Krönika, DI Weekend
Weekend 27 januari
Krönika
Jan Gradvall
Vart är vi på väg? Om man lånar ”På Spåret”-upplägget för att försöka lista ut vad som är nästa anhalt för populärmusiken, så blir svaret så överraskande att ingen i dressinen eller första klass kommer kunna dra på 10:an eller 8:an. Förmodligen inte ens 4:an. Men ledtrådarna finns där.
Den främsta indikatorn på populärmusikens utveckling är och förblir den amerikanska Billboardlistan.
Branschtidningen Billboard sammanställer i dag 111 (!) olika listor, något som leder till en massa felaktiga pressreleaser i stil med ”Ghost återigen #1 på Billboard”, när det i själva verket bara handlar om förstaplatsen på underordnade nischlistor som i detta fall Mainstream Rock Songs.
Den lista som räknas är Billboard Hot 100. Sammanställd sedan 1958, ofta refererad till som singellistan. När man säger att Max Martin skrivit 22 Billboardettor så är det denna lista man menar. Det är Billboard Hot 100 som är populärmusikens egen New York Stock Exchange.
Vad som hänt på Billboard 100 det senaste halvåret visar att populärmusikens gått in i en helt ny fas. Vad vi just nu kan avläsa på musikbörsen är den mest avgörande förändringen på 25 år, både strukturellt och musikaliskt.
Hur sammanställer man en lista som förblir relevant när musiklyssnandet och musikkonsumtionen förändras?
Billboard har fortlöpande ändrat reglerna för hur listorna sammanställs. Länge gällde en kombination av försäljning och radiospelningar.
Försäljningssiffror samlades in genom att Billboard ringde till utvalda skivaffärer och frågade någon i personalen vilka skivor de sålde bäst av.
Hur bristfällig och subjektiv denna metod var blev tydligt när Nielsen SoundScan introducerades i mars 1991. Då var det inte längre vissa utvalda skivaffärers uppskattning av vilka album som sålt bäst som gällde utan konkret registrerad försäljning i kassaapparater via streckkoder. I alla städer. I alla bostadsområden.
Och Billboardlistan förändrades totalt. Plötsligt var det inte längre vit mainstreampop som hamnade överst, utan så kallat udda genrer som hiphop, country och extrem rock, vilka varit utestängda från mainstreammedia.
Den förändrade mätmetoden gjorde att Billboards albumlista från och med våren 1991 kunde toppas av artister som NWA och sjulitershatten Garth Brooks.
På hösten 1991 släpptes sedan Metallicas svarta album och Nirvanas ”Nevermind”, två album som aldrig blivit lika stora med den gamla mätmetoden.
Reglerna för listornas sammanräkning har fortlöpande justerats. 2007 började man till räkna in digital försäljning. 2013 började man räkna med YouTube-visningar. En hemlig koefficient väger in allt: radio, streaming, försäljning.
Vad som hänt nu är att Billboard nu även mäter digital spridning. Hur frekvent låtarna sprids bland användare i sociala medier som Twitter och Vine.
En logisk utveckling. Ungefär som om man på 1960-talet även hade haft möjlighet att mäta radio vilka låtar som det nynnandes på i pendeltrafiken och vilka skivor som lånades ut till vänner som bandade av dem.
Och denna justering har visat sig vara lika omvälvande som den 1991.
Den 26 november 2016 chockades musikbranschen av att låten ”Black Beatles” med Rae Sremmurd gick upp som etta Billboard Hot100.
Rae Sremmurd (Drummers Ear baklänges) är en hiphopduo bosatt i Atlanta bestående av två unga bröder. ”Black Beatles” låter inte som någon annan listetta i pophistorien, men det var verkligen den låt Amerika nynnande på mest under 2016 års två sista turbulenta månader. Låten stannade kvar på förstaplatsen i sju veckor.
”Black Beatles” avlöstes sedan på första platsen av en ännu mer otippad listetta, den släpiga, nästan refränglösa ”Bad and boujee” av Migos, en hiphoptrio som också är från Georgia.
Efter att ha lyssnat på ”Black Beatles” och ”Bad and boujee” så låter den mesta annan listmusik förutsägbar och tillrättalagd. Det känns verkligen som en ny era har inletts.
”Black Beatles” och ”Bad and boujee” har fått stor spridning mycket tack vare digitala memes. Ett meme är, förenklat, en idé som sprids på Internet från person till person. Det kan till exempel vara filmsnuttar, bilder, formuleringar, melodislingor, vilka under spridningen omtolkas.
Att skapa roliga memes – eller allra helst få fansen själva att göra det – har plötsligt blivit lika viktigt för att få en hit som det förr var att hålla sig väl med radiodiscjockeyer.
