Krönika, DI Weekend

Weekend 28 april

Krönika

Jan Gradvall

En rörförstärkare är precis vad det låter som. En förstärkare med tre-fyra elektronrör som glöder i mörkret.

Rörförstärkare till musikanläggningar i hemmen försvann på 1970-talet när dolda halvledarkomponenter ersatte de synliga rören, men rörförstärkare har på senare år gjort comeback i HiFi-kretsar. Ljudet anses varmare, särskilt om man spelar vinyl.

Vi befinner oss nere i lyssningsrummet i en av Stockholms ledande HiFi-butiker på Norrlandsgatan i Stockholm. Det är ett rum i källaren med mörka tapeter och bruna mattor. Rörförstärkarna glöder som kaminer i rummet.

Det sammanlagda intrycket är inte olikt en gillestuga i en svensk mexitegelvilla. Att kliva ned för trappan kännas som att kliva ned till 1970-talet.

Mötet mellan gammalt och skinande nytt är också sällsynt passande för den musik vi ska lyssna på. Arrangören Peter Nordahl plockar fram en färsk provpress av en vinylskiva. Omslaget och etiketter är helvita.

Det är ett hemligt projekt han arbetat med i över ett år. Han har valt denna plats för lyssning för att han tycker om ljudet här.

Pickupen sänks med mot den snurrande vinylen. Vad som sedan strömmar ut högtalarna är så vackert att det kommer att dominera svenskt musikliv året ut, ända fram till prisgalorna.

Peter Nordahl, 50, är arrangör, dirigent, kompositör och världsturnerade jazzpianist. Det är han som signerat de två senaste albumen med Sven-Bertil Taube, ”Hommage” (2014) och ”Hommage vol 2” (2015), album som fått högsta betyg i DI Weekend och vunnit Grammis.

Rikedomen i melodierna och orkesterarrangemangen på de albumen understryks av att när Miriam Bryant tolkade ett av spåren i ”Så mycket bättre”, den magnifikt vemodiga ”Ett sista glas”, så blev det en av de mest spelade låtarna i Sverige i modern tid.

Vad Peter Nordahl nu tagit sig an är Ted Gärdestad.

Med välsignelse från Ted Gärdestads anhöriga fick Peter Nordahl tillgång till mastertejperna från Ted Gärdestads samtliga inspelningar.

Ted Gärdestad, född 1956, skivdebuterande 1972, endast 16 år gammal. Han spelade in album fram till 1994. Efter en lång tids psykisk sjukdom tog han sitt liv genom att hoppa framför tåg. Ted Gärdestad blev 41 år.

Vad Peter Nordahl gjort är att välja ut elva låtar från Teds karriär, från debutalbumets ”Ett stilla regn” till Ted Gärdestad allra sista inspelning, ”I den stora sorgens famn”.

Därefter har han skalat bort precis allt utom Teds sång och sedan skrivit nya orkesterarrangemang, närmast filmiska i utförandet.

”De första albumen är inspelade med endast åtta kanaler”, säger Peter. ”Att det ändå låter så bra vittnar om Michael B Tretows geni som tekniker. Det är så oerhört väl inspelat. Två av de åtta kanalerna var för sång. En för dubb, pålägg av sång, men jag har tagit bort även det och endast använt kanalen med hans nakna sångröst”.

Teds 16-åriga röst skär rakt igenom lyssningsrummet, rakt genom universum, och får rören att glöda, svettas och gråta.

När restaureringen var klar av Beatles gamla mastertejper var jag i Abbey Road-studion för DI Weekends räkning och gjorde ett reportage om projekt. Ljudteknikerna berättade att Beatles originaltejper i dag finns bevarade i en hemlig bombsäker bunker, bland andra ovärderliga och oersättliga engelska kulturella artefakter.

Om det finns en sådan bunker i Sverige borde Ted Gärdestads inspelningar förvaras där. Så här låter Sverige i sin renaste och mest klorofyllgröna form. Ett helt lands drömmar, naivitet och styrka fångat i en enda naken röst.

Ted Gärdestad röst låter i dessa arrangemang samtidigt inte gammal utan ny, eller snarare frigjord från tiden. ”Jag bestämde mig för att det inte skulle bli en runa”, säger Peter. ”Jag vill absolut inte titta bakåt. Teds melodier, och hans bror Kenneths texter, handlar om de stora livfrågorna. Om de fyra elementen: vatten, luft, jord, led. Om grundläggande frågor som: Vi är vi? Vad gör vi här? Vad är meningen med tillvaron? Jag ville lyfta fram det tidlösa i det.”

Peter Nordahl uruppförde resultatet i förrgår, onsdag 26 april, under en eftermiddagskonsert på Folkoperan i Stockholm då han dirigerade Gävle Symfonikorkester. Teds sång hördes på band.

Albumet släpps den 12 maj, i Ted Gärdestads eget namn, och har titeln ”Signerat Peter Nordahl”.

