Skivrecensioner, DI Weekend
Marit Bergman
Titel: I Think It’s A Rainbow
(RCA/Sony BMG)
Betyg: 4
Att vara popartist – att vara en betydande popartist – handlar om att bygga upp en alternativ värld där färgerna lyser lite starkare än där vi själva befinner oss. Ingen svensk artist gör just nu detta mer övertygande än Marit Bergman.
Vad det gäller svenska artister som sjunger på engelska brukar texten ha en underordnad roll, men Marit Bergman (och Jens Lekman) är de första artister som beskriver livet i Sverige tydligare på engelska. Varje låt på Marit Bergmans nya skiva har en ambition att berätta något väsentligt. Det är inte vanligt.
Det är ännu ovanligare när det dessutom görs till så här starka och genomarbetade melodier. I stället för att ängsligt snegla på musikklimatet i övrigt – hur det bör låta – väljer Marit Bergman arrangemang och gästmusiker efter vad som bäst passar respektive låt. Resultatet blir befriande otrendig regnbågspop med handklapp, förälskade stråkar och refränger större än livet självt.
Jan Gradvall
Beyoncé
Titel: B’Day
(Sony BMG)
Betyg: 4
Tidningen Rolling Stone hade nyligen en artikel om vilken musik amerikanska soldater lyssnar på i Irak. Populärast var DMX:s ”Ruff Ryders Anthem”, en svåröverträffad kampsång från rapparens debutalbum från 1998. Låten är producerad av Swizz Beatz, som nu gör något av en comeback i de stora sammanhangen som ljudarkitekt bakom nyckelspåren på Beyoncés nya album.
Att studera en Beyoncé-lansering, från omslag till val av producenter, för också tankarna till en militärmanöver. Allt har en strategisk orsak. Men det är samtidigt anmärkningsvärt hur experimentell och utmanande hennes musik är rent ljudmässigt. Inom R&B och hiphop förväntar sig kärnpubliken inget annat än konstant utveckling.
Prince chockade alla 1986 när han med ”Kiss” gjorde en funklåt utan bas. I den Swizz Beatz-producerade ”Get me bodied” går Beyoncé ett steg längre och gör en låt utan vare sig bas och eller trummor. Allt som är kvar är ett markerat taktslag, hela låtkonstruktionen i övrigt vilar på Beyoncés radikala och geniala sångarrangemang.
Jan Gradvall
Junior Boys
Titel: So This Is Goodbye
(Domino/Playground)
Betyg: 4
P3 spelar just nu ”In The Morning” med Junior Boys så ofta de kan på morgnarna. Det är svårt att hitta ett angenämare sätt att vakna. Om Monica Zetterlund var ett lingonris i ett cocktailglas är kanadensiska duon Junior Boys två isbitar i morgonens färskpressade apelsinjuice. Jeremy Greenspan, som bytt partner från debuten till uppföljaren, låter som han surfar in på nattklubbars hemsidor snarare än besöker dem. Sval och distanserad elektronisk pop som för tankarna till Hot Chip och Postal Service men som också vågar skåla med Frank Sinatra i en djärv version av ”When No One Cares”.
Jan Gradvall
Mando Diao
Titel: Ode To Ochrasy
(Majesty/EMI)
Betyg: 3
Mando Diao är inte Sveriges bästa rockband men ser ut och beter sig som Sveriges bästa rockband. Det räcker nästan ända fram. Det är omöjligt att inte besegras av Borlänge-kvintettens energi och framförallt övertygelse. Rock’n’roll är som poker. Det spelar egentligen ingen roll vad du har på hand. Men samtidigt lider Mando Diao fortfarande av tidvis något brötiga arrangemang. Inte heller på tredje albumet finns den ”Live Forever” som hade behövts för att deras 137 spelningar långa världsturné 2004-2005 ska förränta sig i form av faktisk skivförsäljning.
Jan Gradvall
+
3 MP3
Anna Ternheim, ”Girl Laying Down”
Förtrollad orkestrerad pop som för tankarna till Scott Walker och Tom Waits.
Karen Dalton, ”Blues On The Ceiling”
Återutgivning från 1969 med folkbluesartisten som Dylan hyllar i ”Memoarer”.
Rufus Wainwright, ”Chelsea Hotel No.2”
Höjdpunkten från aktuella Leonard Cohen-soundtracket ”I’m Your Man”.