Skivrecensioner, DI Weekend

Anna Ternheim
All the way to Rio
Universal
Betyg: 4

Föreställningen om att varje nytt album som en artist släpper måste vara ett slags statement – en milstolpe – skapar en press som inte är främjande för kreativiteten.

Genom historien har artister använt soundtrack som ett sätt att sidsteppa de förväntningarna. Tom Waits soundtrack till ”One from the heart” från 1982 räknas inte till den riktiga Tom Waits-katalogen. Det var ett beställningsjobb gjort åt regissören Francis Ford Coppola, men det är det Tom Waits-album som jag kanske lyssnat på flest gånger.

Anna Ternheim sidsteppar på ett liknande sätt med sitt nya album. Även ”All the way the Rio” är ett soundtrack, men inte till en film utan till stillbilder. Inspiration från stillbilder av konstnären Jacob Felländer ledde till att hon dammade av fyra år gamla sånger som blivit liggande i arkivet.

Det lägre anspråket förlöser samtidigt något annat. Anna Ternheim melodier, tunga av melankoli men lätta i anslaget, vävs samman till en sångcykel som passar utmärkt att arbeta till med hörlurar.

Jan Gradvall

Taylor Swift
Reputation
Big Machine Records
Betyg: 4

Kvinnliga artister med någon form av glamoröst yttre får hålla minst dubbelt så länge och behöver vara dubbelt så bra som manliga artister innan de får artistiskt erkännande.

Titta på Dolly Parton. En av alla tiders största artister och låtskrivare men som hos många fortfarande är mer känd för sitt yttre än för sitt arbete.

Det finns många likheter mellan Dolly Parton och Taylor Swift, även om det krävs att man gräver lite djupare för att inte skrika högt åt den liknelsen.

Dolly Parton var 20 när hon 1971 spelade in sitt debutalbum ”Hello, I’m Dolly”, ett renodlat countryalbum inspelat i Nashville. Taylor Swift var 16 år när hon spelade in sitt debutalbum ”Taylor Swift”, ett renodlat countryalbum inspelat i Nashville.

De kunde fortsatt vara countrydrottningar – publiken ville det – men de tog stora risker genom att i stället bli popartister. Dolly Parton tog hjälp av poplåtarskrivarproffsen Cynthia Weill och Barry Mann och släppte den fantastiska ”Here you come again”. Taylor Swift tog hjälp av Max Martin och Shellback.

Utvecklingen som Taylor Swift genomgått på sina sex album är häpnadsväckande. Varje album har inneburit en helt ny ljudbild.

Med ”Reputation”, där hon produktionsmässigt (bitvis även textmässigt) tar upp kampen med de unga rappare som tagit över Billboard, känns det nästan som hon nått slutet på sin assimilerade popfas. Bli inte förvånad om Taylor Swift härnäst gör som Dolly Parton: tillbaka till akustiska instrument och rötterna i Nashville.

Jan Gradvall

Björk
Utopia
One Little Indian
Betyg: 4

Den bästa beskrivningen av Björk hittar man i en dokumentär från 2003 där skådespelaren Sean Penn säger: ”Enligt Darwins teori kommer vi alla från vatten. Björks musik bevisar det. Björk låter verkligen som hon kommer från vatten”.

Björks musik har en symbiotisk relation med naturen som har få motsvarigheter inom konsten. Målaren Henri Rousseau är en. David Attenborough är en annan.

När jag intervjuade Björk i en lägenhet i New York 2010 i samband med att hon fick Polarpriset berättade hon sin beundran för naturfilmaren och BBC-nestorn Sir David Attenborough som i dag hunnit bli 91 år.

”Jag växte upp med hans program på tv”, sade Björk. ”De gav mig så mycket hopp. Den vördnad han kände för universum var verkligen inspirerande. Om vi har något gemensamt är det kanske att jag ser på musik som något levande som kan utforskas.

Björk har aldrig låtit så mycket David Attenborough som på nya albumet. Det är verkligen ett utforskande album. Musik lika optimistisk och nyfiken och full av kunskap som Attenboroughs dokumentärer.

Med ”Utopia” har Björk skapat popmusikens ”Planet Earth”. Eller, snarare, konstmusikens ”Planet Earth”.

När Björk fick Polarpriset 2003 var det som representant för populärmusiken. Men hennes utveckling därefter har gått i rakt motsatt riktning.

Alla som lyssnar på det här i tron att det är popmusik kommer bli besvikna och förvirrande. Det finns inga låtar på ”Utopia” som är möjliga att spela i någon annan radiokanal än P2.

Om den musik Björk gör i dag har något gemensamt med andra Polarprisvinnare är det namn som György Ligeti, Karlheinz Stockhausen, Pierre Boulez och Kaija Saariaho.

Inramningen på Björks nionde soloalbum är ljud och läten från naturen. Mellan och under låtarna hörs cikador, fåglar, tjattrande apor och, gissar jag, gläfsande vargkäftar.

Albumet är till stor del gjort i samarbete med Arca, en 28-årig elektronmusiker från Venezuela som jag recenserade i DI Weekend för två veckor sedan. Det mest frekvent förekommande instrumentet är flöjter – massor av flöjter, ljusa och lyckliga – som skapar vad Björk själv kallar ”ett kärleksbrev till optimism”.

Jan Gradvall