Skivrecensioner, DI Weekend

Hurray for the riff raff
The Navigator
PIAS/Border
Betyg: 4

En av de bästa böcker om musik jag läst är Will Hermes ”Love goes to building on fire”, en skildring av musiklivet i New York från 1 januari 1973 till nyårsafton. Underrubriken är inte överdriven: ”Five years in New York that changed music forever”.

Vad boken fångar är hur alla olika musikgenrer och kulturer hela tiden berikar varandra, oftast helt omedvetet, genom att befinna sig i samma stad, vandra i samma parker, åka samma tunnelbanelinjer, höra samma musik strömma ut genom nattöppna fönster.

Vad som framkommer i Will Hermes bok – ett faktum andra rockbiografier har missat – är också hur oerhört viktigt latinamerikansk och puertoricansk kultur varit för New York-musikens utveckling.

Rytmerna, slagverken, attityden. Mink DeVille talade om ”the spanish stroll”. Nuyorican är en term för hela den puertoricanska diasporan i New York. Nuyorican har också blivit en musikgenre

In från vänster kommer nu en kvinna, Alynda Segarra, som gjort ett album som låter precis som den värld som lyfts fram i boken.

Allt finns här. Doften från grillade paprikor. Springsteenska New York City-serenader. Lou Reeds promenader på de ljusskygga gatorna. Doo wop i viadukter med bra akustisk. Slagverkare med namn som Juan-Carlos Chaurand. The Drifters-harmonier uppe från taken

Hurray for the riff raff är egentligen namnet på ett slags folkbluesband bildat i New Orleans. Frontfiguren Alynda Segarra har i tio år liftat runt hela USA och gjort musik.

Men hon är född och uppvuxen i The Bronx, hon har sina rötter i Puerto Rico, och det här känns som nya albumet är hennes soloalbum. Hennes guide till New York.

Jan Gradvall

Father John Misty
Pure comedy
PIAS
Betyg: 4

Det fanns en tid för ett drygt halvt sekel sedan då Bob Dylan skrev sånger som ”Sad eyed lady of the lowlands”. En episk och förstummade låt, bländande virtuos i utförande och konstruktion, med så många verser att det krävdes en hel sida på en dubbel-lp för att rymma den.

När dagens Bob Dylan frivilligt har abdikerat från sig själv – han vill inte vara den Bob Dylan längre – har manteln i stället tagits över av Father John Misty, artistnamn för Joshua Tillman.

På nya albumet finns en låt som känns som den första värdiga uppföljaren till ”Sad eyed lady of the lowlands”. Låten heter ”Leaving LA”. Med en längd på 13.12 är den till och med två minuter längre än Dylans låt.

Father John Misty har skrivit tio verser som sammanfattar hela hans nuvarande liv, en text full av minnesbilder från barndomen. Det är förstummande bra. Samtidigt som man ser allt arbete bakom texten, varenda textrad har slipats till perfektion, så fångar ”Leaving LA” den där berusande och omedelbara känslan som Dylan kallade ”religious carnival music”.

Det finns få artister i världen i dag som är smartare, roligare och allvarligare än Father John Misty. Eller ambitiösare. Titelspåret ”Pure comedy” fångar livets ironi och mänsklighetens dilemma på ett sätt som har flera paralleller till Leonard Cohens farvälalbum och Lars Noréns aktuella pjäs ”Stilla liv”.

Om man köper den fysiska utgåvan, dubbel-lp eller cd, kan man på omslaget lästa Father John Mistys briljanta miniessä som inleds med ett citat från Predikaren, en bok i Gamla Testamentet, och handlar orimligt mycket om björnar.

Den flertusenåriga old school-sensmoralen i Predikaren är något Father John Misty förmedlar i sångtexterna. Vårt naiva sätt att leva leder till fåfänga och tomhet. Sen blir vi alla uppätna av björnar.

Jan Gradvall

Nya Vikingarna
Kramgoa låtar 30
Universal
Betyg: 4

Sven-Ingvars var det ena bandet som kan aspirera på titeln Sveriges mest folkkära band. Det andra är Vikingarna.

2016 firade Sven-Ingvars firade 60 år (!) som band. En unik bedrift som gjorde Sven-Ingvars till ett av de äldsta banden i världen alla kategorier. Om inte Sven-Erik Magnussons hjärta sluta slå den 22 mars hade Sven-Ingvars förmodligen fortsatt ännu längre.

Om man räknar in åren på 1950-talet då bandet hette Ji Coo & The Vikings så fyller Vikingarna 60 år nu under 2017. Vikingarna har genomgått många inkarnationer som visat att ingen medlem är oersättlig. Christer Sjögren hoppade in först 1978, efter fem gyllene år med dansbandsgeniet Stefan Borsch.

Senaste inkarnationen, post-Christer Sjögren, förvaltar arvet mer än väl. Ingen dussincomeback utan förstklassigt låtskrivande rätt igenom. Amerikanskt sydstatssväng med folkparksbelysning, saxofon som är lika mycket Clarence Clemons som Ingvar Nordströms och pedal steel från Bruce Bouton som spelar i Garth Books band.

Jan Gradvall

Joakim Åhlund & Jockum Nordström
Draculas son
Junk Yard Connections
Betyg: 4

I slutet av 1990-talet gjorde Stockholmsgruppen Caesars Palace en svit med album innehållande lysande in your face-garagepop med ilsken Farfisa-orgel i förgrunden. Omslagen till de albumen gjordes av konstnären Jockum Nordström som då ännu inte fått sitt internationella genombrott.

Joakim Åhlund från Caesars Palace och Jockum Nordström har nu börjat göra musik tillsammans. Efter framträdanden på Lilla Baren på Riche har de nu spelat in ett album som duo med inlånad trummis och flöjtist. Resultatet blir skramlig groove-musik, genuint svängig och befriande opretentiös, som fångar den känsla som finns i Jockum Nordströms collage med utrivna bilder från nakentidningar som Lektyr och kornig VHS-estetik. En låt heter ”Roll on”, efter deodoranten. En annan ”Ungdomsvårdsskola, out of control”.

Jan Gradvall