Krönika, DI Weekend

Weekend 12 maj 17

Krönika

Jan Gradvall

En skildring av konflikter på en arbetsplats. Det är grunden till den mest suggestiva, sexiga, våldsamma och intelligenta filmserien i modern tid.

På onsdag 17 maj är det biopremiär för den nya Alien-filmen, ”Alien: Covenant”. En filmsvit som aldrig var menad att bli en filmsvit men som nu hålls vid liv i snart 40 år.

Jag är gammal nog att varit med hela vägen. När ”Alien” gick upp på biografer i Sverige 1979 smög den sig upp underifrån.

Den första ”Alien” var en film utan kända skådespelare, en film med en konstig affisch föreställande ett svart ägg. Vad som fick oss att ändå köpa biobiljett var affischens geniala slogan ”I rymden kan ingen höra dig skrika”.

Vad som började där i biomörkret ruckade populärkulturen i dess grundvalar.

Det finns paralleller mellan filmen ”Alien” och Joy Divisions dystopiska debutalbum ”Unknown pleasures” som gavs ut samma år. Båda skapade känslan av att ha fått nycklarna till en mörk och outforskad källare.

Hela genren rymdskildringar hade fram till 1970-talets mitt utspelats i kliniska och antiseptiska miljöer. Standardverket var Stanley Kubricks i estetiskt perfekta och lägenhetsannonsvita ”År 2001”.

Farkosterna i rymdfilmer och tv-serier såg ut så, som fabriksnya tvättmaskiner. Uniformerna i ”Star Trek” såg ut att ha kulörtvättats varje morgon. Rymden skildrades också som en upphöjd och nästan tempelliknande plats, frikopplad från pengar och vardagsbekymmer.

Att med dessa förväntningar i ryggen gå och se ”Alien” var en chock, inte bara för scenen där ett litet monster med formen av en bit fläskfilé, blodig och dallrig, spränger bröstkorgen inifrån på John Hurt.

”Alien” är en smutsig och svettig film. Det är skitigt inne på rymdskeppet. När reservdelar byts ut rinner det olja, det gjorde det aldrig i ”Star Trek”.

Vad den första ”Alien” handlar om är – vanliga arbetare. De anställda på rymdskeppet ser utarbetade ut. De tjafsar om anställningsvillkor, tycker de får lite betalt, pratar skit bakom varandras ryggar.

Arbetarna på rymdskeppet är klädda som rörmokare eller lastbilschaufförer. Den verkliga kreativa kraften bakom ”Alien”, den i historieskrivningen skamligt bortglömda Dan O’Bannon, hade en vision om ”truck drivers in space”.

Vad som sedan tornar upp sig på detta rymdskepp är the mother of all arbetsplatskonflikter. Komplett med ett monster som dryper av kroppsvästskor.

Historien om ”Alien” börjar i augusti 1970 på filmlinjen på University of Southern California. Studenterna Dan O’Bannon och John Carpenter (framtida regissör av ”Alla helgons blodiga natt”) utarbetade tillsammans en filmidé om fyra astronauter ombord på ett trångt rymdskepp.

Resutlatet blev ”Dark Star”. Från början var det en kortfilm som förlängdes till en långfilm. John Carpenter regisserade. Dan O’Bannon var en av skådespelare men jobbade även manus, scendekor och effekter. Filmen innehåller en scen där O’Bannons astronaut smugglar ombord en alien på rymdskeppet. En maskot som måste dödas när den blir för jobbig.

Så långt är det väldigt likt vad som senare blev ”Alien”, en film i dag som nästan helt tillskrivs stjärnregissören Ridley Scott som ligger bakom den nya filmen, ”Alien: Covenant”. Skillnaden är att ”Dark Star” mer var en slags mörk komedi.

Dan O’Bannon skrev sedan ett liknande manus som drog mer åt skräckfilmshållet, med titeln ”Starbeast”. Detta manus vidareutvecklats av actionkungen Walter Hill vars inställning till berättande alla kan lära sig något av. ”I don’t care where people come from. I don’t care where they are going. I do care what they are doing”.

Det var Walter Hills bantade omskrivning som sedan hamnade i händerna på Ridley Scott.

Men Dan O’Bannons inblandning vare inte slut där. Med sina djupa kunskaper om science fiction-genren var det han som tipsade om schweiziska konstnären H.R. Giger. När Giger fick jobbet att skapa det kraschade utomjordiska rymdskepp som besättningen besöker, så var det med pitchen: ”Designa något som inte ser ut att vara skapat av människor”.

