Krönika, DI Weekend
Weekend 16 december
Krönka
Jan Gradvall
Det svåraste och roligaste med att bevaka och analysera populärkultur är att populärkulturen alltid ligger två steg före.
Absolut ingen förutsåg att det land som i dag fostrar de största popstjärnorna (Justin Bieber, Drake, The Weeknd) skulle bi Kanada.
Absolut ingen förutsåg heller att det land som just nu gör de bästa teveserierna i världen på 2010-talet har blivit – Israel.
Den kommande veckan är för många den stressigaste på hela året. Så många bollar i luften. Firmafester. Skolavslutningar. Julklappsinköp. Alla deadlines innan Sverige stänger ner i två veckor.
Det bästa sättet att hålla stressen stången är att ta på sig lurar och fly vardagen genom att ta del av andra som har det ännu stressigare. Det bästa sättet är att titta på ”Fauda”.
Den israeliska serien ”Fauda”, nyligen utlagd på Netflix, har ett sådant tempo och intensitet och nervös hetta – det känns som det rinner svett nedför rutan – att man glömmer både tid och rum under de 45 minuter avsnitten varar.
En pensionerad israelisk underrättelseagent får reda på att den Hamas-krigare han trodde han hade skjutit till döds fortfarande lever. Sedan börjar jakten. En jakt som springer ifrån både Hollywood och BBC.
”Fauda” tar inte ställning utan skiljer båda sidorna i konflikten som människor. Människor med familjer och barn men som samtidigt inte tvekar inte en sekund att avrätta sina motståndare.
En av få jämförelser till ”Fauda” är ”Homeland”, en serie vars sjätte säsong börjar i januari och som även den har en israelisk förlaga.
Det israeliska originalet till ”Homeland” heter ”Hatufim”, översatt till ”Prisoners of war” när den sänts utomlands. Serien började sändas 2010 och var den andra anledningen till att omvärlden började få upp ögonen för Israel som producent av tevedrama.
Den första var psykoterapeutserien ”BeTipul”, sändes i Israel 2005-2008, som köptes upp av amerikanska producenter och gjordes om till ”In Treatment” som sändes av HBO 2008-2010.
Att två så utpräglat israeliska serier så framgångsrikt kunde göras om till amerikanska serier trodde de flesta var en tillfällighet. Tvärtom visade det sig bara vara början på en bestående utveckling.
Inte mindre än fyra andra israeliska serier är på gång i amerikanska och engelska versioner.
I mars 2017 har BBC One premiär på redan omtalade ”The A Word”, ett drama om dysfunktionell familj med en 5-årig pojke som är autistisk. Serien bygger på den hyllade ”Pilpelym Tzehubym” som sändes i israelisk tv 2010 parallellt med förlagan till ”Homeland”.
”Shtisel” handlar om en familj i Jerusalems ultra-ortodoxa judiska kvarter. Amazon har köpt och gör om till ”Emmis”. Premiär 2017.
”Mesudarim” är en komediserie om fyra israeliska IT-intreprenörer som blir obegripligt rika när de säljer sitt företag till en amerikansk jätte. Amerikanska AMC och brittiska Channel 4 har tillsammans köpt upp rättigheterna och gör om den till ”Loaded”. Premiär 2017.
”Kfulim” öppnar med att fem vanliga israeler vaknar upp en morgon och upptäcker att deras fotografier publiceras i all världens media som misstänkta för en kidnappning. Serien gjorde 2015 succé internationellt på filmfestivaler i Tyskland och Frankrie. Fox International köpte upp sändningsrättigheterna för en rekordsumma, har nu sålt originalet till 127 länder och planerar dessutom en engelskspråkig remake.
Så varför denna utveckling? Hur har lilla Israel kunnat bli det hetaste landet i världen för tevedrama?
Till att börja med kan det vara en fördel att vara en liten spelare. Med 8,2 miljoner invånare har Israel lika begränsade förutsättningar som Danmark som trots endast 5,6 miljoner invånare också klivit fram som världsledande inom tevedrama.
Med begränsad budget har man insett att den enda möjligheten att konkurrera med britter och amerikaner är att lägga pengarna på att få fram extremt tajta manus. Även om man betalar manusförfattare bra, och låter dem arbeta länge, är manus det billigaste i produktionskedjan.
Att spränga en helikopter kostar mer än att låta en manusförfattare sitta och skriva i ett rum i sex månader.
Gideon Raff, född i Jerusalem, har jobbat med både den israeliska och amerikanska versionen av ”Homeland”. Gideon Raff har sagt i en intervju att pilotavsnittet till amerikanska ”Homeland” kostade lika mycket som de två första säsongerna av den israeliska förlagan.
En annan orsak – intressant att studera i Sverige – är en regel som säger att betalteveleverantörer i Israel är skyldiga att öronmärka 8 procent av sina inkomster till drama på hemspråket.
