaste jag kommit riktiga surfvågor var under en resa på Filippinerna för snart tio år sedan. Djupt fascinerad av filmen ”Apocalypse now” -- inte minst de scener där Robert Duvall anfaller en strand enbart för att surfa -- åkte jag och min kompis en lång omväg på västra delen av ön Luzon, för att hitta den strand där just de scenerna spelats in.

När vi var bara några timmars bussresa från den lilla kustbyn Baler, där inspelningen gjordes, och gång på gång hade läst guidebokens kommentar ”There’s good surf in Baler Bay in December”, insåg vi att det nog ändå inte var så klokt att ta sig vidare den där sista biten. De enda som klev på bussen förutom oss var ett 20-tal soldater med maskingevär i händerna (detta var under Ferdinad Marcos sista självande år). Vi insåg att här gick nog gränsen för naiv krigsfilmsromantik, hoppade snabbt av och tog en annan buss tillbaka till Manila.

Några dagar senare tröstade vi oss genom att färdas med kanot uppför den ödesmättande floden vid Pagsanjan där slutscenerna i ”Apolacypse Now” spelades in -- rester från Brandos tempel finns kvar längs flodkanten -- men jag undrar fortfarande hur höga vågorna egentligen blir vid Baler i december. Det finns för övrigt en annan koppling mellan filmerna ”Big Wednesday” och ”Apocalypse”. Regissören John Milius som regisserade ”Big Wednesday” skrev även manus till ”Apocalypse now”. Den berömde surfare i den senare filmen, som Robert Duvall pratar med efter helikopteranfallet, skulle kunna vara den surfare som i ”Big Wednesday” tvingas åka till Vietnam. John Milius intervjuas också ingående i den utmärkta ”Apcalypse now”-dokumentären ”Hearts of darkness”, men får där tyvärr inga frågor om surfing.

En av de största förtjänsterna med Andy Martins bok ”Walking on water” är att han inte bara lyckas förklara surfing, utan även lockelsen med stränder och vatten överhuvudtaget. När han anländer till Oahu talar en kvinna om för honom: ”Ta av dig skorna, du kommer att tacka mig för det senare. Barfota kan du absorbera vitaminer och mineraler och magnetiska fält.” Andy Martin, precis som alla andra på Oahu, kliver sedan omkring barfota överallt och gör sina intervjuer; absorberandes allt som kommer i hans väg.

Många som Martin möter är dock skeptiska till hans försök att fånga själen i surfing med något så torrt som journalistik och litteratur. ”Du citerar mig?”, säger en surfare han pratar med och ser mycket skeptisk ut. ”Jag är bara en parasit. Titta därute istället. Där är den riktiga stjärnan. Om du vill skriva en bok om North Shore, så måste du citera havet, du måste citera bergen, du måste citera luften.”

Andy Martin märker snart att ingen på Oahu läser överhuvudtaget. Ingen läser böcker, ingen läser tidningar, möjligen med undantag för något enstaka exemplar av Surfer och Surfing; de två ledande surftidningarna. Alla läser istället havet. Om du lär dig att läsa havet, är det precis som att se på stjärnorna: du kan inte bara se vad som händer långt borta, utan även vad som hänt för länge sedan. En urinvånare på Oahu kan titta på en våg och säga: ”De har haft dåligt väder i Alaska ser jag.”

Författaren Herman Melville, som skrivit ”Moby Dick”, har försökt förklara människans outtröttliga fascination för vatten. Melville skriver att en anledning kan vara att vi, som är fångar på land, någonstans djupt inne i hos längtar tillbaka till den livsform vi utvecklades ifrån. Dels ifrån mammas mage, dels människans biologiska ursprung överhuvudtaget. Men en annan förklaring till att vi kan stå i timmar och bara titta på havet, är kanske att vi omedvetet går dit för att iaktta döden; förebådad i det element i vilket vi inte kan överleva, och som en dag kanske kommer att täcka jorden för evigt. Med tanke på detta känns det helt logisk att, som urinvånarna på Hawaii, tro att Gud och havet är samma sak.

Tidernas kanske mest legendariske surfare hette Eddie Aikau. 1978 jobbade denne 32-åring av polynesisk/hawaiiansk härkomst som livvakt vid Waimea Bay, men Aikau var mer än livvakt; han var surfkungen som regerade över hela North Shore. Eddie Aikau blev det året uttagen till en amerikansk motsvarighet till Thor Heyerdahls expeditioner; att i historiskt syfte segla samma väg som urfolken från Honolulu till Tahiti. När den primitiva båten kapsejsade under en storm, erbjöd sig Eddie Aikau att ge sig iväg för att skaffa hjälp. Miltals från land, gav han sig iväg på sin surfbräda, i ett försök att surfa sig hem genom stormen.

En räddningshelikopter nådde till slut expeditionen, men Eddie Aikau återfanns aldrig; endast hans bräda hittades. När begravningsceremonin hölls för denna livvakt som offrat sig för att rädda sin kollegor, samlades Hawaiis alla surfare på stranden. Alla stack ner sin surfbrädor som gravstenar i sanden, och en räddningshelikopter strödde ut tusentals blommer över vattnet. Fortfarande hålls det varje år en surftävling, ”The Quiksilver in Memory of Eddie Aikau”, vid Waimea Bay varje år. Det sätts också upp klistermärken med texten: EDDIE WOULD GO. Alla surfare på North Shore, Oahu, vet vad det betyder.

(Ursprungligen för över tio år sedan i Edge en numera nedlagd svensk tidning om extremsporter.)