Krönika, DI Weekend
Weekend 16 juni
Krönika
Jan Gradvall
Under en resa på Jamaica noterade en reporter att man kunde avgöra om ett område var farligt eller inte genom att lyssna på den musik som strömmar ut från husen. Om alltför farlig musik spelas, lås bildörrarna och gasa därifrån.
Av boende i Kingston fick reportern lära sig vilken musik man skulle vara allra mest rädd för – Céline Dion.
”The unofficial rule seemed to be, ’If you hear Céline Dion, you’re in the wrong the place.’” Jamaicanska roughnecks, lokala termen för gangsters, dyrkar Céline Dion.
Samma uppmärksamhet gäller även på gatufester. Så länge ett Sound System spelar stenhård dancehall är allting okej. Alla dansar och dricker och är glada
Men om discjockeyn lägger på en låt Céline Dion, ducka och ta skydd. Folk blir så exalterade att de börjar skjuta i luften med sina handeldvapen.
Vem är det som avgör vilken musik som är cool eller inte? Varför klassas en del musik som rebellisk medan annan avfärdas som utslätad?
I morgon lördag framträder Céline Dion på Tele2 Arena i Stockholm, det är första gången världsartisten framträder på en svensk scen sedan 2008.
Ingen i artist har i media så ofta beskyllts för att vara utslätad och ytlig som Céline Dion.
När Titantic-balladen ”My heart will go on” var som allra störst liknade en av världens ledande rockkritiker, Robert Christgau, hennes popularitet som ”en rättegång man behöver uthärda”. Tidningen Rolling Stone beskrev i samma veva hennes röst som möbelfernissa.
En annan kritiker talade om ”utslätad monotoni” och menade att Céline Dions musik var ”som soul fast med all sex och slughet kirurgiskt bortopererad”.
Den som skrev det sistnämna var en kanadensisk musikkritiker vid namn Carl Wilson. När drevet mot Céline Dion blev som mest högljutt insåg Carl Wilson att det gått lite för långt och beslutade sig för att försöka förstå Céline Dions musik på djupet.
Resultatet blev ett reportage som blev en bok, ”Let’s talk about love” från 2007, som är en av de bästa böcker som skrivits om musik och kulturkonsumtion.
Vad Carl Wilson slår fast i boken, utan att just uttrycka på det sättet, är att allting handlar om kontext. Utan att förstå det större sammanhanget kan man aldrig förstå en artist till fullo.
Carl Wilsons bok visar också att det som vi kallar smak, god smak, även grundar sig på något mindre ädelt: behovet av att se ned på andra och framhäva oss själva.
Céline Dion själv har stått rakryggad genom altt.. Hon behöver inga åsikter från musikkritiker och stjärtkrönikörer. När hon intervjuades i Elle 2007, efter att ha gjort 717 utsålda shower i Las Vegas, sade hon: ”Vi har sålt i slut i fyra år. Publiken är mitt svar.”
Publiken har också dyrkat Céline Dion från första stund.
Traditionell rockkritik brukar framhäva artister med arbetarklassbakgrund som mer genuina än andra.
Rockartister som musikaliskt och utseendemässigt lever upp till den av män fastställda normen om hur så kallade arbetarklassartister ska vara – trasiga, okammade, råbarkade – hyllas och dyrkas, medan mer eleganta artister som Céline Dion sågas och stämplas som ”medelklassmusik”.
Om man överhuvudtaget tar detta resonemang på allvar, vilket tyvärr en del fortfarande gör, så faller god smak-attacken mot Céline Dion redan här.
Céline Dion föddes 1968 i en arbetarklassfamilj en fattig förort. Hon var det yngsta av familjens 14 barn. Céline var 22 år yngre än sin äldsta syster. Pappan var slaktare och tog ytterligare ett i en fabrik för att gå det att gå runt.
Familjen Dions passion var musik. Föräldrarna lyckades på jobb på en pianobar där barnen hjälpte till att duka av bord och upptäckte att de kunde få dricks om de sjöng. Det barn som sjöng bäst och helst av alla var minstingen Céline. Från fem års ålder var det uppenbart att hon var född att framträda.