Ett annat exempel på skärpan i israeliskt drama är avsnittet ”The Satire Paradox” av Malcolm Gladwells podd ”Revionist history”. Gladwell går igenom hur oförargliga och verkningslösa amerikanska tevekomiker som Stephen Colbert är i jämförelse med det land som har den skarpaste satiren i värld – Israel.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
LIVE
Kate Bush, ”Before the dawn” (box, 3 cd). Kate Bush vägrar släppa någon konsertfilm från sina 22 konserter på Hammersmith Odeon i London 2014. Men nu går hon med på att låta oss uppleva den 29 sånger långa föreställningen musikaliskt. Slut ögonen och se en av tidernas största artister.
BOK
Simon Reynolds, ”Shook and awe”. Den främsta pophistorikern och musikanalytikern av den moderna eran sätter tänderna i glamrock. Ett passande ämne året då David Bowie lämnade jordelivet. Referenser fram och tillbaka genom tiden, öronöppnande.
TIDSKRIFT
Smith Journal. Sofistikerade livsstilsmagasin börjar kännas som en död genre: frånåkta av tiden. Men denna australiska kvartalstidning – betingar svettiga 207 kronor på Interpress – är snygg utan att vara det minsta förutsägbar. Artiklar om aboriginers astronomi och typografiska analyser av metalbands logotyper,
+
BONUS NR 1:
Litterära magasin? Genren kännetecknas av två saker: 1. Ett introvert anslag, vilket brukar prägla allt från formgivning till rubriker och ingresser, som signalerar att man inte vill nå fler än 452 läsare. 2. Kort liv. Nästan alla sådana tidskrifter gör en Titantic.
Det nya litterära magasinet Natur & Kulturs litterära Revy, förkortat Revy, bryter mot alla ens förväntningar.
Denna tidskrift är i formen lekfullare och mer inbjudande och inte minst större (nästan A3) än något annat litterärt magasin. Revy bokstavligen breder ut sig. Anslaget för tankarna till en bra lärare: initierat, genomtänkt, lockande.
Revy har underrubriken och programförklaringen ”Världens bästa litteratur , en bok i taget”. I
Innehållet i första numret kretsar kring Toni Morrisons ”Jazz”, en roman som gavs ut 1992 i samband med att hon som första svarta kvinna fick motta Nobelpriset i litteratur.
Den historiska romanen ”Jazz” är både extremt inaktuell och extremt aktuell på samma gång. Det finns ingen nyutgåva på svenska, men under ett år präglat av polisvåld mot svarta, rörelsen Black Lives Matter så har Toni Morrison varit ett namn som nämns i samma andetag som musiker som Beyoncé, Solange och Kendrick Lamar.
Som en introduktion till Toni Morrison finns i Revy ett utskrivet samtal mellan frilansskribenten Fanna Ndow Norrby (redaktör för antologin ”Svart kvinna”) och journalisten Amie Bramme Sey (programledare på Aftonbladet TV, var i somras en av ”Gradvalls sommarvikarier” i DI Weekend).
Bland de 120 sidorna i tidningen – väger ett kilo – finns också en exklusiv essä av briljante Ta-Nehisi Coates, översatt från The Atlantic av Alva Dahl. Te-Nehisi Coates är den journalist och författare som skrivit skarpast och om landets oförmåga att en gång för alla göra upp med rasismen och slaveriet.
Efter några timmar med Revy blir man inte mätt på litteratur. Man blir hungrig.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Amerikansk film på 1970-talet präglades av regissörer som, inspirerade av den europeiska vågen på 1960-talet, gjorde personliga, allvarliga filmer som inte var rädda för djup och långsamt tempo.
Den eran känns i dag oändligt avlägsen. Nio av tio amerikanska filmer på bio görs för målgruppen ”popcornslukande unga med begränsad koncentrationsförmåga”.
Att sjunka ned i en biosalong framför ”Manchester by the sea” är därför en positiv chock.
Inga snabba klipp, inga biljakter. I stället en lågmäld, stundtals nästan tyst, och utdragen skildring av bearbetning av sorg och chock.
En parallell är ”Five easy pieces” från 1970, en av Jack Nicholsons genombrottsfilmer. Även ”Five easy pieces” utspelade sig i arbetarklassmiljö och ljudlades med klassisk musik.
Titeln Manchester by the sea syftar på den hamnstad i Massachusetts där filmen utspelas.
Filmen får biopremiär i Sverige 23 december och omnämns flitigt i diskussioner om nästa års Oscarstatyetter. Nomineringar tippas för regissören och manusförfattaren Kenneth Lonergan och huvudrollsinnehavaren Casey Affleck.
Men den största Oscarfavoriten borde vara 19-årige Lucas Hedges. Fullständigt trovärdig i varenda scen. Där föds en stjärna.
Jan Gradvall