Samtidigt har det inte blivit lättare att i dag hamna etta på Billboard Hot 100, vilket det gamla gardet nu grymtar om. Faktum är att det är precis tvärtom. Låtarna tenderar att ligga kvar antal fler veckor. Under 2016 var det endast 11 låtar som var etta.
Vad vi just nu bevittnar är samma sak som gjort att Billboardlistan efter 60 år fortfarande är så vital. En yngre generation har börjat lyssna på musik som äldre generationer inte förstår.
(slut)
GRADVALLS VAL
TV
”Falsk identitet”, SVT Play. Livet är för kort för att hänga kvar vid tv-serier som har peakat. Dags att fimpa ”Homeland”. Satsa i stället på denna franska serie som får allting i spionvärlden att känns nytt, oväntat och trovärdigt igen.
ROMAN
John Updike, ”Haren springer” (Modernista). Del av mitt nya ”rör inte mobilen på bussen, plocka fram bok i stället”-projekt. Amerikansk klassiker från 1960. Så tät skriven, ren uppvisning i metaforer. Läsandet blir som att gnaga på ett revbensspjäll.
POESI
Lars Gustafsson, ”Etyder för en gammal skrivmaskin” (Albert Bonniers Förlag). Sammanställd några månader innan hans död i fjol, men dikterna handlar i första hand om liv, värdesättandet av livet. Att lyssna efter den djupa orgeltonen inne i den egna existensen.
+
Vinylspecial
1.
När tiden gasade iväg mot streaming stod HMV-butikerna kvarlämnade på perrongen, utdömda som obsoleta. Den klassiska brittiska butikskedjan har i modern tid förknippats med något så hopplöst ålderdomligt som cd-skivor och dvd-diskar.
Men allting går i vågor. Nu nylanserar sig HMV i Storbritannien med annonser med texten: ”Home of vinyl since 1921”. Tåget är tillbaka vid perrongen igen, allt tack vare renässansen för vinyl.
HMV-annonsen ”Home of vinyl since 1921” pryder passande nog sista sidan på ett nytt musikmagasin helt inriktad på vinyl, Long Live Vinyl, som trycks i samma stora fyrkantiga format som lp-skivor.
Första numret visar att magasinet fyller en lucka. Brittiska musikmagasin har på 2000-talet blivit besvärande förutsägbara i sin nostalgiinriktning – vartannat nummer Beatles på omslaget, vartannat Dylan – men Long Live Vinyl hittar nya vinklar.
Utförliga tester av skivspelare. Genomgång av överlevande skivaffärer. Porträtt av samlare. Recensioner av både nytt och gammal som fokuserar just på vinylaspekten.
Jan Gradvall
2.
Vad ska man köpa för vinylspelare?
När jag ville uppdatera min hemmaanläggning, och såg att Pioneer börjat nytillverka den kanske mest kända vinylspelaren genom alla tider, kunde jag inte låta bli
På London Science Museum finns en Technics SL-1200 utställd som exempel på teknologi som ”shaped the world we live in”.
Technics SL-1200 (vit) och Technics SL-1210 (svart) började tillverkas i början av 1970-talet och blev standardspelaren hos discjockeyer, rappare och radiostationer.
Modellen är direktdriven (ingen rem av gummi under tallriken) och har extremt snabb starttid, från stillastående till 33 varv på 0,7 sekunder.
Technics lade ner tillverkningen när efterfrågan upphörde då vinylfabrikerna stängde men Pioneer har nu köpt upp rättigheterna och börjat tillverka en exakt kopia, Pioneer PLX-500. Vikt: svettiga 11 kilo. Priset hamnar runt 3 500 om man köper den på nätet i Sverige.
Jan Gradvall
3.
Den 27 januari släpptes en vinylskiva, en enkelt inspelad EP med enklast möjliga svartvita omslag, som förändrade musikhistorien: ”Spiral Scratch” med Manchestergruppen Buzzcocks.
Det var den tredje engelska punksingeln – Damneds ”New rose” släpptes i 22 oktober 1976, Sex Pistols ”Anarchy in the UK” 26 november 1976 – men det var den första som inte släpptes av ett storbolag, utan gavs ut av gruppen/artisten själv på eget bolag.
Ett grepp som förändrade hela strukturen i musikbranschen och skapade den så kallade independentscenen.
Till 40-årsjubileet återutger nu Domino denna legendariska EP på vinyl i originalutförande. Samtidigt släpps också Buzzcocks demosamling ”Time’s up”, med Howard Devoto som sångare på alla 10 spåren.
Gitarrsolot på EP-spåret ”Boredom” sammanfattar punkandan. Endast två toner som upprepas i ett par sekunder: ett evigt långfinger till alla ekvilibrister.
Jan Gradvall