Céline Dion är en född outsider i alla bemärkelser. Hon kommer från Québec, en gammal fransk provins vars status och ställning kan jämföras med Skottland i Storbritannien. Fransktalande Québec har lägre status än andra, svårare att få jobb. Ett tag fanns det även våldsam befrielsefront som försökte få Québec självständigt.
När Céline talar om att vi lyckades mot alla odds – we achieved this, we hoped for that – så menar hon inte bara sin familj, sin man, utan hela Québec. Hennes modersmål är franska, hon lärde sig engelska först på uppmaningen av skivbolaget Sony.
Hennes fans betraktar också hennes perfekta röst närmast som en juvel, en statussymbol. Därav hennes status bland allt från jamaicanska gangsters till taxichaufförer i Ghana. Prince älskade Céline Dion så mycket att han gick och såg hennes Las Vegas-show tre gånger.
I morgon gästar denna rebell Stockholm. Lämna fördomarna hemma.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
SKÅDESPELARE
Rosario Dawson. Betar av Marvel-serierna på Netflix tillsammans med min son: Daredevil, Iron Fist, Luke Cage, Jessica Jones (alla med fina, autentiska New York-miljöer). Tomteblosset i denna värld är Rosario Dawson som sjuksköterskan Claire Temple.
BIO
Guardians of the galaxy 2. Den näst mest inkomstbringande filmen i världen under 2017, just passerat sju miljarder kronor (Etta: Beauty and the beast, 10 miljarder kronor.) Och man förstår varför. En triumf för fantasin. Plus exemplariskt soundtrack. Nyckellåt: Cat Stevens knäckande ”Father and son”.
KLASSIKER
Cat Stevens, ”Tea for the tillerman”. Apropå användandet av ”Father and son” i Guardians of the galaxy. Cat Stevens fjärde album från 1970, där låten ingår, är ett av de 20 bästa album som någonsin gjorts. Alla låtskrivare i världen, amatörer som proffs, kan använda detta album som högre utbildning.
+
BONUS NR 1:
David Rodigan har gjort för reggae vad David Attenborough har gjort för naturen. En britt av den gamla skolan som suddar skillnaden mellan undervisning och underhållning.
Han började på 1978 på BBC. Bob Marley överräckte personligen nya singlar till Rodigan. Hans radioshow på Capitol Radio var ett tag så populär att den skapade problem för Londons klubbar: ingen vill gå ut förrän Rodigan sänt klart.
David Rodigan har nu gett ut en självbiografi, ”Rodigan: My life in reggae” (Constable), ett ostron full av anekdoter och reggaevisdom. Särskilt hans skildringar av sound clashes är fascinerande, en slags tungviktsmatcher där discjockeyer utmanar varandra. Rodigan har mött de bästa över hela världen och har sitt hem i London fullt av pokaler.
Han är fortfarande lika aktiv och ett stort namn på musikestivaler.
Parallellt släpps även en trippel samlings-cd, med titeln ”Masterpiece: Created by Rodigan” (Ministry of Sound), som är en kompletterande musikalisk självbiografi.
Rodigan går igenom hela sitt musikaliska liv. Han inleder med Kinks och Yardbirds för att först som låt nr 13 lägga dit den första jamaicanska låten, ”Carry go bring down” med Justin Hinds & The Dominoes.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Vem mördade Syster Cathy? Det är en mycket mer fängslande och skrämmande historia än Vem mördade Laura Palmer?
I en tid som sägs vara präglad av koncentrationssvårigheter och jakten på klick har det kommit en motvåg ingen kunde förutse: ett ökande intresse för extremt långa och tålamodskrävande dokumentärer.
Allting började med podcasten ”Serial”. Därefter kom tv-serier i samma anda, ”The Jinx” och ”Making a murderer”.
Den bästa dokumentären på tv just nu är ”The Keepers” på Netflix, en sju timmar lång serie som nystar upp mysteriet om en nunna som försvann 1969.
”The Keepers” har trots sin längd fått absolut högsta tittarbetyg. Serien är så bra att musikbranschbevakaren Bob Lefsetz ägnade ett helt nyhetsbrev åt serien.
Jan Gradvall