Krönika, DI Weekend
Weekend 30 juni
Krönika
Jan Gradvall
En gång intervjuade jag en person som inte finns. Ännu märkligare: intervjun blev ovanligt personlig, en av de bättre jag gjort.
Personer som inte finns kan lära oss mer om oss själva än de som finns.
Den 18 juli visar SVT en dokumentär om JT LeRoy som alla bör se. En amerikansk författare som inom loppet av tre-fyra år gick från att vara litterärt underbarn – unisont hyllad världen över – till att avslöjas som litteraturhistoriens största bluff.
Allting började vid millennieskiftet då JT LeRoy gav ut två böcker som väckte sensation.
Romanen ”Sarah” handlar om en pojke med en prostituerad mamma som jobbar vid vägkrogar. Mamman klär upp pojken flickkläder och säljer även honom till de främmande männen.
Den andra boken var en novellsamling, "Hjärtat är bedrägligast av allt", som vittnar om att romanen hade självbiografisk grund.
När jag intervjuade honom på restaurang Tranan i Stockholm sommaren 2002 berättade JT LeRoy om sitt liv. Initialerna i författaren J T LeRoys förnamn står för Jeremiah Terminator. Jeremiah är hans riktiga namn, Terminator är hans smeknamn.
”Jag fick det namnet när jag jobbade som prostituerad på gatan. Jag blev känd som pojken som nästan aldrig sade någonting, som inte visade några känslor. Mina vänner på gatan tyckte jag betedde mig som en maskin och började därför kalla mig för Terminator.”
JT LeRoy förde dagbok När hans mamma fick syn på hans vittnesmål blev hon förtvivlad och rev systematiskt sönder dem.
En dag träffade hans mamma en ny man, gifte sig hastigt och åkte till spelhålan Atlantic City. Under denna tid lämnades J T LeRoy inlåst i deras lägenhet. Ensam.
När dörren slutligen låstes upp efter sex dagars väntan – med en liten pojke nära utmattning av hunger och skräck – visade det sig att mannen kommit tillbaka ensam.
Först våldtog han pojken. Därefter försvann han ut ur mammans och barnets liv.
Allt det här finns nedtecknat i novellsamlingen. ”Det var min terapeut som ordinerade mig att börja skriva”, berättade han på Tranan. ”Han tyckte jag hade problem med kontinuitet i mitt sätt att tänka och att skrivande därför var ett bra hjälpmedel”
När JT LeRoy, som då hunnit fylla 21 år, kom till Sverige hade han blivit känd på ett sätt som mer för tankarna till en rockstjärna än en författare.
Hemma i USA har han intervjuats av Tom Waits i Vanity Fair. Han sågs på bilder med beundrare som Winona Ryder, Debbie Harry, Bono, Michael Stipe och Courtney Love.
När JT Leroy åkte runt i världen på PR-resan mötte han medierna iklädd peruk samt gigantiska solglasögon av Terminator-modell.
Med sig på resan hade han sin resekamrat och livskamrat, Laura Albert, som berättade att hon och JT lärde känna varandra när hon var socialarbetare och hjälpte människor på gatan. Hon satt med under hela intervjun och hjälpte JT med flera av svaren när han blev tyst.
Det var bara ett problem. Fyra år senare avslöjade en reporter på New York Times att JT Leroy inte existerade.
Den som skrivit böckerna var kvinnan som satt bredvid under min intervju, Laura Albert. Den som spelade JT Leroy var hennes mans halvsyster. Något som smart möjliggjordes av att JT Leroy aldrig visade sig utan peruk och stora solglasögon.
När avslöjandet kom plockade jag ned en av hans böcker från hyllan och läste citatet från New York Times på omslaget: ”His language is always fresh, his soul is never corrupt.”
Inuti i boken fanns JT Leroys hälsning till mig. Han tackade för lunchen jag bjöd på och skriver med bläckpenna: ”Your interview was so gentle.”
Jag borde naturligtvis ha misstänkt något. Om jag inte varit så förbannat ”gentle” vid intervjun, borde jag till exempel ha frågat varför JT valde att gå på restaurang Tranans damtoalett.
Men det är inte så lätt att komma med skeptiska frågor – ”Du, jag tycker du ser misstänkt feminin ut” – till någon som skrivit en bok om att hans mamma under hans uppväxt klädde ut honom till flicka och sålde honom som prostituerad till lastbilschaufförer.
Förmodligen var det samma sorts hänsyn som gjorde att även alla andra blev duperade.
När avslöjandet kom blev det en stor skandal. Laura Albert blev stämd och tvingades betala tillbaka 800 000 i skadestånd till ett filmbolag. Ingen vill längre ha med henne att göra.
Men den dokumentären som nu gjorts tio år senare – den som SVT nu visar – vrider runt på perspektivet och låter Laura Albert berätta sin version.
Vad hon skrev om i böckerna var till stor sitt eget liv. Hon utsattes också för övergrepp som barn.
Vad som gör historien om JT LeRoy så intressant är alla de frågor den väcker. Blev böckerna verkligen sämre när det till slut avslöjades sig att författaren inte existerade? Hur viktigt är kontext för bedömningen av konstnärliga verk? Försöker vi inte alla i någon form förställa oss?
(slut)
GRADVALLS VAL
TEMPO
Den påtagligaste förändringen inom populärmusiken det senaste halvåret: hur tempot har sänkts. De låtar som definierat 2017, från ”Mask off” med Future och ”Bad and boujee” med Migos till Lorentz nya utmärkta album, låter sävliga, mystiska, eftertänksamma. Må denna känsla även prägla denna sommar.
BOK
Jay-Z, ”Decoded” (Random House). I och med att Barack Obamas favoritartist i dag släpper sitt första album på fyra år, en påminnelse om att Jay-Z också skrivit den bästa boken om textförfattande i modern tid. En närstudie av personligt berättande, oerhört lärorik och pedagogiskt upplagd.
BIO
”Dunkirk”, premiär 17 juli. Kan Oscarstatyetten för bästa filmfoto två år i rad gå till en svensk? De trailers som släppts för Christopher Nolans krigsfilm, fotograferad av Hoyte van Hoytema (”Lasermannen”, ”Låt den rätta komma in”, ”Insterstellar”) ser förstummande suggestiva ut.