Peter Nordahl berättar att han levde med Teds röst hörlurar i tre månader medan han skrev arrangemangen. På en av studiotejperna hittade han en helt bortglömd och ofärdig låt, ”Alice”, som han nu sytt ihop akustiskt. På vinylutgåvan av albumet finns denna låt med som en bonussingel.

Inte många hade förväntat sig en ny Ted Gärdestad-singel försommaren 2017.

(slut)

GRADVALLS VAL

VINYL
Bernt Rosengren, ”Stockholm dues” (Parlophone(Warner). Fynd från Record Store Day nr 1: nypressning av legendariskt svenskt album från 1965, belönat med Gyllene Skivan. Inleds med underbar förmiddagsjazz, bygger upp mot nattens intensitet.

VINYL
Frida, ”Frida” (Parlophone/Warner). Fynd från Record Store Day nr 2: Fridas soloalbum från 1971, producerat av Benny Andersson. Tolkningar av Cohen och Paul Simon, fantastiskt utvikbart lp-omslag med handskriven vardagsdikt av Peter Himmelstrand.

VINYL
Neil Young, ”Decades” (Reprise). Fynd från Record Store Day nr 3: Förmodligen det Neil Young-album jag spelat mest. Lysande exempel på karriärsammanfattning, trippelt samlingsalbum från 1977 med handskrivna kommentarer av Neil själv. Nu nypressat på 140-grams vinyl.

+

BONUS NR 1:

Om det fanns en börs för författare skulle den allra högst värderade författaren i världen just nu vara en 77-årig kanadensiska – Margaret Atwood.

I förrgår var det premiär för den glödheta HBO-serien ”The handmaid’s tale”, baserad på hennes roman ”Tjänarinnans berättelse” från 1985. Elisabeth Moss från ”Mad men” spelar huvudrollen.

”Tjänarinnans berättelse” handlar om en framtid som där kvinnor inte har någon rätt till arbete eller egendom. Kvinnor som lever i synd skickas till center där de tvångsbefruktas.

Efter att Donald Trump vann valet – ökänt misogyn, omgiven av medarbetare som vill förbjuda abort – har ”Tjänarinnans berättelse” fått en kusligt aktuell undertext och på nytt rusat upp till toppen av försäljningslistorna i USA.

I en lång intervju i förra veckans The New Yorker, signerad Rebecca Mead, säger Margaret Atwood att hon inte längre har koll på hur många miljoner exemplar boken har sålt. När hon går runt på stan får hon ständigt skriva autografer.

Margaret Atwoods böcker brukar rubriceras som science fiction, en term hon själv inte gillar, utan föredrar ”speculative fiction”.

Parallellt med HBO-filmatseringen har även Netflix spelat in en kommande miniserie i sex delar baserad på en annan av hennes romaner, ”Alias Grace” från 1996, en mordhistoria som utspelas på 1800-talet.

Margaret Atwood har fem gånger nominerats till Booker Priz och vunnit 55 olika litterära priser.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Per Hägglund spelade saxofon med Ebba Grön på turnéer och album. 1983 åker han till Indien och Nepal med sin flickvän. På ett SAS-plan på väg fem från Calcutta får de tag i en Dagens Nyheter. De har inte läst en svensk tidning på fyra månader.

I tidningen blir Per Hägglund varse om två avgörande nyheter. Ebba Grön har splittrats. I stället har Thåström, Stry Terrarie och Gurra bildat ett nytt band som heter Imperiet.

När Hägglund ringer sina kompisar så fort han kommer hem, svarar Gurra: ”Var fan har du varit? Du har ju varit borta skitlänge. Vi ska spela på Tekniska Högskolan på torsdag”.

Så fick Per Hägglund reda på att han var medlem i Imperiet.

I en ny och bokstavligen blytung vinylbox med Imperiet – ”Silver, guld och misär” (Universal) totalt 11 lp-skivor med allt som bandet spelade in – berättas historien om bandet i en ny intervju med bandmedlemmarna Per Hägglund och Thåström gjord av musikern och journalisten Tomas Andersson Wij.

En annan ny uppgift som kommer fram i boxtexten är att Thåström i mitten av 1980-talet fick erbjudande från Levi’s om att göra reklam för jeans. Summan var 1,5 miljoner kronor, en summa som kan sättas i relation till att ettor i Stockholm då kostade c.a 300 000 kronor. Thåström tackade nej.

Imperiet tackade även till nej till konserter när det fanns reklamskyltar. I stället ordnade man egen konsert på Skeppsholmen, med Cornelis Vreeswijk som förartist, sålde 16 000 biljetter och skänkte samtliga intäkter till återuppbyggnaden av Nicaragua.

”Silver, guld och misär” är en värdig dokumentation av ett unikt band, ett band olikt alla andra i svensk rockhistoria. Ett band som stundtals överskattades av sina devota fans – albumen kunde vara ojämna, bandet tappade fokus på slutet – men på samma gång fortfarande känns underskattade.

Jan Gradvall