Nytänkandet i ”Alien” var så omfattande att det räckt till en filmserie som fortfarande har magnetisk dragningskraft.

Det är även värt att påminna om hur nytänkande rollbesättningen var. Ingen filmstjärna anställdes. I stället satsade Ridley Scott på några Hollywoods mest rutinerade birollsskådisar plus engelska teaterrävar.

Samt en helt okänd amerikansk teaterskådespelare vid namn Sigourney Weaver. Spänningen låg i att ingen kunde gissa vem på rymdskeppet skulle överleva: ingen hade ju huvudrollen.

I den nya filmen, ”Alien: Covenant”, går Ridley Scott tillbaka till denna ursprungsidé. Jag räknar dagarna tills jag får se den.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

POESI
Eva Kristina Olsson, ”Det ängelsgröna sakramentet” (Albert Bonniers Förlag). Poesi som vill berätta så mycket att dikten slukar även de sedvanliga tomma vita boksidorna. Och till och med fortsätter på omslaget. En utgivning som visar att världen är som vackrast när man inte helt förstår den.

CD
Van Morrison, ”The Authorized Bang Collection” (Sony). Makabert bonusmaterial från ”Brown eyed girl”. Innehåller 31 ”låtar” som Van Morrison gjorde för att bli kvitt sitt skivkontrakt. Sabotageinspelningar signerade en sur mästare med titlar som ”Blowin’ your nose”.

BOK
Per Hagman, ”Allas älskare, ingens älskare” (Albert Bonniers Förlag). En självbiografisk roman skriven med ett sådant driv och nerv att den också blir en hyllning till skrivandet. Att förstå livet genom att sitta med block och penna och iaktta det.

+

BONUS NR 1:

Ett klassrum i DDR i mitten på 1970-talet. Eleverna är manliga spioner. Vad läraren framme vid svarta tavlan undervisar om – komplett med pekande pekpinne på en tecknad kvinnokropp – är hur man bär sig åt för att förföra kvinnor i väst.

Mitt under lektionen kallas en av eleverna ut ur klassrummet. Han måste omedelbart åta sig ett första fall.

Måltavlan är en kvinna i Västtyskland som sitter på värdefull information. Kvinnan spelad av Sofia ”Bron” Helin, som här talar flytande tyska.

Det är den oemotståndliga inledningen på nya tyska dramaserien ”Under samma himmel” som SVT börjar sända 16 maj 21.00.

Serien produceras av UFA, Tysklands mest framgångsrika dramaproducent som även legat bakom ”Deutchsland 83” och ”Krigets unga hjärtan”.

”Under samma himmel” är regisserad av Oliver Hirschbiegel som gjorde den mästerliga och Oscarbelönade ”Undergången – Hitler och Tredje Rikets fall” (på engelska ”Downfall”), filmen som innehåller den Hitler i bunkern-scen som gett upphov till hundratals YouTube-parodier.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Den mest aktuella journalistiken kan handla om något som hänt för länge, länge sedan.

Amerikanska tidningen The New Yorker är journalistikens Real Madrid. Tidningen har reportrar på bänken som är bättre än konkurrenternas stjärnor.

I ett färskt avsnitt av oumbärliga journalistikpodcasten Longform berättar David Grann på The New Yorker hur han under sju år samlade på sig så mycket klipp och pärmar om ett specifikt fall han jobbade att han knappt längre kunde in på sitt kontorsrum.

Storyn behövde lång tid för att nystas upp. David Grann fick den tiden

Resultatet blev en artikel som blev så lång att den i stället blev en bok. Kriminalreportaget ”Flowers of the killing moon” har just getts ut och hyllas som en blivande amerikansk klassiker innehållande avslöjanden om hur ursprungsbefolkningen behandlas i USA som är politiskt sprängstoff.

Vad David Grann nystat upp är historien om den siouxspråkiga indiannation i Osage County som blev extremt rik på 1920-talet när olja hittats på deras mark. Vad som sedan hände är att kvinnor i stammen började mördas systematiskt på uppdrag av mäktiga intressen, ett nedtystat folkmord för att förhindra att marken gick i arv.

Filmrättigheterna till ”Killers of the flower moon” har efter budgivning sålts till fem miljoner dollar. 45 miljoner kronor för undersökande och långsamt berättad journalistik som inte skapat ett enda klick.

Jan Gradvall